Idag klockan 15.00 svensk tid visade Game Freak och Nintendo upp mer information kring den nya iterationen i långköraren, tillika världens största varumärke inom nöje, Pokémon. De nya Pokémonspelen Scarlet och Violet fick rejält med utrymme och bra med information utan att för den delen avslöja mer än absolut nödvändigt för att reta upp spelsuget. 

Världen är verkligen öppen denna gången och det kommer att gå att utföra och utforska uppgifterna och äventyret precis som man vill. Jajamensan, du läste rätt, precis i vilken ordning som du vill. Serien går alltså flera generatione bakåt i serien med denna förändring och den är sannerligen enbart till det bättre. 

Dessutom kommer världen att kunna upptäckas i multiplayer tillsammans med tre andra vilket också är ett steg serien hittills aldrig tagit och som jag ser fram emot att upptäcka. Det verkar verkligen som att Game Freak har lyssnat till största delen av kritiken från de senaste generationerna, gått tillbaka till ritbordet och försökt ta de delarna de redan gör riktigt bra, för att sedan addera avgörande välavvägda detaljer.  

Sedan finns det som vanligt skavanker likt luddiga texturer och frågor kring hur bilduppdateringen mår alla gånger, men sammantaget gav det här rejält med mersmak och tillsammans med Persona 5 till Switch så är spelhösten definitivt räddad. Det här såg faktiskt riktigt trevligt ut!

Vad tyckte du?

Det var längesedan jag skrev på Gamereactor. Till och med var det längesedan jag följde sidan. Efter att på daglig basis läst nyheterna och de eminenta redaktionsbloggarna sedan 2012 så bara försvann det ur min dagliga rytm. Konstigt är det enda jag kan sammanfatta det med, men det har såklart hänt kopiösa mängder saker under den här tiden. 

2020, då jag senast bloggade, handlade mycket om den senaste inkarnationen av Pokémon och då spelen Sword/Shield. Spel som jag till en början gillade något enormt, men där sedan skarvarna gjorde sig alltför påminda för att helhetsintrycket skulle dras ner rejält. Jag avslutade den generationen något abrupt, utan att ha spelat igenom expansionerna rejält. Det fanns varken tid eller ork och, framförallt, så var tilläggen inte speciellt bra. 

För medan det fanns mycket att gilla med vad Sword/Shield tillförde serien, så fanns där också väldigt mycket som till syvene och sist gjorde serien sämre eller kändes som ofärdiga tillskott. Och det där känns igen från de senaste generationerna med mjukstart från X/Y generationen. Genom mina ögon hade serien sin absoluta topp under Nintendo DS-eran. Spelen vi fick åtnjuta då var brutalt välfyllda med enorma mängder kvalitativt innehåll. Dessutom hade spelen den fina smaken att inte hålla spelaren i handen. Tvärtom, som spelare hade man förvånansvärt stor frihet i hur äventyret skulle tacklas och det fanns tillräckligt många förgreningar i vägarna för att det skulle kännas som min resa. Sedan Sun/Moon har serien däremot tagit ett järnfast grepp om händerna och det har enligt mig mer känts som en guidad tur man varit en del av.

Dessutom har spelen varit oerhört enkla. Dels har det givetvis med hur spelen varit designade, men det konstiga beslutet om att påtvinga spelaren EXP share är något som bidragit starkt till detta. Jag är medveten om att somliga anser detta vara en förändring a lá quality-of-life, men för min del förtar detta en stor del av glädjen i att bygga ihop sitt lag. Om inte annat hade det varit enkelt att spelaren hade kunnat välja att slå av den. Den här genomgående handhållningen är något som har en tendens att slå sönder den mest helgjutna spelglädje som spelets grundmekanin är byggd på, nämligen samlande och stridande. Ett grundfundamenta som serien gjorde rätt från början och sedan förfinat genom varje del.  

Det finns mer problematik kring seriens riktning de senaste spelen i huvudserien, men trots detta så är varje ny generation något som åtminstone jag alltid lyckas återfå intresset kring. För trots den något beska eftersmaken Sword/Shield gav på mig, även om jag ändå plöjde ner närmare 85 timmar på att lira online, så är serien helig för min egen del. Med det sagt så köper jag inte vad som helst och jag trodde ärligt talat att expansionerna satte spiken i kistan när jag för sista gången stängde av spelet. Wild-area komponenten, arenorna, regionen (minus att den var ultralinjär) gillades starkt, medan skruvarna som satte ihop hela paketet samt det övergripande narrativet knakade ordentligt. Jag har fortfarande ingen genuin känsla av spelet. 

Döm av min förvåning när Pokémon Scarlet och Pokémon Violet utannonserades och det visade sig att serien gör sin riktiga Open-world debut. Wild-area var, om än opolerat, ett lyckat tillskott och försök till att göra världen mer fri. Även om det inte nådde hela vägen så har sannolikt Game Freak tagit med sig många goda lärdomar från arbetet med mer öppen design. Något säkerligen även Legends Arceus bidragit till. Och som om inte det vore nog så kommer även världen att kunna spelas som Co-op. Riktigt hur detta går till är än så länge oklart, men bara tanken på att kunna lira detta med kompisarna är en 15-årig dröm som går i uppfyllelse. 

Med mer frihet i spelvärlden är min förhoppning om att den extrema handhållningen därmed är till ända och att serien återigen går tillbaka till den där magiska känslan av utforskning och äventyrande som de tidigare spelen hade. Låt mig ta ett av mina absolut tydligaste exempel med min första bekantskap med serien: nämligen Pokémon FireRed. 

Min kunskaper i engelska var minst sagt bristfälliga som sjuåring och jag gick mer på intuition och känsla av vart jag skulle ta mig för någonstans. Första två gymmen gick bra, men jag fick stora problem med att ta mig in i tredje gymmet. För den som inte vet vilket jag talar om så står det ett träd i vägen i Vermilion City som måste skäras ned med hjälp av ett HM. Och det hade jag missat att jag hade i ryggsäcken totalt. Nåja, skam den som ger sig, jag skulle fanimej vidare vilket jag också tog mig. Däremot var det inte förrän senare, när jag skulle ta mig in i Saffron City, som det verkligen visade sig vad en mer öppen Pokémonvärld kan göra. Jag kom nämligen inte in i staden från något håll, vilket gjorde att jag helt enkelt hoppade över att besegra stadens gym överhuvudtaget. Det gick utmärkt och jag spelade igenom en stor del av äventyret innan det visade sig att jag inte skulle kunna komma in i Pokémonligan utan att ha alla gymmärken. Men jag hade alltså hoppat över gym nummer fyra och lyckats spela igenom mer eller mindre hela spelvärlden innan det tog stopp. 

Och det var UNDERBART!

Jag förlorade extremt mycket på vägen, men på den resan så fick jag en ordentlig relation med mitt lag och jag hann lära mig alla små passager och hemliga gångar samtidigt som jag också till sist lärde mig striderna. När serien ser ut att gå tillbaka till rötterna av utforskning vet jag att jag är en betydligt mycket mer erfaren spelare idag. Att replikera samma utmaning då är mer eller mindre omöjligt. Men känslan av äventyr och att det är min, och ingen annans resa, går absolut att få till igen. 

Jag älskar striderna och jag gillar fokuset den delen fått online. Det har gett de senaste (något mediokra) spelen betydligt större och roligare livslängd. Jag gillar fortarande samlandet och byggandet av mitt lag, det har varit en favorit ända sedan jag plockade upp en stackars Pidgey utanför Pallet Town. Men det jag gillar allra mest med serien är dess upptäckarglädje och hur spelen i sina bästa stunder kan få en att känna sig som ett barn igen. Är det något jag hoppas den anrika serien lyckas med den 18:e November i år så är det just detta. 

Tack på förhand Nintendo!

Titt som tätt händer det att mitt spelande går ner till noll. Det är andra saker som intresserar mer, tidsbovar samt andra göranden och måsten. Men aldrig har spelsuget eller intresset för industrin dött. Aldrig någonsin.

Fram tills i höstas då det vill säga. Jag tog steget ut att börja studera på universitetet, en linje med inriktning webbprogrammering. Egentligen föll valet av linje inte på mer än att jag hade bra betyg och ville köra på något som motsvarade dessa samtidigt som jag kände att jag ville testa att hoppa på pluggandet igen, något jag inte gjort sedan gymnasiet.

Men det här tog på krafterna. På grund av Covid var all undervisning på distans utan större möjligheter till att träffa varken lärare eller kurskamrater. De där inledande veckorna som kan vara så viktiga för att skapa sig en gemenskap föll ur helt. Jag satt hemma i lägenheten hela tiden. Från att ha gått till att ha jobbat med hundratals människor varje dag till att ibland inte se en enda levande människa än mig själv tog snart ut sin rätt. Detta samtidigt som linjen i sig upplevdes extremt komplicerad och tung utan förkunskaper.

Jag är dock mycket långsam, trög och envis. Har jag gett mig in i något ska det fanimej bli resultat. Så jag köttade på. Skrev kod, felsökte, skrev ny kod, felsökte. Såhär såg det ut varje dag. För mig fungerade detta inte och tills slut ledde detta till att jag inte kunde sitta framför datorn utan att hela tiden ha kod i huvudet. Jag spelade ingenting längre. Inte ens storytunga spel, bland det bästa jag vet för avkoppling, attraherade något. Switch låg och dammade.

Lång historia kort: jag hoppade av (vilket jag tillskriver Covid, linjen fick aldrig en riktig chans utan fysiska möten) började på mitt gamla jobb igen och fick med mig ett antal mycket nyttiga lärdomar om mig själv samt ett antal nya perspektiv att se saker igenom. Detta tog i runda slängar ungefär ett halvår allt som allt.

En sak var dock som bortblåst: spelandet!

Under den här tiden samt efterföljande tid fram tills ungefär för en vecka sedan lyste spelandet med sin frånvaro. Inte ens gamereactor har jag följt, vilket annars följts på intensiv veckobasis för att få min beskärda del nyheter.

Jag antar att detta har varit enormt nyttigt, samtidigt som det varit tråkigt att en av mina största hobbyer har fört en tynande tillvaro. Så nu är det tillbaka och jag kommer som vanligt sitta bänkad nu när E3 öppnar upp sina (digitala portar).

Har du tappat spelsuget totalt någon gång?

November 2019 var lite av ett historiskt år för Nintendos gamla trotjänare till spelserien. Pokémon släpptes för första gången till en stationär enhet. Sträckan fram till släpp var allt annat än spikrak; i själva verket kantades den av farhågor, tvivelaktiga beslut och en känsla av att det kanske inte skulle bli den storartade entrén på den stationära konsolscenen som så många ville att den skulle bli. Jag var en av dem.

Jag skrev ett inlägg här på GR om mina första intryck efter tio spelade timmar och de intrycken står sig än idag. För de första timmarna kändes verkligen speciella, ingressen var sådär genommysig som bara route 101 i Diamond/Pearl kan vara och Wild Area, den första stora öppna ytan någonsin i ett pokémonspel, var ett friskt och intressant inslag. Arenorna adderade dessutom verkligen ett häftigt alternativ till gymstriderna.

Därefter har det gått lång tid sedan jag avslutade mitt äventyr och nu senast startade jag upp expansionen Isle of armor. Jag kan väl sammanfatta det som såhär att jag inte ser på spelet med lika stora ögon längre. Medan jag står fast vid att inledningen var väldigt trevlig, så står sig i princip alla tillbortakommanden jag haft med serien sedan Sun/Moon. Serien har upplevt en identitetskris som den inte har tagit sig ur.

Det största problemet är att man kanske måste bestämma sig för vad pokémon som spel ska vara. Ska det vara en AAA- titel eller mer åt det påkostade indie-hållet. Väljer man det förstnämnda så kommer kraven att hamna vid ribban av den skyhöga kvalitet som Nintendos spel oftast håller. Jag anser att de senaste spelen har hamnat någonstans mellan dessa ytterlägen. Man vill nå högt, men istället klipps det hela tiden av små, små bitar för varje del. Små delar som numer kan ha varit stora, betydande system i föregående delar. Och känslan som blir är inte homogen känsla av helhet, utan snarare att delar ur tidigare spel slumpvis har klistrats ihop. Det blir ojämnt resultat med många vassa kanter.

Grafiken går såklart att klaga på i Sword/Shield. Vissa delar ser riktigt, riktigt bra ut, medan vissa delar ser ut som om de skrevs ihop på en kafferast. Resultatet är ojämnt även här. Medan tidigare spel har stoltserat med att i alla fall ha en historia, så är den nästintill icke-existerande i Sword/Shield. För mig som uppskattade undertonerna i Diamond, Silvers resa i HeartGold samt Black/White:s nyanserade karaktärer så är de senaste spelen ett slag i solarplexus. Inget och ingen får något som helst utrymme för att utvecklas. Dessutom går den i princip rakt framåt utan att berättelsen tar några intressanta vändningar. Har man kört en del så är man klar.

Tyvärr så är det så att Sword/Shield är bland de enklaste spelet jag någonsin spelat. Svårighetsgrader är alltid ett väl debatterat ämne, men här tror jag att alla kan vara rörande överens om att den obefintliga svårighetsgraden arbetar mot spelet. Det finns ingen känsla av att man blir bättre och det finns inga hinder för min tränare att klara av då allt går på ultrarapid framåt ändå. De stackars tränare som står i vägen under resans gång köttas till oigenkännlighet.

Det roliga är att jag plockade fram mitt NintendoDS för att kolla så att det inte bara var jag som helt hade tappat känslan för serien. Men nej, så var det inte. Först körde jag Emerald från GBA- kasetten och slogs av att trots att spelet numer tillhör det förgångna så skulle jag kunna spela det igen bara för att det är så underhållande. Detsamma kan sägas om de spel som jag fortfarande anser innehåller spelseriens peak, nämligen HeartGold och Platinum. Sägas ska att spelmotorerna i dessa spel är långsamma, däremot finns där enorma spelarvärden som inte har replikerats sedan dess.

Sägas ska att jag fortfarande tycker att Sword/Shield var roligt att spela igenom och känslan av att fånga och strida med sina små monster är fortfarande något jag fann riktigt roligt. För att inte tala om att bemästra konsten att breeda effektivt för att sedan kunna sätta ihop ett effektivt lag i multiplayer. Det är bara det att det inte går att skaka av sig känslan av att över 10-15 år gamla spel springer varv runt ett spel som släpptes 2019 tack vare bättre fokus och bättre helhet där det inte känns som om alla delar är slumpmässigt ihopklippta.

Jag är egentligen reserverad med att klaga, men här snackar vi om favoritserien numero uno för egen del, och att uppleva att bäst-före-datum passerat är tungt. Personligen så kan jag bara hoppas på att Nintendo och Game Freak tar ett rejält omtag kring sin spelserie inför nästa del. För att åter skina som i sina glansdagar är något som spelserien inte bara har potentialen till, den förtjänar det!

Jag gillar bra plattformare. Det är, tillsammans med de gamla hederliga RTS: en, det som är mitt skrot och korn och det jag växte upp med. Även om genren har fört en betydligt mer tillbakadragen tillvaro för egen del så återvänder jag i alla fall ett par gånger per år när plattformssuget gör sig påmint.

Senast är indiesuccén Ori and the blind forest. Mycket gott har sagts och via bilder så går det inte annat än att bli sugen på att spela. En nedladdning senare (och en aning fattigare) är jag således igång.

Vissa plattformare kan vara riktigt svåra och jag älskar exempelvis Donkey Kong- serien för den uppskruvade utmaningen. Där är det hela tiden rättvist och jag har bara mig själv att skylla om det går åt pipsvängen. Sedan finns det ett fåtal inslag av trial and error, men de är verkligen få.

Ori and the Blind Forest har det mesta. Grafik som får en att dregla, musik som skänker en mystifik atmosfär och en historia som faktiskt lyckas att beröra mig en del. Spelet har också en riktigt saftig svårighetsgrad, även på lättare nivåer. Och här känner jag att det spårar iväg.

Jag har flera gånger inte ens en chans att fatta varför det är jag som dör. Spelet straffar mig utan att jag har en möjlighet att klara av vissa scenarier utan att först dö ett par gånger. Det här blir riktigt frustrerande på ganska många antal ställen. Vissa passager är så fruktansvärt svåra på så veka grunder att det tar bort spelglädjen ordentligt.

Återigen, jag har ingenting emot svåra spel. Donkey Kong och Hotline Miami (för att ta de exempel jag kommer på just nu) och är bara några exempel. Skillnaden är där att utmaningen är väl förankrad i spelet och det är hela tiden jag själv som är problemet. Det upplever jag som totalt motsatt i Ori. Där skapar spelet väggar för mig.

Och det är så jäkla synd. Ori and the Blind Forest har det mesta; men det tappar stort i sin spelglädje. För mig så kunde detta varit så mycket mer än ett bra spel. Nu stannar det där.

Vad anser du om Ori and the Blind Forest?