En flumhistoria.

Tänkte här delge en historia jag skrev när jag arbetade som telefonförsäljare och ville klösa ögonen ur mig av uttråkning. En kollega ville att jag skulle läsa den högt för styrelsen. Borde jag gjort det? Avgör själva.

- Snurfst, min gode vän. Hur står det till? frågade Margot och kastade en snabb titt på mitt skrev med hungriga ögon. Pliktskyldigt slängde jag en klick marmelad på hennes dvärgschnauzer Toffsi och kliade mig i örat med en salladsgaffel.
- Jag heter inte Snurfst, du blandar ihop mig med min brorson Herman. Fint väder vi har idag, inte sant?
- NEEEEEEEEEEJ!!!!! skrek Margot och välte sin soffa med samma känsla och vigör som en tysk lastbilschaufför jag lärde känna när vi stred tillsammans mot flickscouterna (må han vila i frid).
Dörren slängdes då öppen, gångjärnen lossnade och golvet slog en frivolt. Den onde fastighetsmäklaren Torwald, min ärkefiende, hade hittat mig till slut. Mina stela fingrar släppte taget om tekoppen och jag viskade "Jag har syfilis" innan jag sprang in i köket och hoppade ut genom fönstret med en graciös, nästan svanlik rörelse. Denna perfekta flykt fick sig ett abrupt slut när jag föll två våningar och landade med ett ljudligt kabruskidums. Torwald lade sin halvätna scone på kakfatet, tackade Margot för gästfriheten (hon skrek en obscenitet till svar) och satte iväg efter mig på sin Segway nerför trapporna.
Knappt hade jag hunnit dra på mig klänningen igen förrann Torwalds brunstiga parningsläten ekade över gården som en älg bunden vid ett skenande lokomotiv. Mina galosher expanderade som en boaorms mun symboliserade kapitalism när jag plaskade mig fram mot min trofasta springare; min rostiga Fiat i skrika bruna och gula ränder och en lila kaross. Jag grävde i min manliga handväska och kastade kött, slevar, miniaturmöbler och damunderkläder åt alla världens håll, men kunde inte hitta mina bilnycklar.
Torwalds juckande framfart när han drev på sin eldfärgade Segway kallad Katla var mig snart inpå gäddhänget när jag tillslut fiskade upp min nyckelknippa. Febrilt letandes efter bilnyckeln skakade och kastade jag knippan i luften som den tokiga sophämtaren Bertil jonglerar sina barn. Femtiosju nycklar och en gummiost senare hittade jag den tillslut: en silverblå nyckel med lysdioder och inbyggda polyfoniska ringsignaler. Just nu spelade den Barbie Girl av Aqua.

Men det var för sent. Torwald krashade in i min Fiat och flög med hängslen och mormorstrosor före ner i diket, för att sedan vigt flyga på mig som en rabiat klostermunk. Jag aktiverade säkerhetsfunktionen och min Fiat vecklades ut och förvandlades till Babadonya Krazycnavischowizeloffelmayer, en muskulös sumobrottare från Sibiriens skogar jag tämjt i mina ungdomsdagar.

Torwalds Katla förvandlades den likväl och blev Faster Agatha, våran förlorade kampsportsmästare och mentor.

Hur ska detta sluta? Kommer Faster Agatha eller Babadonya Krazycnavischowizelhoffelmayer att segra? Kommer Torwalds överprisade fastigheter någonsin säljas? Kommer Margot att kasta sin plasma-tv på dem alla? Ta reda på den inte alls spännande avslutningen när det snöar på solen!