Konsten att hantera en krocketförlust

Det krävs ett starkt psyke för att hantera en rejäl krocketförlust. Jag fick en stabil ledning ikväll. Jag slog bollen med sådan snärt att en utomstående lätt hade kunnat tro att jag är en sån som slagit bollar genom bågar hela livet. Övriga medspelare kunde bara titta avundsjukt och önska att de en dag, kanske, skulle slå bollar genom bågar lika pricksäkert och graciöst som jag.

- Men helvete å, de ä' ju in't ens kul, skanderade lillasyster, långt borta på gräsplanen.

Allt pekade på att det skulle bli en snabb sorti. Sedan slog nerverna till. Jag fick darr, missade pinnen, slog igen, missade, och plötsligt hade jag syrrans man i hälarna. Och jag slog, och jag missade, och jag knöt nävarna, hårt, hårt, och såg med stora ögon hur syrrans man träffade pinnen - och vinner. Ingen fattade någonting, allra minst jag.

- Se på satan, jah jävlar å, summerade lillasyster.

Sex timmar tidigare har jag förlorat på ungefär samma premisser i äventyrsgolf. Det känns tungt. Och snopet. Kalendern säger att det fortfarande är juli, men jag tror bestämt hösten har kommit, för allt känns så mörkt och kallt och ruggigt.