Walkthroughs - spelglädjens fiende eller vän?

Jag har berört ämnet förr på olika sätt och nu i veckan har det blivit aktuellt för mig igen. Anledningen är att jag spelat ganska ordentligt mycket Zelda : Breath of the Wild på kvällarna och blivit allt mer frustrerad. Storymässigt är jag nog mer än halvvägs, men jag blev lite besatt av att hitta alla de tolv minnena som finns utspridda i spelvärlden. Med list och lite hjälp av Picto hittade jag elva, men det tolfte gäckade mig. Skam den som ger sig, jag skulle bara hitta det! Igår kom jag slutligen fram till att frustrationen över att inte kunna släppa det där minnet och göra något annat kul i spelet gjorde att jag till slut gick till en walkthrough för att kolla om jag letade på rätt ställe. Det visade sig att jag var närmre lösningen än jag trodde och när jag kommer hem ikväll tänker jag bege mig till platsen så att jag kan få lugn i sinnet och fortsätta framåt i spelet.

Det är alltid kluvet för mig när jag tvingas kolla lösningen på ett problem i ett spel. Det känns lite skönt att kunna sluta leta, men det hade som alltid varit roligare att komma fram till lösningen själv. Jag tror dock att jag säkert hade besökt platsen i fråga automatiskt längre fram, så jag ka försöka att inte gräma mig för mycket.

Hur tänker du? Hur balanserar du frustration över att stångas mot ett problem (för) länge mot den eventuella belöningen i att själv komma på lösningen. Hur länge väntar du med att kolla upp lösningen på ett svårt problem?