Titlarna som vi skäms över att vi (fortfarande) spelar

Mathias Holmberg spelar Postal 2
Har du någonsin haft en sån där dag där du känner att du håller på att explodera? Kanske på grund av skolan, jobbet, eller Jonas Mäkis eviga friendly fire i Halo (karln är verkligen sämst, i världen)? Pröva att varva ner med Postal 2 någon gång, så ska du se att det genast känns lite bättre. Man behöver inte spendera mer än några minuter i den amerikanska småstadsidyllen Paradise innan man förstår varför Running With Scissors tokhatade uppföljare är världen mest kontroversiella TV-spel någonsin. Här är det fritt fram att blåsa skallen av grannen som håller dig vaken om nätterna, råna det lokala bankkontoret och plåga djur på sadistiska sätt som vi inte ska gå in i detalj på. Skulle farbror blå komma och knacka kan man med ett enkelt knapptryck stoppa en handgranat i käften på sig själv och avsluta lidande snabbt. Det är olagligt att äga Postal 2 i Nya Zeeland - och det kanske inte är så konstigt.

Nu ska vi dock prata klarspråk en stund: Postal 2 är inte ett bra spel. Det är vi väl alla överens om, eller hur? Det är fult, buggigt, extremt stötande och urbota dumt på alla sätt och vis. Postal 2 är sjukt, och säkerligen lite skadligt också. Trots det återvänder jag till staden Paradise och Postal Dudes vardag, år efter år. Jag avgudar nämligen upplägget. Postal 2 är bara så våldsamt som du är för stunden. Om du inte vill dränka hela kvarteret i bensin och tända på behöver du inte göra det. Även om möjligheten finns där är det inget som spelet uppmanar dig till att göra. Det enda genuina målet är att ta hand om Postal Dudes vardagssysslor, som att gå till affären och köpa mjölk, och även när staden attackeras av militären, kannibaliska slaktare och självaste Al-Qaeda är det inget som stoppar dig från att leva ditt tråkiga Svensson-liv. Postal 2 är en stor sandlåda, och perfekt för alla som behöver kanalisera ilska, frustration eller tristess. Det är oerhört idiotiskt, men samtidigt helt underbart, och utan tvekan mitt ultimata guilty pleasure-spel.

Andreas Blom spelar The Simpsons: Tapped Out
Det började som en övertalning från en aningen irriterande syster - och utvecklades snabbt till ett på gränsen till vansinnigt beroende. Och då jag hade telefonen i fickan dagarna i ända var lösningen aldrig för långt bort, då frestelsen fick överhanden. Jag pratar om The Simpsons: Tapped Out. Och trots att det dras med uppmaningar till mikrotransaktioner som pushas hårdare än Call of Dutys fokus på futuristiskt bråk, har det roat mig kungligt. Det kan ha att göra med mitt lika maniska intresse för The Sims, eller att kontrollera pixelerade varelser, eller att leka gud... Men att spela som det allsmäktiga "Skyfinger" och i rollen som detta hjälpa Homer bygga upp Springfield efter att vederbörande sovit på jobbet, sätter varje ton hos mig.

Det är nog något med möjligheten att disponera mark så som jag behagar, ge karaktärerna uppdrag som genererar inkomst - för vilken jag expanderar mitt lilla gula imperium, som tilltalar mig och som har fått mig att spendera alldeles för mycket datortrafik på vägen hem från skolan. Nu på senare tid har jag faktiskt lyckats minska ner på det hela, men helt plötsligt är jag där igen. Och lortar ner min telefons skärm, enbart för att bygga ut ytterligare. Utan att betala för snabbare byggnation.

Jonas Mäki spelar Nintendo Land
Det var ju tänkt som ett demo som visade vad Wii U mäktade med ifråga om unika möjligheter. Särskilt unikt blev det dock aldrig och Nintendo Land är både ocharmigt, har tveksam spelkontroll och egentligen rätt menlöst. Det hindrar dock inte spelet från att plockas fram så snart kompisarna kommer på besök för några intensiva timmar multiplayer. Favoriten brukar bli jakten där fyra Miis klädda som Toad ska ska jaga en annan Mii klädd som Mario. Trots att det inte alls är tänkt att spelas sönder och samman som vi alltid gör, känns det fortfarande roligt.

Den andra grenen som alltid spelas är spökjakten där en spelare i rollen som osynligt gast ska fånga de fyra andra som endast har ficklampor att försvara sig med. Samarbete är viktigt och grenen är egentligen inte särskilt genomtänkt. Upplägget är såklart en helt skamlös och tredimensionell kopia av Pac-Man Vs, och trots att det egentligen inte alls är sådär himla välgjort blir det snabbt vansinnigt roligt. Det har resulterat i att jag spelat hundratals timmar av Nintendo Land och fler lär det bli. Wii U står kvar under min TV och varje gång vi blir nog många är det dags igen för en "guilty pleaser" av rang.

Henric Pettersson spelar Marvel: Ultimate Alliance
Jag minns än idag hur jag stod där i Toys' R' Us som tioåring och höll spelfodralet i handen. Mitt intresse för superhjältar var bara som ett litet frö då. Ett frö som efter att ha spelat Ultimate Alliance hade blommat ut till något riktigt vackert. Det var här som mitt största intresse väcktes till liv och det var ju mer eller mindre magiskt att kunna välja bland så många hjältar. Jag och min bästa barndomsvän kopplade in våra kontroller och satt häpna över den mästerliga CGI:n under mellansekvenserna och besökte med ett leende på läpparna alla möjliga platser från Marvels universum.

När en nyversion utannonserades av ettan och tvåan tvekade jag inte ens. Jag hade inte spelat Ultimate Alliance på ett par år och var beredd på att återuppleva gamla barndomsminnen. Att remastern i sig inte var särskilt välpolerad struntade jag fullkomligt i då det enda jag brydde mig om var att få spela som mina favorithjältar igen. De allra flesta himlar nog med ögonen åt spelet men för mig har det ett så nostalgiskt värde att jag kan återvända till det om och om igen. Något mästerverk är det inte på långa vägar men trots bristerna är det ett spel som jag garanterat inte har spelat för sista gången, det är jag övertygad om.

Lisa Dahlgren spelar Animal Crossing: New Leaf
Det är sällan jag får tillfälle att prata gott om min absoluta Nintendo-favorit. Det talas jämt och ständigt om brutala, hårda, blodiga actionlir - det är ju det dessa spel som säljer, främst. Jag själv dras till dem före andra typer av spel, men det finns ett undantag. Ett charmigt, supersött, snällt Nintendo-lir till 3DS som jag plockar upp så fort jag känner mig nere eller har dåligt med saker att göra. Ett spel där alla karaktärer är dina potentiella bästa bästa vänner och du kan klä upp dig som att det vore Halloween året om utan att någon tittar snett på dig, alla är ju dina bästa vänner och riktiga vänner dömer inte.

Animal Crossing: New Leaf, som även råkar vara min introduktion till spelserien, är tveklöst det spel jag lirat längst på min 3DS (jag väntar snällt på ett nytt Animal Crossing, ingen brådska Nintendo). Trots att jag knappt nämnt min kärlek (för jag skäms uppenbarligen något, det bör sägas) till spelet har hundratals timmar lagts på att se till att min stad, OWC (gissa referensen), är alldeles perfekt. Du får själv forma och inreda ditt virtuella hem och det är så otroligt avslappnande att bara dra fram den lilla konsolen för att hänga med dina lika virtuella polare. Visst, att erkänna att jag gärna hänger med låtsaspolare som råkar vara djur är ganska pinsamt, mer pinsamt än hela "jag älskar Animal Crossing"-grejen är dock helt klart det faktum att jag får ångest när jag loggar in efter att ha varit offline en tid. Mina bästa vänner flyttar ifrån mig, först var det Ruby, senast var det min hungriga björnbästis Stitches och härnäst är det väl Tiffany som överger mig. Jag vill bara ha mina vänner kvar.

Andre Wigert spelar Stikbold! A Dodgeball Adventure
Småtrevlig möbeldesign och vettig inseminationspolitik har varit Danmarks paradgrenar sedan länge, och kanske den enda anledningen till att Öresundsbron fortfarande är trafikerad i södergående riktning. Men danskproducerad underhållning har hållit sig på ett tryggt säkerhetsavstånd från mitt vardagsrum...ända fram tills i fjol. Lika oväntat som oönskat kom den köpenhamnsbaserade spelstudion Game Swing och krängde ett exemplar av Stikbold! A Dodgeball Adventure till mig. Jag försökte vara svårflirtad. Inte vika mig för charmen. Och nu sitter jag här, ett helt år sedan släppdatumet, och lirar dodgeball för fulla truckar.

Stikbold har slående likheter med Overcooked på många plan, men medan matlagningsliret uppmärksammats av många och kammat hem fina betyg är Stikbold ganska okänt och långt ifrån ett perfekt spel. Berättelsen kretsar kring Björn och Jerome som måste rädda pangbruden Heidi från djävulen, detta genom att spela en högst bisarr variant av dodgeball. Spelplanen besöks gladeligen av pølsesäljande korvgubbar och helnakna streakers, bossarna kan vara blåvalar eller honungstokiga knarkarhippies, allt detta toppat av en beroendeframkallande spelbarhet som du lär dig på en kaffekvart, men så gott som aldrig bemästrar. Efter alla krig, och i synnerhet EM-kvalsmatchen 2007 känns det förstås som ett landsförräderi att lira den danska bolltiteln. Jag kan bara inte hejda mig...

Kim Orremark spelar Lego Marvel Super Heroes
När jag sätter mig i soffan en fredagskväll efter att precis ha tryckt ett par kilo tacos i ansiktet och jag behöver slappna av efter en lång jobbvecka brukar jag plocka fram två handkontroller och starta Lego Marvel Super Heroes. Det är någonting väldigt speciellt med ett fiktivt New York byggt i Lego. Avengers-tornet står ståtligt i solnedgången, överallt finns det småbrott att göra och sällsynta legobitar att finna. Bara flyga omkring och utforska med Iron Man eller nacksvinga skurkar med Spider-Man är spelnjutning i sin absolut renaste form. Den andra handkontrollen passar jag antingen till femåriga Frank eller till frugan och med det är kvällen perfekt.

Visst finns det många Lego-spel att välja på men just Marvel Super Heroes är ett av de bästa som kommit, mycket tack vare den frihet utvecklarna har haft med att inte behöva följa något förskrivet filmmanus. Det spelar egentligen ingen roll hur gammal du är eller vilken typ av erfarenhet du har med spel, Lego Marvel Super Heroes kan alla njuta av. Jag vet ärligt talat inte ens hur många gånger vi har lyckats klara spelet till 100% hittills men vi kommer definitivt fortsätta spela det där hemma ända till den nyligen utannonserade uppföljaren släpps. Det är jag helt säker på.

Petter Hegevall spelar Fracture
Det sågades i stort sett överallt, vid fotknölarna. Day 1 Studios sög enligt enig världspress så hårt under denna tid, att de idag inte ens finns kvar - åtminstone i den form som för nio år sedan pillade ihop Lucasarts-spelet Fracture. Jag gillade det, dock. Då, och fortfarande. Eller vänta... Jag älskar det, snarare. Fracture är en dold diamant, ett "uselt" spel som egentligen är strålande. Och just därför är det faktiskt så illa att jag återvänt till Fracture vid flertalet tillfällen de senaste åren. Visst, Jet Brody är en ultratönt och delar av spelmekaniken är direkt stulen från Gears of War men den om-formbara terrängen och de underbara vapnen gör att detta, för mig, en är ett "guilty pleasure" utan egentligt motstycke.