Jag fick inte veta förrän sent igår kväll att en av mina filmmusiker har tidigare i veckan gått bort i en flygkrasch. Av alla de senaste bortgångarna inom filmindustrin skar den här till allra mest, som jag satt uppe med hela natten med enbart James Horners musik och lite alkohol som sällskap. Min fredagskväll låter kanske sorgligare än Horners bortgång, men jag älskar mannens musik och har gjort så sedan jag var liten. "Landet för länge sedan" var min allra tidigaste och tydligaste filmminne, där musiken redan i ung ålder gjorde ett starkt intryck på mig. Sedan dess har Horners musik fortsatt sätta spår och det händer att jag fortfarande hummar eller visslar något Horner-stycke. Suck. Den här sortens sentimentala, sliskiga och förtrollande filmmusik görs nästan inte längre.