Vi, precis som de flesta andra medier, fick Mortal Kombat 1 väldigt sent och alldeles för nära inpå premiären för att jag skulle våga (eller vilja) dela ut ett betyg. Men jag är igång iallafall och levererar bloddrypande attacker på löpande band.
Så fick jag äntligen berätta vad jag hade för mig förra veckan, nämligen besökte Lyon för att spela Tekken 8. Att en utgivare relativt tidigt ger pressen fria händer med ett spel under många timmar är ganska ovanligt och tyder på självförtroende. Och jag förstår varför, vilket jag berättat mer om i vår dagsfärska förtitt.
Den 16 oktober är det dags för DC FanDome. Ett slags julafton för DC-fans om du så vill, med massor av DC i alla former. Det inkluderar såklart serier, men även film och spel samt mycket annat. Bland annat lär vi få kika på kommande The Batman samt förhoppningsvis även The Flash. Dessutom lär det bli trailers och annat från John Cenas kommande TV-serie Peacemaker.
För ganska exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg kallat Mortal Kombat 11 kan vara generationens bästa fightingspel. Det är förvisso ingen superbedrift då konkurrensen tyvärr varit svag, men Super Smash Bros Ultimate och Tekken 7 är iallafall seriösa utmanare.
Rambo har nu som bekant släppts till Mortal Kombat 11 tillsammans med Mileena och Rain. Jag har spenderat de senaste dagarna med att framför allt lira just Ramo och försöka lära mig alla hans tricks. Spontant känns det som en något underarbetad karaktär tekniskt (många återanvända animationer), men med en generös repertoar att ta till i strid.
Tekken 7 och Super Smash Bros Ultimate är fullkomligt fenomenala, och de spel jag allmänt skulle betrakta som de bästa fightingspel jag haft nöjet att avnjuta denna generation. Kort därefter hittar vi Mortal Kombat 11. En fullkomligt fenomenal trio spel som byggts ut föredömligt med makalös support i åratal. De blir liksom aldrig gamla.
Det har ju länge snackats om ett slags kris för fightinggenren, något jag väl ändå kan förstå. Det är en genre som i princip bara är njutbar mot mänskligt motstånd, samt som tyvärr fungerar sämre än i praktiken alla andra genrer online. Angående sistnämnda kan man förvisso inflika att det är samma för alla, men att det inte är underhållande för någon - gör ju egentligen inte saken bättre.
SNK-favoriten Terry Bogard, en massa SNK-musik, plagg hämtade från SNK:s mest populära karakärer (men inte Mai Shiranui because reasons) och en helt fantastisk arena - plus Switch-rabatter på SNK-spel. Det känns på något sätt lite tragiskt att när SNK nu för första gången verkligen når en masspublik - så är det tack vare Nintendos försorg.
Strax innan det blev dags att göra långledigt inför påsken hände det: Recensionskoden för Mortal Kombat 11 ramlade in i mejlboxen. Jag har spelat serien sedan den först släpptes, genom både de bra perioderna (de första spelen var mästerverk, Ultimate Mortal Kombat 3 är rent av ett av tidernas bästa fightingspel), de dåliga (de fattiga 3D-spelen hos Midway var verkligen mediokra) och nu när de äntligen fått resurser att göra vad de vill som Netherrealm Studios hos Warner.
Att jag alls skaffade en import-Xbox för dyra pengar 2001 hade absolut ingenting med Halo: Combat Evolved att göra (jag ville överhuvudtaget inte ens ha det), utan orsaken stavas Dead or Alive 3. Jag älskade de båda första spelen i serien och trean såg ut att grafiskt vara ungefär en generation över allt annat som fanns på marknaden vid samma tidpunkt. Och det var ett fantastiskt spel dessutom, jag och mina vänner spelade det oavbrutet i åratal på våra spelsammankomster.
Ryu, Guile, Mitsurugi, Heihachi, Mai Shiranui, Scorpion och Goro i all ära - men jämfört med kämparna i det spel jag just nu lirar framstår de allt som lite... fjösiga. Så vad lirar jag för gudasimulator då? Jo, jag har nyligen satt igång med Jump Force, ett fightingspel till bredden fyllt av kända manga-ikoner (hämtade från Shueishas tjocka "tidning" Weekly Shōnen Jump) såsom Naruto, Son Goku, Luffy och Kenshiro. Det vill sägs strykpåsar av direkt episka proportioner som oftast tycks rasera planeter när de drabbar samman.
Som bekant är det mindre än ett kvartal kvar tills spelvärldens allra blodigaste illbatting är tillbaka, jag talar såklart om Mortal Kombat 11, en serie som ofta får skit men som efter Warners uppköp är betydligt bättre än sitt rykte. Det vi hittills fått se lovar såklart gott och att det kommer att finnas gästfigurer tar jag för givet. Sedan tidigare har vi fått slåss med både Xenomorph (Alien) och Predator, men även skräckgiganter som Jason Vorhees (som var underbar att spela med och fångade karaktären perfekt) och Leatherface.
Det verkar som att Bandai Namco just nu som bäst filar på ett nytt Soul Calibur. Det lär knappast visas upp innan Tekken 7 släpps, men kort därefter lär det vara dags. Med tanke på att genren känns lite skakig sedan Street Fighter V visade sig underprestera, har jag funderat lite på vad jag helst skulle vilja ha från nästa del i vad som är en av mina favoritserier när det kommer till slagsmål - och kommit fram till att utvecklarna bör snegla på... Doom.
Det kom ett brev till redaktionen med frågan om hur fightinggenren mår idag. Frågan är rimlig efter att Street Fighter V kraftigt missat försäljningsmålen. Det har lett till massor av diskussioner om både serien och genren.
Jag upplever det tråkigt att det finns så mycket negativitet kring Playstation plus spelen. Att folk kan bli så upprörda över något som vi, enligt mig, får gratis. Men men, jag är glad alla fall. Exempelvis fick jag förra månaden möjligheten att köra igenom det utomordentliga spelet FURI. Den här månaden är yakuza 5 som jag mest sett fram emot och har nu börjat ta mig ann det.
Har spelat kopiöst mycket i helgen. Plants vs Zombies: Garden Warfare 2 har fått mest tid, men jag har även hunnit träna lite i Street Fighter V. Varje gång jag spelar det med mina vänner slutar det ofelbart med frågan om vi inte kan spela något annat fightingspel med, för att den jag lirar med ska få en uppfattning om vad generationen har att erbjuda i strykväg i övrigt.
Hade min underbare kusin "Sorken" Mäki på besök under helgen. Utöver långa hundpromenader, massor av sällskapsspel (Dead of Winter regerar än), god mat och liknande - blev det såklart även en del spel. Utan att vilja slå mig för bröstet alltför häftigt, vågar jag påstå att jag har en hygglig samling av både nytt och gammalt. Det är verkligen ren passion med spel.
Satt och kikade på nya bilder från det kommande Tekken 7: Fated Retribution. Även om serien aldrig varit min personliga favorit, så spelar jag den gärna och har Bob som favorit. Något som odiskutabelt får betraktas som faktum är dock att ingen serie rått på Tekken grafiskt.
Har laddat ner Mewtwo till Wii U-versionen av Super Smash Bros och har under den senaste veckan tjuvtränat med figuren så snart tillfälle getts. Spontant känns det som en figur som passar mig utmärkt med tydliga launchers (Confusion) som skickar mina motståndare flygandes, varpå det finns goda möjligheter till efterföljande stryk.
Har under kvällen haft några underhållande timmar slagsmål med goda vänner och för dagen var det Mortal Kombat X som stod på schemat. En sak jag noterat tidigare och som jag återigen påmindes om är hur Netherrealms fightingspel är underhållande för alla, oavsett förkunskaper. Det betyder i praktiken att även den glada amatören kan ha roligt på samma premisser som den som redan hunnit klämma tusen matcher sedan lanseringen.
Har suttit några dagar med Mortal Kombat X till PC, ett underhållande spel (recensionen kommer imorgon) som dessutom är grafiskt imponerande. Däremot är det med stor sorg jag tvingas konstatera att detta är ytterligare ett spel i raden där PC-versionen är helt havererad. Att starta det fungerar ytterligt hjälpligt och det är gott om märkligt krångel och krascher. Enligt uppgift är det delvis Steams fel och inte bara Mortal Kombat X som strular, men oavsett orsak är det inga ursäkter. När någon köper ett spel - så borde det faktiskt fungera.
Som så många andra är jag hutlöst sugen på Mortal Kombat X. Vi är 1,5 år in på den nya generationen och har egentligen bara ett enda fightingspel att välja på - Killer Instinct. Nu är det visserligen ett väldigt roligt spel, men aningen avskalat och så finns det faktiskt inte till alla format.
Det var under tisdagen det dök upp bilder på en cowboy döpt till Erron Black. En hittills okänd kämpe från Mortal Kombat X. Även om han inte är officiellt presenterad ännu, så känns det spontant som en av de första figurerna jag kommer prova på när spelet släpps. Även om det är en ganska rejäl kliché sett till munderingen, så tycks det vara en kombination av en cowboy och ninja - och jag har ärligt talat svårt att tänka mig en mer optimal förutsättning för att bli Mäki-favorit.
Läser att Todd McFarlane vill ha med Spawn i Mortal Kombat X och gäspar försiktigt. Visserligen är Spawn som klippt och skuren för rollen och passar egentligen bättre in där än han någonsin gjorde i Soul Calibur (där jag fortfarande tycker han var roligaste gästspelet, Links överlägsna charm till trots), men det känns lite gjort och aningen inaktuellt.
De med gott minne kommer säkert ihåg att jag härom veckan reste till Paris för att spela Mortal Kombat X. Något jag nu gjort och en riktigt maffig förtitt med intryck hittar ni i kommande numret av Gamereactor som finns i butik den 17 februari (ni kan med fördel prenumerera). Som den vänliga själ jag är tänkte jag dock redan nu dela med mig av några enklare intryck från spelet. Varsågoda!
Imorgon på morgonen bär det av mot Paris. Där vankas Mortal Kombat X som jag ska passa på att spela så mycket det bara går. Har under kvällen värmt upp med Mortal Kombat till Playstation 3, skissat på ett antal frågor till utvecklarna om möjlighet ges till en intervju och fräschat upp kunskaperna bakgrundshistorien (vem är halvgud, vem är släkt med vem och varför har Johnny Cage så klen skäggväxt). Mina intryck kommer du att kunna läsa senare här på Gamereactor, men man kan väl utan att överdriva påstå att jag har högt ställda förväntningar. Det ser riktigt bra ut.
Jag gör ett inlägg som taget ur Henkes just nu aktuella bloggserie. Ett spel jag håller varmt om hjärtat vars GD-ROM har snurrat miljontals varv i min Dreamcast.
Jag har väl egentligen aldrig varit något fan av Mortal Kombat-spelen undantaget de båda första. Men solskenshistorien om hur utvecklarna kämpade med obefintliga resurser hos Midway med pissiga spel som följd, varpå de konkade och Warner tog över och lät utvecklarna grunda Netherrealm Studios med toppmodernt kontor och utrustning - gör mig alltid på gott humör.
Jag spelar tyvärr inte lika mycket fighting längre, men skulle fortfarande räkna det som en av mina absoluta favoritgenres. Det är tillfredsställande att ge någon en riktig käftsmäll, matcherna är korta nog för att man ska hinna spela flera rundor och ha trevligt på tio minuter och därigenom kan man spela även när alla polarna är på besök eftersom varje omgång är så snabb.
De som följer min blogg vet att jag flitigt lovordat Killer Instinct till Xbox One. Det är ett sådant här spel som initialt känns som en sjua i betyg, men som efter 50 timmar växer på mig till något större, och idag är det ett av mina mest spelade spel i den nya generationen. Och det håller ännu, precis som bra fightingspel gör.