Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

När Jonas Mäki sabbar spelupplevelsen...

Vi har alla upplevt det. När Jonas klampar in och bara sabbar allt. Och det är dags att bekänna, dags att sluta hålla detta hemligt nu...

  • Text: Redaktionen

Alla är vi olika bra på olika saker. Det ter sig lika självklart som att man blir blöt av att bada. Några av oss är dock lite extra usla på en specifik sak. Andra är så pass genomvärdelösa på sin utvalda favorithobby att de gör livet surt för alla runt omkring dem. Jonas är en sådan person. Mysig, rolig, intelligent, snäll, målmedveten, ambitiös och driftig - Men magiskt usel på alla typer av multiplayerspel. I en genomgående nedrig artikel (medan han fortfarande är på semester och just nu saknar internetuppkoppling) har redaktionen samlat några av gångerna då Jonas fullständigt raserat dessförinnan underhållande spelupplevelser.

Detta är en annons:

Mathias om när Mäki sabbade hans Halo: Reach-upplevelse:
Om du läser detta har du troligen redan läst före detta Gamereactor-medarbetaren Daniel Steinholtz Halo-bloggar om Mäkis insatser. Eller Aldins bloggserie "Mäkiskt dåligt". Du har förhoppningsvis redan insett att Jonas Mäki är en person man helst har på motståndarlaget. Det är en viktig läxa som varje skribent på Gamereactor lär sig någon gång under karriären. Själv har jag burit på denna kunskap i många års tid nu, och jag kommer aldrig låta mig själv - eller mina barn - glömma den. Det som följer är mitt vittnesmål av händelserna den 12 februari 2011. Kvällen då några oskyldiga matcher i Halo: Reach utvecklades till något mycket mörkare.

Det började med att Jonas Mäki bjöd in mig till hans Xbox Live-party. I gruppen fanns två bekanta till honom, och de behövde en fjärde man för att bege sig in i den rankade Team Slayer-playlisten. På den här tiden var jag en färsking på redaktionen - jag var fortfarande nyhetsskribent och ville vinna den gamle finnens respekt. Jag tackade således ja till erbjudandet. Men jag var ung och naiv. Hur skulle jag ha kunnat veta att traumat som väntade den kvällen skulle förfölja mig i flera månader?

Jag hade hört Mäki skryta om sina Halo-skillz förr. Om hur pricksäker han var med sitt DMR-gevär. Om hur han kunde kasta plasmagranater till andra sidan Mombasa, och hur ingen människa någonsin lyckats kapa hans Warthog. Jag förväntade mig en gud bland insekter, och nu skulle jag änligen få se honom in action. Matchen på banan Boardwalk tog sin början. Fyra blodtörstiga, svenska spartaner mot fyra slumpmässiga randoms. Bring it on, ropade Mäki. Han sprang ut i fältet först av alla, med ett härskri som skulle göra Djingis Khan mörkrädd. Jag fylldes med inspiration och stolthet över att få strida vid hans sida, och sprang in i stridens hetta efter honom. Och fyhelvete vad smisk vi fick.

Eller ja, jag tycker personligen att vi gjorde ganska bra ifrån oss. Jag kammade hem ett par riktigt snygga kills, och dog faktiskt inte så många gånger heller för den delen. Faktum är att jag hade en positivt Kill/Death-kvot vid matchens slut - och det hade även Mäkis två bekanta. Vi var tre i laget som storspelade, men ändå förlorade vi. När allt var sagt och gjort hade nämligen Jonas -1 poäng. Han hade inte dödat en enda motståndare under hela matchen, och minuset kom från den där gången då han råkade döda mig med en raketstrut från andra sidan banan.

Motståndarna skrattade sig hesa i lobbyn efteråt. De hånade oss, kallade oss för klåpare och försvann illa kvickt. Sen blev det tyst en lång stund. Jag satt som paralyserad i TV-soffan och undrade vad det var jag precis bevittnat. Jonas två vänner satt tysta de också. Jonas däremot, han började prata om "hur vi borde ha tagit dem", om hur vi "nästan hade vinsten garanterad", att vi "tappade fokus mot slutet", att vi "måste spela lite bättre nästa gång". Och så fortsatta han hela kvällen, förlust efter förlust. Mäki fortsatte att coacha oss för sina egna misstag. Han lyckades peppa oss, trots att han ständigt gjorde bort sig själv.

Han är faktiskt helt enastående på den fronten, den där Jonas Mäki. Han skulle kunna få en grupp yra höns att flocka sig och attackera riksdagen i formation. Trots att vi tappade både rang och stolthet stod vi kvar vid hans sida. Så passionerad och engagerad var han i sitt Halo-spelande. Och så har det varit sedan den kvällen. Idag vet jag bättre än att spela rankade matcher med honom. "Aldrig i livet", utbrister jag när jag får frågan. "Då slår jag hellre sönder Xboxen med Petters dasslock till händer." Men det är något visst med att spela lite mer sociala, inte lika viktiga matcher med redaktionens superfinne. Det är en upplevelse utöver det vanliga, något som alltid leder till skratt och leenden för alla inblandade. Han sabbar inte bara - han förgyller även. Och det är en läxa Jonas Mäki påminner oss om varje dag här på Gamereactor.

Aldin om när Jonas sabbade hans Gears of War 4-upplevelse:
När man lirar Horde-läget i Gears of War 4 på högsta svårighetsgraden då krävs det utomordentligt snortajt teamwork. På riktigt. Skilda roller är en nödvändighet, misstagskvoten måste vara låg och ett gott ekonomiskt sinne för att bygga basen är naturligtvis också ett krav. Credits, valutan, är direkt livsviktig i de övre nivåerna. Alla vet detta. Alla utom en individ.

En kväll spelade jag, Oliver, Kim, Mathias och ärkesopan Mäki just Gears of War 4 och läget Horde. Vi var alla taggade på att klara av möget. Samtliga nivåer. Vi kämpade för kung och fosterland med att skramla ihop alla strösslade credits som låg på slagfältet. Vi använde oss av militär växlingstaktik för att ta oss fram, tog skydd bakom ödelagda cementblock och gastade ut fiendernas position så att vi på bästa möjliga sätt kunde röja undan alla effektivt. Vi gjorde verkligen allt i vår makt och lite till för att överleva. Varje omgång. Om och om igen. Det var nästan som om vi befann oss i en episk dikt.

När jag skriver "vi" då menar jag alla i laget - utom Mäki. Han bestämde sig för att anamma sin patenterade "kuta rakt mot fienderna med huvudet före"-taktik där han istället för att vara ett med laget, valde att aningslöst yra omkring som en dekadent höna och skottspreja allt som rörde på sig. Ett tecken på taktiken slog slint är antalet gånger vi var tvungna att rädda hans likbleka stjärt. Mario är känd för att ha världens bästa tålamod med Peach, men hade han behövt rädda Mäki lika ofta som vi gjorde den kvällen hade vår kära rörmokare mest troligt gått i tidig pension. Eller begått seppuku.

Mäkis katakrestillstånd var dock inte det värsta som hände den kvällen. När vi (efter mycket slit) lyckades ta oss till de sista nivåerna, där minsta credit gör stor skillnad, utbrast det finska spöket plötsligt: "Grabbar, jag har 50 000 credits, vad ska jag göra med dem?". Det gick några sekunder där samtliga i röstchatten trodde att Mäki trollade men det visade sig att han faktiskt satt på en smärre förmögenhet. När vi andra insåg detta vrålade vi så mycket att våra halsar bönade efter Strepsils och rumstempererad honung. Kim blev så arg att han välte sitt vardagsbord medan Oliver klippte sönder sin emolugg i ren vredesprotest. Mathias bytte tongång till samma som Liam Neeson använde i Taken och bad Mäki snällt att promenera bort till fabricatorn för att lösa in. Efter flera minuters vrålande och hotutfärdande svarade Mäki till slut: "Äsch, jag löser in det nästa omgång". Omgången efter det säger han samma sak. Och omgången efter det säger han samma sak igen. Så fortsatte det i tolv (!) omgångar. Tolv! Till slut bestämde sig Mathias för att plocka upp fabricatorn och släpa den till Mäki för att lösa in. Så fick han göra efter varje omgång. Eftersom det helt enkelt var lättare än att få Mäki att samarbeta. Och nej, vi klarade inte alla nivåer.

Kim om när Jonas sabbade hans Halo Wars 2-upplevelse:
Efter att ha upplevt Mäkis bravader i Halo 5: Guardians var jag skeptisk när det vankades spelläget Blitz i Halo Wars 2. Jag grubblade på om jag verkligen skulle spela eller inte men kom fram till att det faktiskt inte fanns några direkta sätt att bli förrådd på i det spelet. Dessutom hade jag spelat flertalet timmar mer än Mäki och hade stenkoll på spelets grundmekaniker. Jag accepterade inbjudan och vi spelade en match mot spelets AI. Som du säkert redan förstår av den här artikeln var det ett rejält misstag från min sida.

Vi startar matchen och jag berättar snällt för Jonas hur jag tycker vi ska fortskrida, var vi ska placera enheter och hur vi ska kontroller slagfälten. Jag hör att han nickar eftersom headsetet slår i glasögonbågarna. Medan jag placerar ut mina enheter och samlar in resurser håller jag ett vakande öga på vad finnen sysslar med. Jag har tagit kontroll över två zoner och lämnat en till honom. Jag säger: "Jonas, placera ut en Blisterback på kanten vid mittzonen, den kommer kunna skjuta ned fienden innan de kommer fram". Jag hör att han nickar igen. Skönt, då kan jag fokusera på försvaret en stund. Inte helt förvånande (inte egentligen) börjar det komma fiendetrupper från håll som de inte borde vara möjligt om nu Mäki har lyssnat på mina direktiv. Jag scrollar snabbt över till hans del av kartan och ser att han av någon outgrundlig anledning knappt har några enheter alls. Jag frågar varför. "Jag sparar till en superfet Scarab, den kommer rocka fett."

Vi kommer till fiendevåg 32 och sedan tar rundan slut. Jag analyserar högt om vad vi kunde gjort bättre, hur vi ska göra nästa gång och då dyker resultatrutan upp. Jag har 568 dödade fiender. Jonas har 27. Jag frågar, lite försiktigt: "Jonas, vad gjorde du den här halvtimmen?". Svaret blev ännu en gång: "Rockade fett". Den värsta delen av den här historian är inte vad som hände utan snarare hur han sedan beskrev för alla hur bra vi var när vi spelade Blitz sist. Jag biter fortfarande ihop käkarna så hårt att det knakar när jag tänker på det.

Kim om när Jonas sabbade hans Halo 5-upplevelse:
Ibland bestämmer sig några av oss på redaktionen för en Halo-kväll. Det brukar betyda mängder av läsk, goda skratt och hårda dispyter. En kväll som jag minns extra väl började på bästa tänkbara sätt: Det var jag, Mäki, Aldin och Oliver och ett par bekanta till som kände för att spela lite "Strongholds", läget där ens lag ska kontrollera olika områden på kartan för maximal poäng. När det var dags att dela in lagen blev Oliver direkt hänsynslös: "Jag ska vara med Aldin och inte med Mäki!". Skit, tänkte jag. Då måste ju jag vara det. Matchen började och vi hade roligt.

Svetten började samla sig på överläppen och jag och Mäki häll ihop, vi försvarade punkter och stoppade effektivt det andra laget i deras försök till vinst. I mitt bakhuvud fanns hela tiden vetskapen om att Mäki är känd för att mörda lagkamrater i både vildsint panik men även planerade avrättningar. Det är vad vi tror åtminstone. Men i den här matchen sköter hans sig faktiskt. Visst kallar han Aldin för saker som inte bör skrivas i text men sett ur synvinkel som lagkamrat gick det faktiskt bra med Mäki på laget. Tills jag dog.

Jag har precis hoppslagit Oliver tillbaka till stenåldern och tar tillbaka en förlorad kontrollpunkt. Jag håller noga koll på min radar och ser en blå prick (Mäki) i närheten av mig. Skönt tänker jag då kan jag fokusera åt ett hål medan han täcker ett annat. Precis när den tanken är avslutad dör jag. Jag sneglar ned i hörnet, där det går att se vem som dödar vem och med vad. Gissa vad jag ser? Mäkis gamertag, ett hagelgevär, min gamertag. Den förrädaren sköt mig i ryggen, med hagel, med ett avstånd på 30 centimeter. Jag blir ursinnig och frågar ninja-finnen vad han sysslar med men får inget svar. Faktum är att vi spelade i fyra-fem timmar till men han bekräftade aldrig vad han hade gjort. En sak är klar, jag kommer aldrig spela i Mäkis lag igen. Aldrig.

Petter om när Jonas sabbade hans liv
Det känns ju nedrigt detta, jobbigt att skriva... Men det måste göras. För medan grabbarna ovan kan peka på enskilda incidenter då deras spelkvällar raserats av Jonas trollbeteende och hans genuina, koncentrerade uselhet som gamer - Har jag 15+ år av dagligt Gamereactor-arbete att plocka från, och det handlar om tusentals fall där Jonas (med flit) sabbat min dag, vecka - kanske även månad. Men för att slippa bli alltför långrandig här och för att hålla mig till ämnet, hade jag tänkt berätta lite om en av många gånger när vi skulle hjälpas åt att fånga några printvärdiga screenshots från Rainbow Six: Vegas 2. Jag och Jonas, alltså.

Idag grabbar varje enskild skribent egna screenshots från spelen de testar och vi vet ju alla hur otroligt smidigt detta fungerar numer. Men för nio långa år sedan såg det annorlunda ut. Vi hade recenserat Ubisofts hett efterlängtade uppföljare till Xbox 360 och mitt i trycklämningsstressen beslutade vi oss för att fånga egna bilder då de som vi mottagit från Ubisoft inte riktigt fungerade, enligt oss. Att ta bilder från Xbox 360 var på den tiden en ganska dryg historia. En PC kopplades in i vårt debug-kit och därifrån, med hjälp av ett specialprogram från Microsoft, kunde vi fånga en och en bild. Med ett särskilt kommando. det tog tid, var förhållandevis svårt och innefattade ofta skickligt spelande då den obligatoriska rörelseoskärpan gjorde bilderna suddiga. Den som spelade var tvungen att veta hur man bäst placerade sig och hur man snyggast stod stilla på en "cool" plats för att fånga den där perfekta bilden från spelet i fråga.

Jag vet inte hur vi kom till slutsatsen att jag skulle sitta med datorn i knät medan Jonas spelade Rainbow Six: Vegas 2. Men så gick det i alla fall till. Vi väntade på att spelet skulle starta, gjorde klart allt med dator och programvara och väntade på att Jonas skulle skjuta lite fiendesoldater och detta medan han stod förhållandevis stilla, för att jag skulle kunna ta ett par tidningsvärdiga bilder. Under hans första försök att attackera det första fiendemötet på spelets första bana dog han direkt. Detta eftersom han rusade rätt in i rummet utan försök till försiktighet eller fokus på att skjuta från skyddad position. Försök två slutade på exakt samma sätt. Försök tre, fyra och fem - likaså. Jag påpekade att spelet i fråga kräver försiktighet och att han skulle försöka smyga lite och skjuta från ett längre avstånd.

Jonas vägrade lyssna. Försök sex, sju, åtta och nio slutade på exakt samma sätt. Precis som försök nummer tio. Jag minns hur jag sakta-men-säkert började tappa humöret och repeterade det jag sagt för en kvart sedan, nu med en något irriterad ton. "Men för helvette, du kan ju inte kliva rätt ut i skottlinjen heller din Skinkstut, du måste ju ta det lite lugnt!?". Jonas tittade på mig och svarade: "Jag kör min stil ja, vilket alltid funkat för mig". Nio omgångar senare var Gamereactors eminente nyhetsredaktör alltså uppe i 19 misslyckade försök att få ihjäl spelets allra första fiende och alla bilder jag hittills lyckats fånga var sörjbrunt röda av blodsplattret som genererades varje gång Jonas klev in i rollen som specialpolis. Vi fortsatte dock, märkligt nog. Och när dryga halvtimmen utan en enda vettig bild gått, och Mäki fortfarande inte tagit sig förbi den första konfrontationen gav jag upp. Jag stängde ned locket till vår laptop, ryckte ur sladden och klev ut ur spelrummet för att återvända till min kontorsplats.

Jonas dröjde ett par minuter innan han klev in på mitt kontor, pekade mot spelrummet och utbrast: "Du är inge vidare på det här med screenshots du heller". Den följande veckan gick i stort sett enbart ut på att jag på daglig basis tvingades lugna mig själv eftersom jag innerst inne (helst av allt) bara ville grabba tag i den stressade finnen och slunga ut åbäket genom kontorsfönstret.

Detta är en annons: