Svenska
Gamereactor
artiklar

Från hardcorefanatiker till casualslödder

Kimpa erkänner hur han gått från en initierad gamer med obegripliga mängder tid, till ett casualslödder

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

När jag var blott ett vårtsvinsbarn i början av 90-talet fanns det få saker jag gillade mer än att sätta mig framför familjens gigantiska 28-tummare och kuta så snabbt jag kunde i Sonic the Hedgehog, stompa Goombas i Super Mario World eller försöka komma vidare i Duck Tales. Jag kunde sitta i dagar och nöta och det blev en fråga om liv och död om någon familjemedlem stängde av min spelkonsol medan jag sov i en tid utan sparfiler, för då skulle jag behöva börja om från början.

I spel som just Sonic var det extremt viktigt att samla på sig extraliv inför de kommande (svåra) banorna där jag visste att kraven plötsligt blev högre och dödsfallen mer frekventa. Gång på gång klarade jag spelet och gav Dr. Robotnik på truten med samma känsla av oövervinnerlighet som Rocky Balboa gör efter 15 ronder mot Apollo Creed. Jämför jag mig själv då och nu kan jag se stora förändringar i mitt spelbeteende.

Jag älskar fortfarande spel, såklart, men jag lägger sällan ner mer tid på ett enskilt äventyr än vad som krävs för att klara det. Samla allt, klara alla svårighetsgrader och nå åtråvärda 100% är sällan någonting jag gör längre och det kan givetvis förklaras på en mängd olika sätt men jag tror också att tiden i sig har gjort mig mer "casual" än "hardcore".

Jag ska fortsätta på resan tillbaka till en förort i Stockholm där en extremt närsynt men glad kille sitter med snoken tryckt mot TV-rutan. Som en liten parvel i en värld där internet bara var en avlägsen myt och en fluga som som skulle dö med ilfart enligt svenska ministrar var inköp av spel helt mina föräldrars ansvar. Allt det jag visste om kommande, spännande titlar kom från skolgården eller någon obskyrt dyr speltidning som jag hade tjatat till mig i kön på Ica.

Detta är en annons:

Resultatet av detta var att spel inte konsumerades på samma sätt som idag, fick jag mina knubbiga chipsfingrar på en kassett kan du räkna med att den kassetten satt i konsolen under många långa månader och spelen var klart designade efter detta. Ett exempel är Ecco the Dolphin till Mega Drive. Som delfin släpps jag ner i havet och sen har jag absolut ingen aning om vart jag ska eller vad jag ska göra. Inte en blekaste susning och inte helt olikt hur Dark Souls-serien fungerar idag (jag kommer tillbaka till From Softwares spel senare). Ett annat spel till Mega Drive som jag tillbringade extremt mycket tid på var Markos Magic Football som fick mig att slita av mig allt hår i omgångar (vilket förklarar min glesa hjässa idag) på grund av sinnessjuk svårighetsgrad, men jag gav mig inte.

Från hardcorefanatiker till casualslödder
Från hardcorefanatiker till casualslödderFrån hardcorefanatiker till casualslödder

Det tog sin tid men till slut klarade jag Markos Magic Football och var extremt nöjd med mig själv och skröt givetvis resten av det året för alla klasskamrater, oavsett om de brydde sig eller inte. Snabbspolar vi fram lite grann till när Sonys gråa framtidskonsol kopplades in i scart-uttaget på TV:n - förmodligen samma 28 tummare som innan - för första gången och jag fick börja utforska tekniskt underbara spel på de ytterst bräckliga skivorna hade jag dels blivit aningen äldre men också börjat spela av andra anledningar. Metal Gear Solid är det spelet som definierade Sonys debutkonsol för mig tillsammans med Gran Turismo, det var även dessa två spel som väckte mitt intresse för spelmediet på allvar, främst Metal Gear Solid och berättandet.

Detta är en annons:

Jag har utforskat varenda vrå på Shadow Moses Island säkert hundra gånger och jag kan citera konversationer som om jag har skrivit dem själv. Där Markos Magic Football var otroligt utmanande och saknade allt vad sparpunkter heter blev det samtidigt otroligt belönande att äntligen besegra det. Metal Gear Solid var modernare, mer moget, och hade istället karaktärer med riktigt djup, känslor och ett berättande som inte var likt någonting annat jag hade sett i spelväg vid den punkten. Även om jag verkligen har gjort allt som går att göra i Hideo Kojimas moderna klassiker ändrades min uppfattning för vad spel kan vara och vad det kom att betyda för mig.

Du som läser det här förstår säkert exakt vad jag vill komma fram till. Vad är skillnaden på Kim tio barre och nu, snart 30? Massor såklart, men jag tänkte peka på ett par punkter som på ett eller annat sätt dikterar hur jag förhåller mig till de mediet som jag fortfarande älskar så intimt. Tid, jobb, pengar och familj. Det är de fyra sakerna som ständigt måste leva i symbios med varandra för att allting ska fungera, att trycka in flertalet hobbys, matintag och sömn blir till sist en balansgång av svåra val samt prioriteringar och tidsrymden per aktivitet måste alltid ses över. Hur gör jag det samtidigt som jag håller mig pr0-el1t3 och kan klara vad som helst? Jag gör inte det.

Det går inte. Först och främst, ett heltidsjobb mellan 09-17 på vardagar gör det fullkomligt omöjligt att lägga ner den tid som egentligen behövs. Speciellt i dagens klimat där storspel efter storspel avlöser varandra och mängden kvalitativa indietitlar ökar lavinartat för varje år som går. När man dessutom får barn raderas all fritid som tidigare fanns (efter jobbet eller på helgerna). Umgänge-med-familjen, blöjbyten och knattefotboll upptar nu all tid. All tid som jag för några år sedan hade lagt på att spela.

Den enda tiden, ensamtiden, som återstår är alltså riktigt sena kvällar och då har jag inte ens räknat in tiden som bör tillbringas med sin partner. Jag menar inte något av dessa saker i en negativ bemärkelse, att få barn kan vara en av de bästa händelserna och känslan jag någonsin har upplevt och tidsbekymmer är ingenting exklusivt vare sig för mig eller de som har spel som hobby, inte alls. Men det betyder att vissa uppoffringar behöver göras. Det gäller att ett par gånger i livet fråga sig själv vad som är viktigt och sedan behålla det man brinner för, även om man måste kompromissa.

Från hardcorefanatiker till casualslödder
Från hardcorefanatiker till casualslödderFrån hardcorefanatiker till casualslödder

Det betyder att det finns inte en chans i helvetet att jag kommer nå 100% i Final Fantasy XV, jag kommer inte spela The Last Guardian igen för att plocka alla trofeér och jag kommer aldrig nå högsta ranken i varken Battlefield 1 eller Titanfall 2. Dessa typer av aktiviteter är något jag tyckte var kul, saker som eldade på mitt redan brinnande spelintresse och någonting som jag kände var meningsfullt. Jag spelar dock fortfarande mycket mer än andra i samma situation. Jag har bekanta som undrar i helsike jag får ihop det, hur jag kan ha spelat igenom Dishonored 2 och nya Call of Duty samma vecka. Svaret är enkelt; Jag spelar på den tiden jag har över och jag spelar nästan aldrig på en svårighetsgrad över "Normal" och jag spelar främst på Nätterna. När ungarna är i säng för kvällen och frugan sitter upptagen på Walking Dead på sin Ipad, då passar jag på.

Det blir allt som oftast spelstunder på fyra till sex timmar i stöten innan jag måste tvinga ner mig i bingen för att sova lite innan det är dags att kliva upp och förflytta mig till arbetet. När jag väl spelar är det det jag upplever som viktigt eller värdefullt jag lägger min fokus på - kampanjen. Jag håller mig ofta borta från multiplayer eller menlösa sidouppdrag utan djup men även här finns det undantag. Jag älskar Battlefield 1 exempelvis, men jag spelar det bara om jag har några att spela med och då bara för att det är kul. På samma sätt är The Witcher 3 ett av mina favoritspel den här generationen och jag har lagt ner massor av tid på sidouppdrag, monsterjakt och Gwent. Jag har ingen utstuderad mall att följa, jag spelar det jag tycker är roligt och har idag en tendens på att verkligen snöa in på ett par utvalda spel istället för att försöka göra så mycket som möjligt i allt.

Med det sagt kommer vi tillbaka till Dark Souls (och Bloodborne). Dessa är spel som jag har fastnat ordentligt i, inga perfekta spel, långt ifrån, men de påminner mig om de dagarna då jag kunde starta upp min konsol för att planlöst spela ett par timmar och utforska, hitta nya vägar och göra små framsteg åt gången. Även det fenomenala Shovel Knight är ett perfekt exempel. Tilläggas att jag är enormt och olidligt värdelös på dessa spel och ser mig inte alls som hardcore för att jag gillar dem.

Du som har läst någonting annat jag har skrivit vet också att jag har lagt ner en fruktansvärt massa tid i Bungies Destiny de senaste åren, och även om anledningarna är lite annorlunda från Dark Souls är grunden densamma - det är lätt att hoppa in, ha kul med vänner och plocka upp där jag slutade sist. Det har alltså mer blivit en fråga i hur jag tillbringar min begränsade tid snarare än hur mycket jag spelar, totalt. Jag vet att det är flera som känner igen sig i allt det här. Förr var tiden inget bekymmer men tillgången till nya spel begränsad medan jag idag köper allt jag vill, när jag vill ha det, men har istället inte den tiden jag hade förr att verkligen sätta mig in allt jag vill.

Från hardcorefanatiker till casualslödder
Från hardcorefanatiker till casualslödderFrån hardcorefanatiker till casualslödder

Det här är navelskåderi på högsta nivå, jag vet det, kåserier och babbligt. Men, oavsett hur bitter eller frustrerad jag låter sitter jag inte och gubbhytter med näven upp i skyn och muttrar om att det var bättre förr eller att vuxenlivet är tradigt. Långt ifrån, faktiskt. Jag avundas alla som idag köttar stenhårt och plockar alla trofeér/achievements i spel och har imponerande ratio mellan avklarat/påbörjat medan jag kämpar för att ens avsluta vissa titlar. Jag är helt enkelt inte alls lika hardcore som jag en gång var men det... är faktiskt helt okej.



Loading next content