Det här med att gå på bio var det verkligen längesedan för min del. Senast jag gick på bio var i början av förra året för att se 1917, men det känns nästan som en halv evighet sedan då det var en period då en pandemi kändes närmast otänkbar. Att gå på bio är också tveklöst det som jag saknat mest under pandemin, och med tanke på läget och diskussionerna kring biografernas fortsatta vara efter pandemin, ska det bli intressant att se vad som kommer att hända på den fronten.
2020 har varit ett riktigt skitår för filmindustrin. Coronapandemin har stängt de flesta biografer världen över i snart ett halvårs tid och det är mycket tveksamt om de kommer att kunna öppna igen för fullt under den närmaste framtiden. Årets storfilmer har till en följd av detta skjutits på framtiden och backloggen av biofilmer som väntar på sin primär växer sig allt större. Hyran för de tomma biograferna ska fortfarande betalas och de sysslolösa anställda får alltjämt lön (även om denna i någon mån subventioneras i många länder). Samtidigt har efterfrågan på streamingtjänster skjutit i höjden då vi spenderat rekordmycket tid i våra hem. Bioindustrin går kort sagt på knäna och frågan är om den någonsin kommer att återhämta sig?
Alla har vi saker som irriterar oss, vissa är vanligare än andra och trots att vissa (inklusive jag) anser oss vara positiva personer finns det alltid saker vi ogillar. Jag tänkte dra igång en liten negativ bloggseri
Den sista biofilmen jag såg 2018 var Mary Poppins Returns, en sprudlande uppföljare till Disneys enastående klassiker från 1964 som inte direkt nådde upp till briljansen från originalet. På många sätt och vis är Returns en imponerande återskapelse av sångerna och de charmiga Poppins-karaktärerna, men det känns också som en tom och söndersockrad hyllning som följer originalmallen lite väl slaviskt och som saknar den själ som magiska Julie Andrews tillförde så klockrent förut.
Igår var det dags att se en film jag sett mycket fram emot, Bohemian Rhapsody. Jag är personligen ett stort fan av Queen och jag var nyfiken på att se hur de kunde fånga magin i Freddie och bandet. Mycket bra, skulle det visa sig. Filmen fokuserar mer på Freddie Mercury och hans liv än på bandet i sig. Det är ingen dålig sak då hans liv var minst sagt intressant med höga berg och djupa dalar.
Något osannolikt har hänt. En lika mirakulös som metodiskt bevarad hemlighet som gömts undan från det lilla som kvarstår av mänskligheten. Ett ögonblick som försvunnit med tiden, likt tårar i regn. Men i Blade Runners kala, döda värld finns det inget rum för dessa unika ögonblick. Den här sargade världen vägrar acceptera replikanter som sin egna och är direkt ogästvänlig, trasig, instängd och översköljs dagligen av hemskt oväder. Men ändå trivs jag. Ändå känner jag mig trygg i Denis Villeneuves hårt knutna grepp, vars dystopiska vision direkt överträffar föregångarens med sin överväldigande mänsklighet.
Jag och tjejen har sett en hel del film i helgen. Det är det intresse vi har som vi båda brinner för. Vid sidan av det har vi våra egna grejer. Hon gillar att simma och utöva kampsport, läsa böcker, lösa korsord och färgläggning - medan jag givetvis tillbringar mycket av min tid med TV-spel och skriverier. Jag gillar att vi har våra egna hobbys, att kunna göra saker individuellt på eget håll är viktigt i ett förhållande tror jag. Men lika viktigt är det givetvis att ha något som binder en samman, och det är som sagt där filmerna kommer in.
Det kan bero lite på att jag inte sett lika mycket bra film i år som ifjol men 2016 upplevde jag som ett något svagare år än det som kom innan. Det betyder dock inte på långa vägar att det inte släpptes en hel hög riktigt bra grejer under 2016, tvärtom. Jag har funderat mycket på vilka av de filmer jag såg under året som stannade längst med mig och har lyckats vaska fram fem stycken. Om en vän hade bett mig att ge denne en lista över fem 2016-filmer som man bör se är det denna jag hade hänvisat till.
Jag var och såg Rogue One: A Star Wars Story på bio idag. Den här filmen är en så kallad spinoff och jag är inte imponerad, usla skådespelare, silkestunnt manus och allt stinker gamla hålfotsinlägg. Betyg: 2/5
Så jag var och såg två filmer på bio i lördags. Det började med Inferno, av Ton Hanks och Ron Howard, baserad på den fjärde Dan Brown-boken med Robert Langdon i huvudrollen och den var helt okej. Spännande, med okej tempo och en oerhört lättomtyckt Tom Hanks (som vanligt). Tre av fem förlorade symboler.
I helgen har jag spelat färdigt Abzû och sett både Suicide Squad och Jason Bourne på bio. Och eftersom att jag är lat och seg såhär på måndag förmiddag gör jag en samlingsblogg med mina tankar om alltihop istället för tre separata. Vi börjar med...
Då har man äntligen sett filmen. Det blev inte på premiärdagen som jag hade hoppats men nära nog. Nu till mina tankar och funderingar kring bio upplevelsen.
Inte alls särskilt bra. Tyvärr. Blek och oinspirerad. Nu kanske inte den första filmen höjs till skyarna som ett mästerverk men jag gillar den som faen, men hade lagt mina förväntningar lågt inför tvåan men så bloggade jag om det här och blev förväntansfull. Det var ett misstag, filmen var en trött uppföljare som uppenbart försöker leva på gamla meriter. Karaktärerna, även återkommande sådana, kändes oinspirerade, skådespeleriet var halvdant och effekterna var.. tråkiga.
Kom precis hem från "The Conjuring 2" här i Västerås SF biograf. Jag hade höga förväntningar på uppföljaren till det läskiga originalet. Jag kan säga att jag är riktigt nöjd med rullen. Den gav mig kalla kårar. Kanske till och med bättre än ettan. "James Wan" är fan kung och det går rikigt bra för den snubben. Han ångar på bra nu. Gjort flertalet stabila filmer. Insidious rysarna är bra, dock inte lika välgjorda som "the Conjuring" rullarna.
trots mitt oförändrade hälsotillstånd. Att leva med högt blodtryck är dessutom inte så illa som det kanske låter. Jag äter trots allt medicin så det är under kontroll.
Jag såg filmen förra veckan. I fredags. Sedan dess har jag velat skriva vad jag tycker om den men... Jag vet inte hur jag ska börja. Vilka ord jag ska sätta på det. Jag är glad att jag inte arbetar som filmkritiker för jag hade inte kunnat skriva en recension förrän veckan efter - när hjärnan har börjat återhämta sig.
SF Bio har kört en kampanj ett tag där vi biobesökare får rösta på vilken klassiker vi vill se på bio i olika changerar. Nu har två utav mina favorit filmer med Harrison Ford röstas fram och ska visas på SF Biografer. Den första är Blade Runner och kommer gå den 5 april, som jag har längtat efter att se den här filmen på bio. Men jag gilla den inte så mycket första gången jag såg den, var nog tredje gången som jag verkligen haja dess mening, älskar universumet och stämningen som Ridley Scott har skapat. Den andra är Indiana Jones: Radiers of the Lost Ark som kommer visas den 26 april, hur kan man motstå möjligheten att se den här, en riktig äventyrs klassiker. Musiken, effekterna, actionscenerna ja den är helt fantastisk.
Varit lite frånvarande med mina filmrecensioner så här kommer två stycken, börjar med Hail Caesar som är gjord av bröderna Coen. Den handlar om Eddi Mannix spelad av Josh Brolin som är en fixare i Hollywood, han tar hand om allt som måste fixas. Vilket tar upp mycket tid så han hinner inte med familjen, en dag försvinner Baird Whitlock från inspelningen av Hail Caesar. Nu måste Mannix snabbt hitta Baird annars kan inte filmen avslutas.
Den filmen såg jag och pojkvännen idag för att fira att vi har varit tillsammans i 2 år. Mycket mysigt. Anledningen till att vi gick just på bio är för att vi gjorde det på vår första dejt. Och vi gjorde det förra året också. Det har blivit en ny tradition kan man säga.
Igår kväll gick vi på förhandsvisningen av Pojkarna som handlar om bästa vännerna Kim, Momo och Bella, de har det svårt i skolan efter som de är tjejer så mobbas de och får höra mycket hata. En natt växer en magisk blomma upp i växthuset och de tre vänner provar att dricka en vätska från den och förvandlas då till Killar.
Alejandro González Iñárritu är tillbaka igen med den mycket omtalade The Revenant, han regisserade Birdman från 2014 en utav mina favorit filmer från det året. Alejandro gör åter igen en mycket unik film. The Revenant utspelar sig på 1820 talets amerika där får vi följa Glass (Leonardo DiCaprio) som är ute på en expedition i vildmarken för att döda djur för deras pälsar, under en jakt blir Glass anfallen av en björn och måste kämpa hårt för sitt liv.
Godmorgon, för andra året i rad gick jag och sambon på Lucia Movie Night. Sf Bio årliga event vid Lucia där de visar tre hemliga filmer, vi satt och gissade lite vilka det skulle bli och jag träffade in ett rätt i år.
Jag älskar dom gamla Star Wars-filmerna episode IV, V och VI med bland annat Harrison Ford i en av huvudrollerna samtidigt som jag avskyr dom tre senaste filmerna episode I, II och III. Den sextonde december har episode
Jag var 15 år när Top Gun hade premiär i Sverige 1986, tuffa piloter och en grym kärlekssaga gjorde att filmen blev min absoluta favoritfilm. Tom Cruise blev snabbt min favorit-skådis även om han gjorde några usla roller i filmer som Cocktail, Born on the fourth of July och Days of Thunder. År 1996 var Tom Cruise tillbaka och den här gången hade han gjort en film som var baserad på min favorit tv-serie - Mission Impossible. Den första filmen var helt okej, uppföljaren som kom år 2000 är den bästa i serien tycker jag. Tredje och fjärde filmen är riktigt bra filmer och nu är det alltså dags för del fem som heter Mission: Impossible - Rogue Nation.
Man hör ofta att Steven Spielberg var ansvarig för att göra en hel generation av unga människor till dinosauriefantaster över en natt med filmatiseringen av Michael Crichtons roman Jurassic Park, år 1993. För unga Oliver Thulin var det lite annorlunda. Sedan jag blev gammal nog att vara entusiastisk över något annat än bröstmjölk, sömn och att bajsa har jag varit monstruöst fascinerad av dinosaurier. Det var det enda jag pratade om och jag kunde rabbla (och vid fem års ålder helt korrekt stava) så gott som varenda dinosaurie mitt slitna uppslagsverk innehöll, inklusive under vilka förhistoriska perioder de levde. Än idag får jag höra från vänner till mina föräldrar hur jag som liten parvel gjorde dem till åtlöje för att de inte mindes all fakta om Pachycephalosaurus, eller vad det nu var för dinosaurie jag vid det tillfället pratat om, jag hade lärt dem helgen innan. Detta var innan jag visste att Jurassic Park existerade.
Föregångarna till dessa filmer har jag alltid tyckt mycket om. De har varit både underhållande, välgjorda och för att inte tala om nostalgiska. Många timmar kan jag lova er har spenderats framför dessa mästerverk. Och tårar har fällts. Fantastiskt.
Idag är det måndag och vädret ute är sådär grådassigt så att man helst bara skulle ha vänt sig om i sängen och somnat om - om man hade kunnat. Men det gör faktiskt inte så mycket att det inte var möjligt för jag har haft en toppenbra helg!
En serie jag älskade som barn när den gick på TV. Raphael var min favorit. Vet inte riktigt vad jag tycker om den här live-action filmen som hare kommit men se den ska jag absolut göra någon gång.
Jag var inte så jätteimpad när jag såg alla trailers innan. Det var inget som riktigt tilltala mig helt, jag kände att filmen skulle bli en väldigt medioker rulle. Men några veckor innan premiären blev jag ändå lite sugen. Jag var ändå lite smått impad över Rocket Raccoon och Groot som verkade vara två helt urcharmiga karaktärer. Vilket de också var!
För cirka en vecka sedan bestämda jag för att se några filmer nära inpå varandra tillsammans med flickvännen. Vi skulle då börja med att se How To Train Your Dragon 2. Dagen efter såg vi 22 Jump Street och två dagar efter den filmen såg vi 'Förr eller senare exploderar jag' (The Fault in Our Stars). Alla de tre var riktigt bra och jag rekommenderar de starkt!
I torsdags såg jag den efterlängtade X-Men Days of Future past och sedan igår gick jag och tjejen på spontanbio för att se The Lunchbox. Två helt olika filmer såklart, men två bra sådana!
I veckan var jag på förhandsvisningen av Förr eller senare exploderar jag eller The Fault in Our Stars, som den heter på originalspråk. Det var ett riktigt gråtkalas i biosalongen, inte ett öga var torrt. Jag har varit med om att folk snyftar i biosalongen förut, men nu satt folk och hulkade. Jag har säkert gjort samma sak om jag inte valt att titta upp i taket och räkna ner från 100 för att inte totalt bryta ihop.