Om jag skulle blicka tillbaka på den långa tråden som är mitt gamande och se till vilka spel som står mig närmast om hjärtat, då är FFX absolut ett av dessa spel. Det var så många saker som klaffade för mig när jag tog mig an det. Det var ett av de första köpen jag gjorde till min ps2:a och dess grafik fick min haka att falla till golvet, där den förblev under större delen av Tidus story. Det var också under den tiden jag och en av mina närmaste vänner hade upptäckt magin med JRPGs, vilket medförde att vi spelade igenom genom stora delar tillsammans och det gör ju sällan en spelupplevelse sämre. Jag älskade storyn, karaktärerna, musiken, stridsmekaniken och tyckte också att röstskådespelarna gjorde ett grymt bra jobb med att andas liv i dessa karaktärer, däribland Tidus. Jag minns dagen då jag nådde spelets end credits. Det skedde under en solig sommarmorgon, jag hade suttit och spelat från sent på kvällen ända tills då, vilket var tämligen ovanligt för mig, men jag kunde helt enkelt inte slita mig då det var så sjukt spännande. För lilla tonårs mig skapade melodramatiska twistar och tunar som kastades mot mig en näst intill relgiös upplevelse. Men till sist tog resan slut. Ögonblicket när Yuna blickade ut över horisonten och sade "I love you" till Tidus är en av de få tillfällen inom spel som har fått mig att fälla tårar. Jag är fullt medveten att jag kanske låter en aning överdramatisk nu, men jag det skiter jag i. Jag tror att de flesta som i sina yngre dagar har kört igenom ett bra JRPG kan relatera till detta, eller vilket annat typ av spel för den delen.