Hur Infinity Ward tog över spelvärlden med Modern Warfare

Idag används Call of Duty ofta som en form av skällsord. Efter åratal av årliga släpp av Call of Duty-spel har en högljudd minoritet tappat intresset, och när något som är störst inte känns bäst blir det lätt så att man får se en hel del elakartad negativitet kring det. Lite som spelvärldens Metallica. Men låt oss inte glömma hur fantastiskt Call of Duty har varit. Det första spelet mottogs väl av kritiker och skapades av Infinity Ward som en sorts Medal of Honor-dödare, en serie som de själva tog fram för EA innan de bröt sig loss och hittade ett nytt hem i Activision. Det var dock först med Call of Duty 4: Modern Warfare, min personliga favorit i serien, som de skakade om hela militäractionvärlden och satte en ny ribba för vad en förstapersonsskjutare kan, bör och ska vara.

Det frö som såddes då, år 2007, har sedan dess blommat ut och blivit ett enormt träd vars skugga till olika grader täcker snudd på allt i genren. För inte så länge sedan blev det nästan absurt. EA dammade av Medal of Honor-licensen och gjorde deras motsvarighet till Modern Warfare, vilket resulterade i två plågsamt identitetslösa titlar som ingen kommer ihåg idag. Dice Battlefield-serie lyckades hålla sig till vad som gör Battlefield till Battlefield, men spår av Call of Dutys DNA kunde sniffas fram här och var om man tittade noggrant, kanske främst i deras enspelarsatsningar. Även giganten Halo smittades och när Halo 4 släpptes gjordes det så med "killstreak"-inspirerade prestationsbaserade belöningar i form av starkare vapen, symmetriskt likadana villkor byttes ut till förmån för skräddarsybara "loadouts" och till och med "killcams" fanns i multiplayeraspekten.

Vad exakt var det som gjorde Call of Duty 4: Modern Warfare så fullständigt banbrytande, revolutionerande och influensrikt att resten av industrin plötsligt kände sig tvungna att "följa John"? Vad var det Infinity Ward gjorde som gjorde dem till trendsättare och alla andra till trendföljare?

Det simpla svaret är givetvis att det var otroligt bra och lättillgängligt för en bred massa av spelare. När något kommer ut och uppskattas så brett som Modern Warfare gjorde vill ju andra haka på. Spelet mottogs med öppna armar av spelpressen och det enda universala klagomålet verkade vara att kampanjen gärna hade fått vara längre. Men vad var det specifikt som var bra med spelet? Då Call of Duty som spelserie är ökänd för att inte mixtra för mycket med formeln kan man undra hur det kommer sig att varken Infinity Ward, Treyarch eller Sledgehammer lyckats toppa fyran.

Jag tror att det handlade mycket om att Call of Duty 4: Modern Warfare moderniserade den "realistiska shootern". Premissen och sättet som berättelsen presenterades på var lätt att relatera till för vem som helst som hade tittat på hur krigandet i mellanöstern såg ut på nyheterna. Händelserna som tog vid i Modern Warfare var sådant som man då kunde föreställa sig faktiskt hända - särskilt i direkt jämförelse med efterföljande spel i serien. Det gjorde att den centrala konflikten i spelet omedelbart blev påtaglig och lätt att gripas av. Spelet lyckas med detta väldigt tidigt i spelet i en introduktionsscen där du i rollen som den saudiarabiska presidenten Yasir Al-Fulani blir avrättad på grund av anklagelser om att han varit en supporter av västvärlden för egen personlig vinning, och detta i direktsänd TV. Innan dess får vi även en obehaglig titt på ett land i lågor där civila människor dödas på öppen gata.

Denna ingjutna känsla av realism sträckte sig även över till spelbarheten. I det inledande träningsuppdraget gör Infinity Ward det klart för dig att detta inte kommer vara en arkadig, hoppig och kaotisk shooter - utan en där du tvingas ta din tid och sikta in på ditt mål och använda skydd för att metodiskt ta dig fram längs slagfältet. Fiender var inga kulsvampar som du behövde tömma hela magasin i, de klarade inte mycket mer än ett par skott mot kroppen och de reagerade naturligt på eldgivning. Denna sårbarhet gällde även spelaren själv, särskilt på högre svårighetsgrader där du och fienderna var precis lika ömtåliga. Denna utsatthet hjälpte också till att främja realismen och gjorde även att eldstriderna kändes spännande och prekära.

Även spelets karaktärer presenterades och förde sig på ett sätt som samspelade med detta. Medan det vanligaste sättet som spelutvecklare använder sig av idag för att få spelaren att tycka om och knyta an till karaktärerna är att ha små, intima ögonblick på tu man hand med dem. Infinity Ward själva gjorde detta med det nya Infinite Warfare, där de uppenbarligen vill att du ska känna ett vänskapsband med människorna som går ut i strid med dig. Sådant finns inte i Modern Warfare. Det finns ingen scen där Captain Price, Gaz och Soap sitter och fikar mellan uppdragen, berättar om barnen som väntar på dem hemma och hur irriterade de var över att favoritlaget förlorade i Premier League.

Captain Price är seriens kanske mest ikoniska figur, och det utan att vi vet något alls om honom som person eller hans privatliv. Däremot kändes han äkta. Det gjorde hela din grupp i Modern Warfare, de uppfattades inte som ett gäng fiktiva råskinn. Man respekterade dem - kanske för att de först och främst var proffs, målmedvetna män som var beredda att sätta liv och lem i fara för att få ett jobb gjort. Sättet de tilltalade varandra och spelaren var autentiskt och när de befann sig i knipa skojades det inte om att de minsann inte skulle hinna hem till middagen och ingen basunerade att de "gillade utmaningar" - konflikten och krigets allvar trivialiserades aldrig. Även detta gav deras uppdrag spänning, för när ingen av de inblandade känns som karikatyrer resulterar det i att de känns sårbara. Spelaren kunde inte vara säker på att alla skulle komma hem helskinnade och det gör det hela mer minnesvärt.

Särskilt med tanke på hur vågade Infinity Ward var med att döda deras karaktärer. Soldaten Paul Jackson som spelaren fick kontrollera på den amerikanska sidan av konflikten dödades i en kärnvapenexplosion halvvägs in i spelet, en scen som har blivit ikonisk för hur chockerande oförutsägbar den var. Infinity Ward gav oss lite kortvarigt hopp om att vår karaktär hade överlevt katastrofen då vi fick kräla ut ur den kraschade helikoptern och för en minut ta in och bearbeta det inferno som vi plötsligt, helt ensamma, befann oss i.

Det som jag personligen tydligt minns att jag reagerade starkt på var hur lågmält spelets tragedier presenterades. När Paul Jackson, som jag då var övertygad om i slutändan skulle stå sida vid sida med Soap, Price, Gaz och Griggs när de slutligen gått segrande ur den blodiga konflikten, plötsligt avled och spelet utan fanfar gick vidare visste jag inte längre vad jag skulle vänta mig. Skulle vi klara detta överhuvudtaget? När vår kepsprydde gruppmedlem Gaz mot slutet får ta emot en kula i pannan gäller denna lågmäldhet återigen, vi fick ingen sista scen där han dog en klyschig hjältes död för att rädda oss andra, han dog inte i våra armar gråtandes - vi fick på avstånd bevittna hur han hamnade i underläge och fick betala det ultimata priset. Bristen på den typiska snyftarinramningen gjorde inte scenen mindre hemsk, snarare tvärtom. Återigen, för att det kändes verkligt.

Återhållsamhet är ett nyckelord här, känner jag. Återhållsamhet och subtilitet - "less is more" - var en av de viktigaste filosofierna som gjorde The Last of Us till det mästerverk det var, något mer än en zombiefest i mängden. Modern Warfare försökte inte trycka ner en ny "set piece", enorma actionsekvenser med rasande byggnader och sliskdramatik, i halsen på spelaren var femtonde minut. Det fanns spelmoment som bröt spelbarhetens mönster för en stund, där den berömda AC130-banan står ut mest. Personalen ombord på detta krigsflyg var nästan läskigt likgiltiga och nonchalanta gentemot den apokalyps de släppte loss på fiendetrupperna nedanför dem. Det finns ingen upprymdhet i deras röster när de bekräftar att deras bomber träffat målet, det är en vanlig dag på jobbet för dem - och det hela såg, än en gång, oerhört verklighetstroget ut.

Och jag har inte ens nämnt det legendariska uppdraget "All Ghillied Up", där du i rollen som en ung Captain Price har infiltrerat ett fiendekontrollerat Tjernobyl tillsammans med sin överordnad, ensamma med bara ljuddämpade krypskyttegevär och kamouflagedräkter. Plötsligt gällde det att smart välja ut vilka mål som behövde neutraliseras, och även vilka man helt enkelt bör smyga förbi. När man sen blir tagen med byxorna nere av en stor konvoj av tungt beväpnade soldater såväl som stridsvagnar var det bara att lägga sig i gräset och hoppas på att de inte skulle märka ens närvaro - en scen som var lika nagelbitande spännande som den var en tempomässigt välkommen sådan.

Sedan Call of Duty 4: Modern Warfare släpptes har efterföljande titlar egentligen inte gjort mycket annat än att spinna vidare på vad som gjordes till standarden år 2007. Vi har sett spelbara karaktärer dö på hemska sätt (den mest minnesvärda bland dödsscenerna i uppföljarna var väl när general Shepard satte eld på Roach och Ghost i Modern Warfare 2) men det är liksom en del av vad man förväntar sig från dessa spel nu. För så är det ju - första gången något görs är det som mest effektiv. Upprepning går sällan till historien. Att lägga till jetpacks och robotfiender är inte riktigt den "innovation" som serien behöver för att toppa Modern Warfare. Det behöver få komma tillbaka till ritbordet och överraska igen.

Sedan får man givetvis inte glömma hur viktig spelets multiplayer var för dess framgång. Vi har redan nämnt hur saker som spelets killstreaks, loadouts och killcams smittade av sig till andra spelserier som en farsot men jag är helt övertygad om att det går att spåra fram anledningen till att det funkade så väl till ett ord; simplicitet. I jämförelse med modernare spel i serien fanns det väldigt få valmöjligheter till att skräddarsy den utrustning man tog med sin in i matcherna, men det var tillräckligt. Du kunde inte utrusta ditt vapen med mer än ett tillägg åt gången, det fanns inte fem olika sorters dödliga granater och fem olika taktiska - det fanns lagom många av allting. Spelet bjöd på blott tre killstreaks, tre döda fiender gav en UAV som visade deras positioner på radarn, fem gav dig bombplan och sju gav dig en helikopter. Det var allt och det räckte. Modern Warfare var aldrig någonsin överväldigande på det sättet, och det är något som jag uppskattar enormt såhär i efterhand.

Med Modern Warfare förstod Infinity Ward att komplexitet inte är synonymt med djup, pompöst spektakel inte betyder dramatik och att mindre nästan alltid är mer. Det är något jag känner att Call of Duty-utvecklarna har gått miste om längs vägen. Det ska hela tiden vara större och större men jag tror att de behöver bromsa in lite om de åter vill nå upp till de höjder de befunnits sig på förut.