Svenska
Blog
Tack för kaffet, vi hörs

Tack för kaffet, vi hörs

Jag har varit en del av Gamereactors redaktion i nästan tre år nu. Tre oerhört underbara, fantastiska, helt jävla dundermagiska år. Eller för att parafrasera min forna superkollega Erik: Dessa år har varit världsmästarbäst. Men nu är tiden kommen för mig att sluta på Gamereactor.

Än idag minns jag mejlet jag fick av Petter där han välkomnade mig som redaktionsmedlem. Jag minns hur jag höll det hemligt från min flickvän hela dagen bara för att jag vill säga det till henne när vi träffades. När hon steg in i min lägenhet var mina första ord: "Jag fick det". Hon förstod naturligtvis vad jag syftade på, varpå båda hoppade glatt upp till tonerna av "You're the Best" medan en färgstark regnbåge bildades utanför fönstret. Det där mejlet var en härlig glädjeinjektion - levererad precis vid rätt tillfälle i mitt liv.

Från det där hoppet i hallen fram tills nu så har jag känt mig priviligierad. Dels för att jag fått jobba med en grupp individer som är så fantastiska att ord inte räcker till för att beskriva deras... fantastiskhet (därav får jag hitta på nya), dels för att jag haft nöjet att ta del av världens i särklass bästa läsare. Jag vill att ni ska veta att det har betytt oerhört mycket för mig att se er regelbundet dyka upp i kommentarsfältet. I synnerhet er som kommenterat att ni skrattat åt något larvigt jag har skrivit. Även dagar då jag kände mig som en påse skit kunde något så banalt som en "haha"-kommentar från någon av er förgylla min dag. Känslan av att veta att en småfånig text eller mening jag har skrivit fått en annan person att skratta är, åtminstone för mig, ovärderlig. Så stort tack, för att ni lät mig fåna och dumma ner Gamereactor en aning.

Under dessa tre år har jag samlat på mig så många minnen att jag nästan kunnat skriva en Ayn Rand-tjock bok av allt. Som till exempel gången då Petter bad mig recensera Hatred, ett uppdrag som gjorde mig livrädd. Jag var så rädd att jag skrev om den recensionen flera gånger (i flera olika stuk) över en hel natt endast för att jag inte ville trampa på några tår, något jag efter version fyra insåg vara omöjligt så jag bestämde mig för att köra mitt eget race.

Jag minns även första gången jag lirade Halo med redaktionen - händelsen som blev startskottet för min utdragna fejd med Mäki. Ni kanske tror att redaktionen överdriver när vi skriver om min och Mäkis osämja. Tro mig, det gör vi inte. Jag och Mäki kan hamna i bråk om allt från vilken glass som är bäst till vilken skostorlek är mest optimal. Den värsta oenigheten vi haft var när Mäki påstod felaktigt att Battleborn var exakt samma spel som Overwatch. Då kände jag för att smälla en frusen Jysk-möbel rätt i nyllet på honom. Bråket varade i flera timmar (och senare år). Sjukt nog. Med det sagt vill jag ändå poängtera följande: Det finns få människor jag respekterar mer än Mäki. Han är en så genuint omtänksam individ att han får samtliga Disney-karaktärer att se ut som ett pack ubervåldsamma brottslingar.

Någon kanske undrar nu varför jag lämnar. Jag hade mer än gärna velat meddela att det har göra med att jag fått jobb hos Space X och att jag kommer vara en del av deras första bemannade uppdrag till Mars men den riktiga anledningen är lika tråkig som förutsägbar: Brist på tid.

För ett år sen, direkt efter att jag gått klart skolan, fick jag mitt allra första professionella jobb som systemutvecklare. Sakta men säkert har mitt fokus skiftat från att skriva vanliga ord som människor kan läsa till att skriva ord som en dator kan tolka. Det här nya jobbet har mer eller mindre gjort mig besatt av... ja, mitt jobb och programmering rent generellt. Nya livsmål har succesivt formats och min vana trogen så går jag all in för att se till att uppnå dem. För att åstadkomma detta har jag insett att jag måste spendera mer tid med att knacka kod och mindre tid med att spela... och skriva om spel. Tyvärr.

Ännu en gång: Tack ska ni ha för att ni gjort min tid här till något jag aldrig någonsin kommer att glömma. Jag växte upp med Gamereactor. Med Petter, Mäki, resten av redaktionen, alla läsare... ni har kollektivt, utan att veta om det, varit min supergoa internetfamilj. Och familjemedlemmar kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Tack för kaffet.

HQ
Magbulan har sina fördelar

Magbulan har sina fördelar

Japp, jag har fått en liten bula. En liten, rund magbula. Jag, som förr i tiden kunde trycka in två feta kycklingpizzor med extra mildsås rätt in i flabben på daglig basis i en månad - och inte gå upp mer än ett gram i slutet. Alla har alltid sagt att "tro mig, det kommer" och ja, nu är "det" här.

Det har gått så långt att vid fester och andra sociala sammankomster så brukar flickvännen skämtsamt presentera mig som hennes pojkvän och min mage som vår kommande lilla fläskbebis. Magen är, tyvärr, tillräckligt stor för att vara en inkubator för en framtida skattebetalare. Jag skriver tyvärr för att det ser inte sådär supersexigt ut. Det ser inte sådär "pappasexigt" ut. I mitt nuvarande skick ser jag ut som en snögubbe vars nedersta snöboll har förväxlats med den som ligger i mitten. Och den nedersta bollen är egentligen två smala pinnar. Jag går runt på två kycklingben med en badboll (storlek strandkonsert) vid midjan. Så ser det ut.

Nu hade jag kunnat vifta med genetikflaggan här eller skyllt på något annat. Men grejen är att jag har varit med om 27 jordsnurr, många av dem vid skolbänken. Sorgligt nog så vet jag exakt varför bulan vuxit fram: Ren och skär lathet.

Det finns däremot några fördelar med en bula på magen. Jag vill inte hylla märkliga kroppsideal men det går liksom inte blunda från att det är en perfekt regnfångare. Idag när jag promenerade till jobbet så piskregnade något otroligt. Men vet ni vad? Inte en enda droppe hamnade på mina skor. Så att ja, magbulan har sina fördelar.

Och nu: Åter till Overwatch.

HQ
Vad är grejen med sparris?

Vad är grejen med sparris?

Dags att lägga alla kort på bordet: Jag är relativt sett en oduglig mattillredare. Visst, om fiskpinnar behöver stekas eller om det är dags att koka ägg då är det mig ni ska ringa. Alla andra maträtter... nja, jag kan liksom laga det mesta men huruvida slutresultatet är ätbart av en människa är alltid öppet för diskussion. Sammanfattningsvis: Gastronomiska stordåd lyser med sin frånvaro med styrkan av ettusen solar när jag vistas i köket.

När det var dags att laga en ny maträtt bestående av entrecote med ramslökssmör och sparris då fick min kära flickvän ta över stafettpinnen (eftersom det egentligen var min matvecka). Entrecote och ramslökssmör har jag ätit tidigare men sparris har aldrig någonsin varit nära mitt kakhål. Så jag såg faktiskt fram emot just sparrisen i och med att det verkar ha blivit en superhippig grej att förtära.

Hade du frågat mig innan jag åt sparris vad jag trodde det skulle smaka så hade jag ryckt på axlarna, sparkat en imaginär tomburk med foten och sagt "Jag vet inte". Och om du hade frågat mig samma fråga nu i efterhand, hade jag mest troligt ryckt på axlarna, sparkat en imaginär tomburk med foten och sagt "Jag vet fortfarande inte". Jag tyckte helt ärligt att det inte smakade något. Alls.

Det kanske är så att jag måste finjustera mina smaklökar efter en viss sorts referens för att faktiskt registrera någon konkret smak. Det kanske är lite sådär som när man har ett glas med bubblig vätska framför sig som man förväntar sig är vanligt kolsyrat vatten men när dropparna väl träffar tungan så inser man att det minsann är Sprite - och helt plötsligt smakar det konstigt. Trots att man egentligen gillar Sprite. Det kanske är så att jag måste ställa in mig på att "det är så här sparris smakar" (alltså som absolut ingenting) som kanske gör att jag kan upplever den kulinariska storheten som många andra ser i sparris.

Tacka vet jag stekta fiskpinnar och kokta ägg. Det smakar som det ska smaka: Gott.

Om nätneutralitet och spel

Då var det på tapeten igen; nätneutralitet. Vi här i Sverige tacklade den här förpestade debatten för två år sen då Europeiska Unionen röstade för nätneutralitet (dock med en vansklig asterisk i slutet). Och nu när den politiska tornadon Donald Trump är i farten är det alltså dags att gå ännu en debattrond.

Innan jag fortsätter med det här blogginlägget så tänkte jag att det kanske inte är en dum idé att beskriva vad nätneutralitet egentligen betyder. Här är Post- och telestyrelsens definition av nätneutralitet:

Begreppet nätneutralitet bygger på principen att all internettrafik ska behandlas likvärdigt oavsett avsändare, mottagare, plattform eller innehåll. Nätneutralitet omfattar också transparensaspekter avseende bl.a. operatörernas trafikhantering och avtal gentemot slutkunder.

För att förtydliga detta ännu mer så kan jag nämna ett numera klassiskt exempel. Inbilla dig en värld där nätneutralitet inte existerar. Tänk dig nu att ett nytt musikstreamingföretag grundas och att de har lyckats skriva på flera gynnsamma avtal med världens största skivbolag. Avtalen innebär att det nya företaget kan erbjuda (exakt) samma typ av tjänst som Spotify fast till ett lägre pris. Naturligtvis hade folk så småningom avslutat sitt konto hos Spotify och gått över till det nya företaget. Spotify i sin tur märker detta och inser att något måste göras. Det här något kan vara att Spotify bestämmer sig för att betala en slant till internetleverantörerna för att de ska, till exempel, exkludera Spotify-datan från kundernas trafikpott. Det kan även vara så att de ber internetleverantörerna att öka hastigheten för deras tjänst samtidigt som de minskar hastigheten för den nystartade streamingtjänsten - och därmed effektivt förintar (förmodligen) sin konkurrent.

Jag nämnde i det första stycket att EU röstade för nätneutralitet för två år sen men med viss förbehåll. Fotnoten jag syftar på var att det andra fallet i exemplet ovan inte får lov att ske. Internetleverantörer får inte lov att till exempel öka hastigheten för en tjänst på bekostnad av andra. Däremot får företag att köpa sig till förtur hos internetleverantörerna - rent generellt.

"Men, vi hade den här debatten för två år sen, varför ta upp det igen här i Sverige?". Grejen är att jag blev påmind om den här problematiken igår kväll när jag gluttade på mitt favoritprogram Last Week Tonight with John Oliver. I avsnittets huvudsegment (som kan ses i sin helhet här) nämner John Oliver en grej som jag inte tänkt på. Alls. Bristen på reglerad nätneutralitet kan påverka oss, vi som älskar spel. Exemplet ovan med Spotify kan mycket väl, i framtiden, bli Sony och Microsoft. Till exempel kan Sony betala en slant för att delegera extra bandbredd till PSN (och därmed se till att Xbox Live känns söligt i jämförelse). Eller så kan Valve hosta upp lite sluring för att se till att Dota 2-serverna i Europa upplevs som bättre än League of Legends dito. Det finns alltså en teoretiskt chans att något sådant kan ske i framtiden.

Sen vet jag att det finns individer vill att nätneutralitet försvinner. Om en individ prenumererar på Spotify, lirar på sin Playstation och spelar Dota 2 (som i exemplen ovan) då blir det naturligtvis klart fördelaktigt att stanna kvar som kund. Det blir "bara mer av det goda". Problemet med det tankesättet är att det hämmar konkurrensen och i synnerhet den tekniska utvecklingen. Det kommer aldrig uppstå några nya spännande uppstickare när de stora företagen kan på ett enkelt sätt positionera sig fördelaktigt hos internetleverantörerna och om det inte finns några nya företag som kan utmana de gamla med ny innovativ teknik, vad kommer då driva fram utvecklingen?

Det finns även en hel del kritiker av nätneutralitet som påstår att ingenting kommer att hända ifall regleringen försvinner helt och hållet. Att internetleverantörerna kommer medvilligt upprätthålla ett öppet och rättvist internet för alla. För mig är sådana påstående absurda. Om ett företag har möjligheten att öka vinsten utan att bryta lagen då kan du hoppa upp och klappa dig på att företaget kommer att utnyttja chansen. Om valet står mellan moralism och kapitalism kommer det senare alternativet alltid att segra. Internetleverantörerna hade så småningom börjat skeppa olika "streamingpaket" och "gamingpaket" på löpande band - utan att egentligen behöva göra något speciellt från deras sida. Kunderna hade fått i princip samma tjänst som de hade tidigare, fast det hade paketerats annorlunda.

Min ståndpunkt är glasklar i det här ämnet: Den enda gruppen som tjänar på att nätneutralitet försvinner är internetleverantörerna. Den här debatten handlar inte om huruvida vi ska ge världens regeringar större kontroll över internet, det handlar snarare om att hindra privata företag från att öka sin makt över hur vi som kunder använder oss av internet. Jag är övertygad om att ifall nätneutralitet försvinner då kommer internet som vi känner till det idag att försvinna.

Om nätneutralitet och spel

Sen kan det också vara så att jag är helt ute och cyklar här eller att jag börjar bli lite väl för paranoid. Eller både och.

The Mean Streets of Gadgetzan är lika rolig som förutsägbar

The Mean Streets of Gadgetzan är lika rolig som förutsägbar

Vet du vad problemet är med att skriva ett omdöme till en ny kortexpansion till Hearthstone? Det går inte att ge ett rättfärdigt omdöme förrän minst en månad har passerat (förlåt för att jag inte gav dig tid till att gissa). Grejen är att även om jag själv köper 50 kortlekar och spelar oavbrutet i två veckor, så innebär inte det att spelarna jag möter har gjort samma dekadent livsval som jag har. Därför blir det, tycker jag, väldigt skevt att skriva vad man tycker om en ny kortexpansion om spelarna du möter inte ens fått tag i en bråkdel av korten i fråga. Jag vet vad korten kan göra mot mina motståndare - men jag har ingen som helst aning vad korten kan göra mot mig. Nu när vi närmar vi oss slutet på månaden känner jag mig äntligen redo att plita ner vad jag tycker.

Låt mig först kortfattat presentera vad den nya expansionen handlar om: The Mean Streets of Gadgetzan utspelar sig i Gadgetzan, en liten och neutral ökenstad hämtad direkt från Warcraft-mytologin. Staden styrs utav tre olika maffiafamiljer: stryktåliga Grimy Goons, osynliga Jade Lotus och manahungriga Kabal. Samtliga gäng är bundna till tre olika Hearthstone-klasser, därmed hela det här snacket om "tri-class"-kort.

Vi börjar med Grimy Goons. Alliansen består av Warrior, Paladin och Hunter. Grimy Goons bjuder på den enklaste spelmekaniken av alla - men även den tuffaste. Konceptet kretsar kring att förstärka korten i din hand, rättare sagt dina minions. När du sedan spelar dem, är tanken att de ska vara de starkaste korten på spelfältet.

Vidare till Jade Lotus och alliansen Rogue, Druid och Shaman. Här kretsar allt kring "Jade Golems", en minion som har förmågan att progressivt öka i både attack och hälsa för var gång en ny Jade Golem spelas. Genom simpel rövmatematik kan du kalkylera dig fram till att spelfältet kan snabbt bli proppfullt av dessa och göra livet otroligt surt för motståndaren. Ett någorlunda simpelt koncept som är lite klurigt att få till perfekt.

Till slut har vi Kabal. Den här koalitionen består av de tre återstående klasserna: Priest, Mage och Warlock. Rent generellt skulle jag klassa dessa kort och deras kombinationer som den svåraste kortleken att bemästra. Hela grejen med Kabal är baserad på att du inte ska ha dubbletter av något kort i din kortlek. Om du ändå envisas med att ha en dubblett av ditt favoritkort då finns risken att du inte kan plocka fram den sanna potentialen av Kabal-korten... och det är någonting du verkligen borde göra. Genom att offra den traditionella strukturen av din kortlek, kan du skapa (kanske) Hearthstones allra bästa kort: Din egen spell. Japp, spelar du gängets ledare Kazakus (och inte har dubbletter) kan du skapa en helt egen spell. Vilket är precis lika galet som det låter. Personligen har jag fortfarande inte lyckats lista ut hur exakt jag ska spela Kabal men jag har mött en radda grymma spelare som har och varje gång jag har mött dessa individer har jag fått storstryk.

The Mean Streets of Gadgetzan är ett välkommet tillägg till meta-spelet av Hearthstone. Det finns en tydlig kortstruktur som Blizzard vill att vi ska följa för att skapa en kortlek som ger riktigt bra resultat. Å andra sidan så finns det något jag fullkomligt avskyr och det är: Det finns en tydlig kortstruktur som Blizzard vill att vi ska följa. Skapandet av en kortlek borde handla om att skapa en ny kortlek genom en kombination av det nya och det gamla. Men här tycker Blizzard att vi måste sålla oss till en allians och köra på i princip samma taktik. I längden blir det tyvärr lite förutsägbart. Spelar en individ en Jade Golem direkt i början, då vet jag exakt vad taktiken kommer gå ut på. Ifall en spelare inte lägger fram dubbletter någon gång i inledningen, då kan jag klura ut vad siktet är inställt på. Och som vanligt finns det alltid ett par kort som är extra populära vid lansering, den här gången är det Small-Time Buccaneer och i synnerhet Patches the Pirate (hatar möta den här jäveln).

Jag ska dock inte generalisera alldeles för mycket här, jag har mött vissa som lyckats kombinera gamla kort med nya och lyckats skapa en hejdundrande kortlek. En jäkel lyckades blanda klassikern Miracle Rogue med Jade Lotus och det var direkt förödande (så pass jag skamlöst håller på att skapa en egen kopia av samma kortlek). Har även stött på några som framgångsrik lyckats blanda Mech Mage med Kabal samt Taunt Warrior med Grimy Goons.

Det är inget snack om saken att The Mean Streets of Gadgetzan är ett intressant tillägg och väl värt att intensivspela i en månad eller så. Efter det kommer du märka en tydlig struktur som i längden blir lite väl för förutsägbar och trist. Sen vet vi alla att några Hearthstone-nissar på Hearthpwn kommer att kombinera gamla kort med nya och skapa några sjuka kortlekar. Då kommer Hearthstone genast bli mer intressant.