Ibland får man som man vill, trots allt. Sist så bloggade jag om att Nordisk Film hade beslutat att inte visa John Wick: Chapter 2 på svensk bio då de tyckte att föregångaren hade för svaga publiksiffror i Sverige. De tänkte inte på att uppföljaren har mer uppmärksamhet då ettan till slut hittade sin publik och hyllades av actionfans världen över.
"Jaha, tacka fan för att man slipper den skitfilmen" är det säkert några som blir sugna på att kommentera, och smaken kommer alltid att vara som rumpan. Oavsett så var den första John Wick för mig en frisk fläkt som dagens actiongenre verkligen behövde. I en era med actionfilmer där allt våld filmas med skakig kamera och 8 klipp i sekunden så att man på sin höjd får en hum av vad som pågår, så gick John Wick en helt annan väg. Filmens stjärna Keanu Reeves tog sig faktiskt tid att lära sig att utföra sina moves utan stuntman vilket tillät en talangfull regissör att filma sina actionscener i längre, stadiga tagningar för att visa action som action ska visas.
Jag bestämde mig sen söndagkväll för att riva bort plasten på John Wick fodralet som stått i bokhyllan på tok för länge, har inte haft något direkt sug att se ytterligare än meningslös hämndfilm, som den uppgavs att vara. Men ostbågarna var framme och lokan likaså, den får väll en chans!
Upplägget är helt lysande. Keanu Reeves spelar John Wick. Ett gäng gangsters bryter sig in i hans hus mitt i natten, slår ner honom, snor hans bil och dödar hans hund. Vad de inte vet är att John är en före detta hitman, som nu packar upp sin gamla vapenväska och ger sig ut på en klassisk rampage för att hämnas sin fyrbente vän, vilket får hela den undre världen att skita knäck.