Som du säkert vet erbjuder Netflix sedan två år tillbaka även spel via sin prenumeration. Om du inte vet det så är du inte ensam. Faktum är att det är väldigt få som använder dessa spel, närmare bestämt under 1%. Netflix har dock köpt upp utvecklare och satsar hårt på detta, och det är såklart inte gratis. Det är inte heller deras ökade fokus på sådant som sport, dokusåpor och annat.
Att inflationen är orimligt hög har väl inte missats av någon. Visserligen faller den just nu i ganska högt tempo, men saker och ting har blivit märkbart dyrare. Men inflation är ju något vi alltid har (det var därför man kunde köpa fyra Piggelin-glassar för en tiokronorssedel tidigt 80-tal) och som dessutom är eftersträvansvärt så länge 2%-målet nås.
Jag vet egentligen inte varför det tagit mig så lång tiod att kolla One Piece på Netflix med tanke på hur mycket jag gillade mangan, men under kvällen blev jag klar efter att ha sträckkollat. Amerikanska tolkningar av japanska förlagor brukar sällan göra någon glad - men ibland så händer det.
Netflix första Castlevania-serie var väldigt bra med riktigt fina karaktärer, men kändes som att den faktiskt gick i mål och avslutades på ett bra sätt. Därför var jag försiktigt skeptisk när det avslöjades att det skulle bli mer animerad Castlevania i form av Castlevania: Nocturne, helt enkelt för att det kändes som att det inte behövdes mer.
Så var julen 2022 över och året som skulle bli underbart efter pandemin - men istället dominerats av en väldigt liten rysk herre som fick för sig att starta krig och våldföra sig på civila - går mot sitt slut. Julen har för min egen del varit kanonfin med ovanligt mycket mat och släktinghäng, om än kanske lite för lite sömn.
Om vi ska tro den jättelika nyhetsbyrån Reuters är Microsoft i full färd med att köpa upp Netflix, vilket är en affär som ska presenteras nästa år. Sistnämnda har ett börsvärde på mellan 120-130 miljarder dollar och är - som relaterbar jämförelse - därmed större än hela Sony. Sannolikt skulle Microsoft få betala knappt 200 miljarder dollar (som två stycken Sony) för att ägarna skulle godkänna affären.
Det var ungefär ett år innan Squid Game hade premiär som jag tipsade om Alice in Borderland (efter att själv ha blivit tipsad av min gamla Gamereactor-kollega Carl "Brännan" Brännström). Varför jag nämner just Squid Game i sammanhanget, är för att jag tror att den publik som gillade den showen även kommer uppskatta ultrajapanska Borderland.
Som du säkert sett står det nu alltså klart att Netflix ska göra en film baserad på Gears of War. Jag har haft fenomenalt mycket roligt med serien och fram tills helt nyligen har jag regelbundet spelat Horde med både gamla och nuvarande Gamereactor-kollegor samt även en hel del av er läsare.
Netflix hade räknat med att fortsätta öka antalet prenumeranter, men när de igår redovisade sin årsrapport, stod det klart att resultatet blivit det motsatta. Netflix har istället tappat 200 000 prenumeranter senaste kvartalet och förutspås fortsätta på den linjen.
Det känns som att det gått så lång tid att jag lite tappat suget faktiskt, men jag ska inte lura mig själv, när fjärde säsongen av Stranger Things dunkar igång i maj kommer jag sitta som bänkad. Fast bara en dag eller två. För Netflix delar nu upp säsong ett i två släpp.
Det vore ju synd att kalla det för finkultur. Cobra Kai är verkligen en märklig best som nästan uteslutande förlitar sig på nostalgi och lövtunna storylines som ofta är så osannolika att skaparna av Dallas och Falcon Crest inte hade kunnat göra det bättre.
Helgen har varit mer eller mindre dedikerad till Geralt of Rivia och hans Netflix-äventyr. Jag var väldigt nöjd med den första säsongen, och är väl hyggligt nöjd även med den andra, som jag dock tycker är betydligt mer ojämn. Milda spoilers följer!
Vi har haft våra duster med danskarna. Då menar jag inte bara Sverige som land, utan även svenska Gamereactor-redaktionen. Men det faktum att danskarna är förbaskat bra på TV-serier är liksom svårt att vifta bort. Klart bättre än vad vi presterar i Sverige, där jag tycker det ofta känns som filmatiserad teater och allmänt lågbudget.
Härom veckan var det en stor händelse i det Mäkiska hushållet. Då släpptes nämligen den femte säsongen av Nick Krolls lika delar underhållande, burleska och motbjudande serie Big Mouth på Netflix.
Boba Fett blev nästan omgående kult efter sitt korta inhopp i The Empire Strikes Back (ja, jag känner till Star Wars Holiday Special), och fick en gedigen bakgrundshistoria. Att han överlevde sitt öde i Return of the Jedi har varit kanon länge, men för att känna till det, behövdes kunskap om universumet utanför filmernas värld.
Petter bloggade igår om den andra säsongen av The Movies That Made Us på Netflix, och jag håller rätt upp och ned honom om hans slutsats. Mycket sevärt. Men teamet som gör dessa är uppenbarligen samma som gjorde The Toys That Made Us, vilken fick sin tredje och hittills sista säsong 2019.
Jag har flera lärarbekanta som under de senaste åren samtliga verifierat att de kunskaperna bland svenska skolungdomar i ämnet engelska minskat märkbart. För mig har det låtit nästan surrealistiskt. Engelska är ju som ett andra språk för de flesta ur min generation som utan vidare kan föra en diskussion per telefon eller läsa en längre och komplicerad text.
I somras kom beskedet att Netflix skulle börja satsa på egna spel. Exakt hur vet vi inte, men att de menar allvar stod klart efter att de värvat en EA-boss, och nu meddelas att de köpt den tämligen ansedda indieutvecklaren Night School Studio (Oxenfree).
Det var något redan med den första trailern som gjorde mig nyfiken, och under de senaste dagarna har jag binge:at Squid Game tillsammans med tanten. Det är alltså Netflix senaste stora koreanska satsning, och något som jag tror kommer tilltala dig som gillade japanska serien Alice in Borderland (också Netflix).
Netflix mer nördiga dokumentärserier har hittills varit mestadels bra. Bäst är förstås The Toys That Made Us som dryper av så mycket nostalgi att jag sett om vissa avsnitt bara för den underbara känslan av trivsel. TV-spelsserien High Score var inte riktigt lika lyckad, men även den var trevlig och det är såklart alltid trevligt att få ett ansikte på folk.
Min eminenta kollega fick äran att recensera filmadaptionen av A.J. Finns populära kioskvältare The Woman in the Window och tyckte att det var en helt ok filmupplevelse, men jag känner mig inte fullt lika generös med Joe Wrights kraftigt försenade myskvällsdeckare. Jag kan väl börja med att säga att jag inte har läst boken och har inget intresse av att läsa den heller, särskilt inte efter att ha sett filmen, men jag kan absolut tänka mig hur underhållande boken måste ha varit. Jag kan se mig själv bläddra genom twist efter twist efter twist, där jag som läsare snabbt kan förlora mig i huvudpersonens fragmentariska, instabila psyke. Såg hon verkligen ett mord på andra sidan fönstret? Vad försöker hon dölja från allmänheten? Vad har orsakat hennes tillstånd? Filmöversättningen ger mig som tittare flera ledtrådar till förlagans berättarteknik - en teknik som dessvärre går förlorad i en sövande trist och by-the-numbers-struktur
Att följa amerikanska sitcoms på svensk TV har i decennier varit halvt omöjligt. De kan starta om om serier utan förvarning, flytta omkring dem i tablån och rent av utan förvarning köra dem på en systerkanal. Det behandlas verkligen som slask-TV. Följdaktligen har jag aldrig sett The Office i sin helhet utan bara sporadiska avsnitt.
Det var min gamle vän och ex-kollega Carl "Brännan" Brännström som under gårdagen twittrade ett litet Netflix-tips; Alice in Borderland. Jag har sneglat på den tidigare, men det råder ingen brist på TV-serier man ska hinna se, och japansk spelfilm är tyvärr något jag inte tycker är sådär vansinnigt bra (medan jag paradoxalt nog älskar animé).
Jag har förblivit ganska kallsinnig mot The Crown på Netflix, även om jag såklart hört hyllningskörerna. Intresset finns inte riktigt där för monarki för min egen del. Något jag däremot är intresserad av, är politik, och bland dem jag läst mest om är Margret Thatcher.
Att svenska översättningar ofta är otroligt dåliga är såklart ingen nyhet, och man undrar ibland hur det egentligen gick till när skiten släpptes igenom (svaret är såklart pressade tidsscheman och ett 'löpande band'-jobb med usla löner). Min personliga favorit bland översättningsmissar har länge varit när Vänner-Rachel går in i sovrummet där Ross apa juckar runt, bara för att höra henne skrika "Bad monkey" och storma ut.
Jag och sambon letade febrilt efter någon ny sitcom att ha för slötittandet, innan vi till slut för för Steve Carrels nya Netflix-serie Space Force. Är nu halvvägs in, och är faktiskt rätt nöjd. Några gapskratt blir det inte tal om, men väl ändå småroligt nästan rakt igenom. Och vilka stjärnor de fått tag på. I var och varannan scen dyker det upp bekanta ansikten.
Jag gillar matlagning och att experimentera hemma. Följdaktligen tycker jag väldigt mycket om matlagningsprogram och följer ett par duktiga influencers (några favoriter är Feeders, Sam the Cooking Guy och Cowboy Kent Rollins). Jag slukar även lättsammare underhållning såsom Mästerkock, allt med Andrew Zimmern och... Somebody Feed Phil på Netflix.
Bill Gates behöver knappast någon närmare presentation, och kanske är det just därför jag inte riktigt kommit mig för att kika den nya dokumentären i tre delar (en timme vardera) om honom på Netflix som kom för två veckor sedan; Inside Bill's Brain: Decoding Bill Gates. Hur det än är med den saken, bestämde mig jag och tanten för att kolla igenom kalaset som ett slags "i brist på annat"-alternativ.
Det finns såklart fantastiskt mycket guld om man börjar gräva i Netflix utbud bland ej engelskspråkiga serier. Jag har fastnat för flera koreanska höjdare bland annat, men även tyska och franska grejer. Just nu kollar jag La casa de papel, en spansk heist-serie om ett episkt rån. Skådespeleriet är kanon, scenografin snygg och manuset tight - och jag kommer hela tiden på mig med att heja på vad som egentligen är avskum för att få se hur den välplanerade stöten ska gå i slutändan.
Under mellandagarna kunde vi rapportera att animén baserad på Rensuke Oshikiris populära manga Hi Score Girl finns att kolla in på Netflix nu, med alla tolv avsnitt. Serien är producerad av Square Enix och det är lätt att förstå deras intresse. Detta är nämligen ett regelrätt kärleksbrev till den japanska arkadscenen på 90-talet när den var som absolut störst.
Kollade/spelade igenom Black Mirror Bandersnatch igår. En ganska intressant upplevelse. Jag visste inte det var en interaktiv film innan jag började så blev lite förvånad när TV:n sa åt mig att jag skulle göra val under tiden jag tittade.
Det var en hemsk, hemsk era egentligen när alla människor gick omkring och imiterade Sacha Baron Cohens antihjälte Borat och han uppträdde som sin figur i diverse talk-shows där alla hoppades att något tokigt skulle ske. Jag tröttnade snabbt, men senaste året har suget efter kulturkrockar återuppstått och det händer iallafall några gånger per år att jag glider in på Youtube för att kika lite Borat-videos. Skrattar fortfarande gått åt klippet med djurrättsaktivister, när han hånar gubben på museet för att de har så gamla prylar och det ljuvliga hippietrollandet.
Efter suveräna filmer som Hold The Dark och Apostle har Netflix-utbudet verkligen imponerat på sistone, vilket ledde till en diskussion om Netflix-utbudets starkaste produktioner hittills... vilket i sin tur ledde till en rad "Bäst på Netflix"-listor där vi motiverar våra tio plock. Nu kör vi! Vilka är era favoriter? Håller ni med om denna lista?
Igår var jag ute på galej vilket resulterade i en långsam söndag. Med tanke på det otroliga vädret som legat över Småland idag var det såklart tråkigt, men det kunde ha varit värre. För tack vare en slö dag
Det har alltid varit en dröm att närvara under film- och serieproduktioner, ända sedan jag studerade manusförfattande för ett antal år sedan. Det är ju en helt annan upplevelse att se manusblad förvandlas till verklighet, så ni kan tänka er hur exalterad jag blev Netflix bjöd in Gamereactor till en exklusiv turvisning av den brännande heta Daredevils-säsongen - och jag fick i uppdrag att resa hela vägen till New York för att träffa seriens skådespelare och utforska vad den nya säsongen har att erbjuda.
Jag pratar om den nya animerade TV-serien från Simpsons-pappan Matt Groening, alltså. Den som just nu går på Netflix och som har roat mig kungligt i några dagar nu. Efter succéerna Futurama och Simpsons Groening nu försökt sig på en medeltidsfantasy om en alkoholiserad prinsessa (Abbie Jacobson) som flyr från sina kungliga plikter så fort hon får chansen och drar ut på farliga äventyr med demon Luci (Eric Andre) och den lojala alven Elfo (Nat Faxon).
Den utan jämförelse bästa bok jag läst som baseras på ett spel är Halo: The Fall of Reach som känns precis sådär mystiskt dystopisk som Halo-serien gör i sina bästa stunder. Jag vågar påstå att den är kanonbra oavsett om man gillar Halo eller ej, rent av. Det är en bra scifi-bok, helt enkelt.
Jag har nu på senare tid upptäckt den animerade Netflix-serien BoJack Horseman och snacka om att jag har missat något! Till en början så trodde jag att det bara var en animerade serie i mängden som Family Guy osv osv.
Ni känner förhoppningsvis till Ex Machina-regissörens nya sci fi-rulle, Annihilation? Den visas just nu på Netflix här i Sverige och är en film som bara inte får missas om man är ute efter en ruggig science fictions-historia som stannar kvar med, långt efter att eftertexterna har rullat. Det är nämligen olustigt, stämningsfullt, härligt, obekvämt, obehagligt, flummigt och underbart på samma gång - det skakar om dig med sina kroppsliga skräckelement och feberdrömmar, men håller trivsamt om dig med sin skönhet och sublima mystik.
Hej nykomlingar och återvändande läsare! Jag nämnde förra gången att jag skulle försöka att uppdatera bloggen så ofta som möjligt och här är vi nu. Jag avstod från att skriva för tidigt då det kunde nog ha blivit enformigt. Men vad vet jag, bloggar kanske ska vara enformiga trots allt.
Netflix har många gånger räddat livet på mig. Okej, det kanske var en överdrift men så känns det. Jag har inte varit särskilt imponerad av exklusiva filmer från Netflix men däremot finns det ett flertal TV-serier jag gillat. I den här bloggen tänkte jag skriva lite kort om fem titlar från Netflix jag älskar.
Cloverfield 10 Lane var från början inte en Cloverfield-film. Det var ett thrillermanus till en lågbudgetfilm som J.J. Abrams såg potential i och valde att omvandla det till en Cloverfield-rulle för att ge det en skjuts i marknadsföringen av filmen, men även om det inte hade så mycket med monsterfilmen att göra väckte det nytt liv i den gamla goda Abrams-mystiken och var dessutom en skickligt välgjord psykologisk thriller på köpet.
Under natten var jag hemma hos Jonas Mäki, vi kikade på Super Bowl och åt godis i obscena mängder, som man bör när Tom Brady blir snuvad på sin efterlängtade ring. Under Super Bowl brukar det ju som bekant avslöjas kommande storfilmer och liknande i reklamerna och i år var det absolut inga undantag. När trailern för Cloverfield Paradox rullade var vi mycket exalterade och när det visade sig att filmen skulle släppas på Netflix direkt efter matchen var slut brast vi alla ut i glada hejarop. Vågat, spännande och lite märkligt. Filmen då? Ytterst medioker. Tyvärr.
En trogen Gamereactor-läsare tipsade via Twitter om en Netflix-dokumentär jag borde se, kallad "Leksaker vi minns". Han sålde in konceptet med att första avsnittet handlar om Star Wars. Sagt och gjort, jag var såld, och nu har jag sparsamt ransonerat ett avsnitt varje kväll för att dryga ut denna nostalgifest så långt det går. För det här är riktigt retromysigt. Det bara dammas på med relevanta intervjuer, roliga anekdoter (som hur det bestämdes att de där små serietidningarna skulle följas med i varje figur från He-man) och gamla videoklipp som är på vippen att göra mig gråtmild.
Det var inte som att jag egentligen hade några riktiga förväntningar på 1922 men den blev till en större axelryckning än väntat. En från början sömnig realtionshistoria som kulminerar i ett planerat mord som sedan leder till mer familjeproblem och mer död. Det blir tyvärr exakt lika tråkigt som det låter. Grundpremissen är 100% ointressant från början och filmen gör absolut ingenting för att fånga det krypande obehag som Stephen Kings bok gör. Allt känns dumt och jag känner mig dum som kollar, jag fick dessutom se filmen i två omgångar efter som både jag och frugan somnade på soffan första gången.
På måndag är det äntligen dags för Star Trek: Discovery. Har känts som en lång väntan med tanke på att serien skulle komma ut i början av året men förmodligen har det varit oundvikligt för att få till en bra upplevelse.
Rick & Morty och Archer i all ära, men Netflix-exklusiva Bojack Horseman - om en avdankad sitcomstjärna som försöker bli berömd och älskad igen - är just nu den oslagbara kungen av mörk, västerländsk animation. Och nu är den hett efterlängtade fjärde säsongen äntligen på ingång.