Sanslösa besvikelser (2)

PETTER HEGEVALL

Halo: Reach
Multiplayerkomponenten hade proppats till bredden av onödig skit som jetpacks och en massa dryga inställningsmöjligheter som gjorde hela upplevelsen sådär onödigt tillkrånglad och plottrig. Singleplayerdelen av det hyllade Reach var inte heller riktigt vad jag hade hoppats på på grund av ett antal anledningar. Jag gillade aldrig de nya huvudpersonerna och det jämngrå mörkret som Reach bjöd på rent estetiskt tyckte jag kändes lite som ett emo-Halo vilket efter den genomgeniala Halo 3 var precis det jag inte ville ha. Halo: Reach var absolut inte dåligt (tvärtom) men det var enligt mig inte ens nära på lika bra som Halo 3. Inte ens nära...

Destiny
Herregud vilka fasansfullt skyhögt ställda förväntningar jag hade inför releasen av Bungies onlineepos. Jag hade på riktigt bestämt mig för att Destiny skulle komma att bli världens bästa spel, någonsin, och jag minns att jag snudd-på darrade när jag stoppade skivan i min PS4. Titeln som erbjöds var dock inget annat än en majestätisk besvikelse. Ett fiasko. En ultraflopp. Idag, flera år senare, har Bungie byggt ut Destiny till äventyret som det borde ha varit vid premiären men då - var det verkligen en ohyggligt massiv besvikelse för egen del.

Alan Wake
Max Payne 2 står sig som ett av mina absoluta favorittitlar, alla kategorier. Jag dyrkar det spelet och hade naturligtvis orimligt höga förväntningar på Alan Wake. En mörk, läskig Twin Peaks/Stephen King-inspirerad thriller som utspelade sig i en fri, öppen spelvärld smockad med mystik och intelligens tilltalade mig något grönjävulskt (på förhand). Den färdiga produkten kändes dock mer som ett elakt skämt om du frågar mig på grund av platt spelvärld, usla fiender och larvig story som tog sig själv alldeles för stort allvar.

Perfect Dark
Golden Eye 007 till Nintendo 64 spelade jag så pass mycket att flertalet (säkert 4-5 stycken) handkontroller fick slungas i torrsoporna. Jag var besatt. Tillbringade flera timmar varje kväll i minst två år med Rares underbara kultklassiker och hade därmed givetvis väldigt höga förväntningar på den "inofficiella uppföljaren". Perfect Dark var dock inte bara ett stort, grötigt luftslott med fånig vapendesign och en bedrövlig huvudkaraktär, det var dessutom så trögflytande och hackigt på Nintendo 64 att jag stängde av efter bara någon ynka timme. Fyra bildrutor per sekund och små gröna aliengubbar som strök runt i korridorerna med gigantiska huvuden, var verkligen inget som kunde ersätta Brosnans digitaliserade agent-bödel. Åtminstone inte för egen del.

Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty
Introt, med Snake, på båten där ute på havet i regnstormen - var episkt. Jag satt och svettades av förtjusning och var förhållandevis säker redan då/där att jag faktiskt spelade världens bästa spel. Men så "dog" Snake och Raiden + orangea oljeplattformar som alla liknande varandra lite för mycket och som var så proppade med tråkiga lokaler och hopplös trial & error tog hans plats. Besvikelsen var enorm. I mångt och mycket sanslös. Jag spelade färdigt Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty men ställer det där uppe bredvid Destiny och Alan Wake på min personliga topplista över tidernas fetaste besvikelser.

OLIVER THULIN

Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts
Innan 2008 hade inte Microsoft riktigt hunnit förstöra de gamla Nintendo-goingarna Rare och allt de tog med sig när Xbox-företaget köpte upp dem. Perfect Dark Zero var kanske ingen höjdare och Kameo glömdes fort av men Conker: Live & Reloaded var en lyckad remake av en älskad Nintendo 64-titel och nästa Banjo-spel skulle givetvis bli det som satte Rare på kartan igen. Eller? Nej, inte direkt. Det blev snarare så att Nuts & Bolts blev en sorts ny lågvattenstandard för företaget som efter det fick göra världens osexigaste Kinect-sportspel och... Avatarer. Microsoft är idag ett utomordentligt spelföretag men det räcker att jag ska börja tänka på hur ett klassiskt plattformsspel stryptes i spjälsängen till förmån för ett fordonfokuserat äventyr för att ilskan ska blossa upp igen. Jag har försökt ge det flertalet chanser, men när det känns som att åka kundvagn ner för en håltäckt grusväg att köra är det något som är fel. Tack så mycket, Microsoft.

Metroid Prime 2: Echoes
Oj, oj! När vi snackar Metroid-besvikelser så kan ni nog tänka er två andra titlar som hade varit mer logiska i sammanhanget. Och ni har rätt, Metroid: Other M är lite av en skymf i min värld. Men mina förväntningar på det spelet var löjligt låga från start. För det första var det Dead or Alive-gubbarna som skulle ta sig an en av spelvärldens mest älskade hjältinnor och spelbarheten såg ut att ha slaktats med en helt idiotisk kontrollmetod. Fjolårets Metroid Prime: Federation Force har jag aldrig rört. Metroid Prime 2: Echoes, däremot, är långt ifrån ett dåligt spel men det hade handikappet att behöva följa upp den mästerliga föregångaren, ett av mina favoritspel genom tiderna. Det nådde inte alls upp till höjderna jag hade hoppats på och jag tröttnade väldigt snabbt på att ständigt hoppa mellan ljusa och mörka versioner av samma banor. Det tog mig flera år innan jag orkade ta mig igenom det och medan jag spelat det första flertalet gånger lär det inte bli några fler rundor på Aether.

Metal Gear Solid V: The Phantom Pain
Ingenting - varken spel, film eller platta - har lämnat mig så förkrossat besviken som Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Inte ens Destiny eller Alien: Colonial Marines kommer i närheten. Bara att skriva om det river upp såren i själen. Bara veckorna innan release kändes det som att det inte fanns en verklighet där The Phantom Pain inte skulle bli en omedelbar klassiker. Serien tillhör mina mest älskade och de tre första Solid-titlarna håller jag av som några av spelvärldens mest speciella, oförglömliga upplevelser. Och under de första tre-fyra timmarna av The Phantom Pain såg det riktigt lovande ut. Snake kändes bättre än någonsin att styra och spelvärlden var perfekt designad för att ge spelaren utrymme att tackla varje given spionoperation som denne ville. Bara sett till spelbarhet lyckades Kojima infria förhoppningarna. Jag tycker att The Phantom Pain är det spelmässigt absolut bästa stealth-spelet som existerar. Det var allt annat som inte föll på plats. Det var knäckande att se hur story fick hålla sig i bakgrunden, särskilt med tanke på att det var just berättelserna som lockat med serien från början. Ännu svårare var det att inse att den andra akten i mångt och mycket bara var upprepningar från den första och som en sista örfil fick vi det klart för oss att den tredje akten inte ens kom med. The Phantom Pain är ett ofärdigt spel med en sönderklippt story, full av meningslös utfyllnad. Jag måste nog avrunda denna text nu, innan tårarna kommer.

ANDREAS BLOM

Little Big Planet
När jag först såg Little Big Planet i rörelse såg det underbart ut. Gulligt, opretentiöst... Härligt. Därför väntade jag med spänning på mitt exemplar och när det dumpats i brevlådan tog det inte lång tid innan jag kört igång. Kampanjen avnjöts rejält och allt plattformshoppande som jag tidigare varit lagom inställd till, sågs nu på med nya ögon. Så därför kastade jag mig också över verktyget som lät mig snickra egna banor. Vad som skulle varit väldigt roligt och framför allt, vad som skulle ha varit enkelt, visade sig skjuta spelet i sank. Åtminstone för egen del. Att bygga upp lika geniala konstruktioner som de i kampanjen och integrera dessa med andra skapelser av samma kaliber, skulle enligt utvecklarna vara en barnlek. Jag fick aldrig grepp om hur man gjorde och då kändes det inte som spelet höll en i handen då man behövde det som mest. Även fast alla runt omkring mig verkade bemästra verktygen stod jag utanför och tittade på. Tittade på det som skulle ha varit den ultimata hållbarhetsformeln. Little Big Planet står sig på grund av det som ett av årtiondets fetaste besvikelser för undertecknad, och tacka gud for Banjo Kazooie: Nuts & Bolts, som fick till det.

Batman: Arkam Origins
Det kan ha att göra med att Rocksteady inte ansvarade för utvecklingen. Det kan ha att göra med att spelet hade en utvecklingstid på knappa två år. Det kan ha att göra med att varken Kevin Conroy eller Mark Hamill återvände som Läderlappen och Jokern. Det kan ha att göra med den tekniska aspekten. Alla dessa "kan" är också orsaker till att det tredje spelet i Arkham-sviten också blev dess bottennapp. Nya leksaker och nya sätt att ta sig runt på, samt en tripp till det ökända Blackgate Prison... Inget av dessa gjorde att jag fastnade för spelet. Jag kände att spelet innehöll allt som Rocksteady redan gjort och att Warner Bros. Interactive inte tillfört något nytt, som skiljde spelet från föregångarna. Inte heller hade de behållit samma glans som föregångarna. Allt fanns med men var nedputtat en nivå. Det kändes som en beta-version av Arkham Asylum om jag ska vara ärlig. Det underhöll men inte alls på samma premisser som föregångarna eller för den delen uppföljaren, Batman: Arkham Knight. Och står sig som en av mina största besvikelser än idag.

Mafia III
Nu blev du förvånad, va? Jag, som dyrkar allt vad gangstrar heter och som än idag hävdar att Mafia II utklassar både Halo och Half-Life, anser trean som en besvikelse. Men inte på det sättet att jag vill slänga fodralet i papperskorgen, tända på, dammsuga upp askan och sedan slänga snabeldraken i havet. Vi fick en mycket mycket oslipad diamant men när jag funderar på vad som kunde ha gjorts om det fick ytterligare ett år på sig i utvecklingen (och det är spekulation vi pratar om här) så känner jag mig besviken. Väldigt besviken. Det tekniska kullerbyttorna skulle säkerligen försvinna och så även den mediokra grafiken.

Länk till del ett av denna artikelserie. Del tre kommer under morgondagen.