Årets sämsta (Årets spel 2016)

(5) Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan
Exakt allt fanns på plats för ett riktigt bra beat 'em up av klassiskt snitt. Fyra kultklassiska figurer med varierade vapen, inga filmlicenser som tyngde, en enorm flora av älskade fiender och sanslöst begåvade japanska mästarna hos Platinum Games bakom utvecklingsspakarna. Så vad fick vi då? Jo, ett ohyggligt oinspirerat skräpspel där sköldpaddorna slentrianspringer genom banor som tycks vara eviga karbonkopior på sig själva, där till och med bossfighterna körs en gång extra som för att säkerställa maximal tristess. För att vara helt säkra på att du som spelare verkligen inte tolererade mer kastades det in ett frustrationsframkallande kontringssystem som tillsammans med ojämn bilduppdatering gjorde striderna till ett knapphamrar-helvete av sällan skådat slag. Att ta betalt för detta är inget annat än en skam, det är naturligtvis du som borde få betalt för att uthärda eländet.

(4) Sonic Boom: Fire & Ice
Sonic fortsätter springa vilse i spelvärlden med detta senaste och ytterst förhatliga spelalster. Blekt både grafiskt, estetiskt och ljudmässigt har Sega återigen lyckats med bravaden att dra ner sin en gång überpopulära maskot i smutsen. Faktum är att den blå igelkotten sjunkit så långt ner i dyngan att vi är osäkra på om han någonsin kommer lyckas klättra upp igen. Med urbota korkade pussel, en tom och hutlöst tråkig spelvärld samt brist på någon form av variation har man verkligen lyckats med att generera ett fruktansvärt dåligt spel. Kombinera detta med simplistisk spelmekanik, horribel karaktärsdesign samt en otrolig obalans i produkten rakt igenom och du har vaskat fram komponenterna till ett av årets sämsta spel.

(3) Ghostbusters
Skrik, gråt och ilskna utrop varvat med en oändlig harang svordomar. Ungefär så lät det när redaktionen samlades för att skämsspela det odrägliga Ghostbusters. Spelet är faktiskt så horribelt dåligt att det fick stackars Björn att tappa sina sista hårtestar. Med dialoger som skrivna av hin håle själv och karaktärer lika identitetslösa som en mindre grönsak har Activison verkligen åstadkommit ett hopplöst undermåligt lir. Spelmekaniken är imponerande enformig och ackompanjeras på ett mycket hemskt vis av det lika variationslösa ljudet. Den serietidningsaktiga estetiken är generiskt tråkig och tyngs ner än mer av den förvirrade banstrukturen. Att Activison försökt väga upp spelets hemskhet med att slänga in ett flerspelarläge gör inte saken bättre, snarare sämre, och förtydligar enbart Ghostbusters massiva brister. Om du trots dessa varningstecken bestämmer dig för att införskaffa spektaklet ifråga, låt det då stå och varva i menyn så länge som möjligt, titelmusiken är nämligen det enda som är bra med detta dravel.

(2) TurnOn
TurnOn börjar som vilket plattformsspel med pusselinslag som helst. Ta dig från punkt A till punkt B på alltmer komplexa konstellationer av banor. Men där andra spel i genren visar att det går att göra otroligt mycket med små medel och erbjuda kluriga passager, härlig spelglädje eller sanslöst läcker design faller TurnOn platt. Platt som en pannkaka. Slentrianmässig spelbarhet, ordentligt rutten design och hutlöst trötta pussel blir till en cocktail som endast kan beskrivas som hiskeligt tråkig av samtliga på redaktionen. Idén om att transportera den lilla elkillen längs förutbestämda linjer fungerar till en början med spelet blir aldrig utmanande och således aldrig mycket mer än en hyfsad idé. Spelkontrollen är ofattbart långsam och spelets grafik och design får oss att stänga av i vredesmod.

(1) Perfect Woman
Det har gått flera månader och vi har fortfarande svårt för att smälta att Perfect Woman faktiskt är ett riktigt spel som går att spela på Xbox One. Vi recenserade det och "belönade" det med betyget två av tio med motivationen att det var ett hiskeligt fult Kinect-spel med en illa genomförd premiss som kräver en ommöblering för att ens kunna fungera. Det bästa vi hade att säga om spelet är att det är över på några ynka minuter, vilket i och för sig är en klen tröst med tanke på hur illa spelet våldför sig på både sinnen och kropp under de minuterna.

Det är uppenbart att spelet försöker förmedla någon form av samhällskritik eller satir och för vissa kanske det faktumet automatiskt skyddar spelet från kritik, men inte för oss. Bara för att något försöker vara samhällskritik eller satir betyder det inte att det är bra sådant. Perfect Woman är inte South Park. Vad det är är snarare ett osammanhängande nonsensspel proppad med tveksam smak, usla illustrationer som mycket väl kan ha gjorts i MS Paint, och fysisk smärtbringande spelbarhet med underliggande budskap som helt förstörs av helhetens katastrofala genomförande.