Det är stundtals underhållande, inget tvivel om saken. Filmen är pampig, snygg och välgjord även fast det känns plastigt med all CGI. Det känns inte alls lika levande som det gjorde i Jurassic Park. Men att jag ska bli lika tagen som vid Jurassic Park är i och för sig ett högt krav. När det kommer lite referenser till just Jurassic Park och nostalgimätaren slår i taket så kan man inte låta bli att bränna av ett leende i biofåtöljen.
Var och såg Jurassic World på bio under kvällen, som jag sett fått riktigt blandad kritik. Jag var lite skeptisk även fast jag samtidigt såg framemot den eftersom... ja, den innehåller dinosaurier, bara det är väl anledning nog? Samt att jag älskar Jurassic Park vilket var anledning nog för att se framemot den - och bli tveksam.
Barn rider glatt på små triceratopsungar. Turister paddlar lugnt kajak bland växtätande dinosaurier. Att se en T-Rex äta upp en get är inte längre en skräckinjagande bild och föräldrars största oro är förmodligen inträdespriset. Med andra ord: Hammonds dröm om en dinosauriespäckad Kolmården har blivit verklighet och de tidigare Jurassic Park-incidenterna är ett minne blott. Ja, tills ett monster flyr från sin bur och släpper lös ett helvete värre än någonsin.
Äntligen har jag fått se Jurassic World och så här i slutändan är jag väl ganska nöjd med filmen. Trailern gjorde mig lite nervös med tama raptorer och en köttätande hybrid, men frukta icke: De sköter det bra. Ja, raptorerna är präglade på Chris Pratt's karaktär och lyder tveksamt vissa kommandon, men stämningen mellan dem är fortfarande spänd och hotfull. De är ju trots allt raptorer och ska inte underskattas.
Förra veckan var det The Imitation Game och Indiana Jones som gällde och veckan innan dess var det Mad Max: Fury Road och Schindler's List. Idag lyssnar jag på Giacchinos soundtrack till Jurassic World medan jag skriver på lite projekt och rycks med i filmens nya ledmotiv. Den är magnifik, mäktig, magisk. Även om den inte riktigt rår på Williams klassiska ledmotiv, gör Giacchino ett strålande komplement till Jurassic Park-världen. Soundtracket en salig blandning som både kittlar nostalginerven och som väcker nytt liv i Jurassic Park-världen.
Jag är försiktigt optimistisk till den nya Jurassic Park-filmen som dyker upp i sommar. Jag gillar den samhällssatiriska premissen att allmänheten blivit helt blind för alla mirakel vetenskapen gett oss (i filmen fuckin dinosaurs) och utvecklat en apati mot densamma så Jurassic World börjat tappa besökare. Därför återgår man till premissen från första filmen (leka gud) och skapar en superdinosaurie som sen såklart går bananas i parken. CGI:n är bättre nu än i första trailern. Vad jag inte står ut med är den hysteriskt ljusa tonen, hela filmen ser överexponerad ut. Jag hoppas att detta är för att kontrastera andra delen av filmen när allt oundvikligen går åt skogen. Sen ser inte barnskådespelarna speciellt roliga ut. Men överlag så kan det fungera.
Jag har inte byggt med LEGO på nästan tio år. Men varenda gång jag går förbi leksakshyllan på ICA MAXI så kan jag inte låta bli att slänga ett öga mot hyllan som innehåller Danmarks största (och enda) gåva till mänskligheten. Begäret kryper fram när jag ser Star Wars-rymdskepp, men jag står emot- jag är ju trots allt vuxen. Riktigt jobbigt blev det framförallt för några år sedan när min barndomsidol Indiana Jones fanns i klossformat. Det gick knappt att hålla bankkortet i styr, men på något outgrundligt sätt gick det. Och jag ångrar det bittert nu. Inte igen! När LEGO Jurassic World- trailern dök upp nyss med en ståtlig Tyrannousaurs i så tappade både jag å den hakan. All barndomskärlek ploppar upp igen och jag vill HA! Spelet spelar ingen större roll, men jag vill ha en T-Rex i snordyr plast på mitt skrivbord. Nu får det fan va nog.
Att Jurassic World äntligen fått sin trailer lär väl inte ha undgått någon. Jag gillar faktiskt specialeffekterna även om de inte på långa vägar är på samma nivå som Tyrannosaurusen, i regnet, från första filmen för över två decennium sen. Allt ser på tok för ljust å glättigt ut tycker jag och det ska bli spännande å se om den tonen ändras i och med att parken går åt helvete. Det största problemet som jag ser det verkar bli storyn å karaktärerna. Visst, att en genmuterad skräcködla går bananas och tuggar i sig besökare kan ju vara trevligt- men karaktärerna ser så obehagligt generiska ut, inget djup, ingen charm. Men det kanske ändras när man väl ser filmen. Så det är väl bara att avvakta och hoppas på det bästa.