Gymmet & Rollspel

Jag har alltid sett mig själv som en "systemsdriven" spelare och har därför haft en klar lutning till rollspel. Jag drogs alltid till tv-spel som gav mig möjligheten att skräddarsy min karaktär och långsiktigt planera den optimala vägen för att få ut så mycket som möjligt av mina erfarenhetspoäng. Att utnyttja dessa system för att stärka min karaktär blev väldigt beroendeframkallande, och jag upptäckte hur jag i viss mån fann njutning av att utföra repetitiva handlingar som att grinda fiender och dylikt. Det tillvägagångssättet fungerade utmärkt när det kom till tv-spel men jag trodde aldrig det skulle kunna appliceras till min vardag, fram tills nu.

I starten av detta år tog jag tag i träningen igen, denna gång med en plan. Jag skrev ned mina målsättningar, min dåvarande status och en tidsplan. Att börja gå till gymmet är oftast den lättaste delen, det känns nytt och spännande men samtidigt smått obehagligt, typiska tecken som man upplever under en växande process, och det var så det kändes för mig. Men efter cirka 4 veckor började jag känna en mild tristess över att gå till gymmet. Det var inte samma känsla av progression längre och jag var inte lika motiverad som när jag skrev ned mina mål, jag gav upp innan jag ens hade gett det en verklig chans. Jag tog ett steg tillbaka och minskade markant min tid spenderad i gymmet. Under den perioden var jag besatt av Team Ninja's titel Nioh, ett utmärkt action-rpg som är fullproppat av olika system för att uppgradera spelaren. Under min speltid märkte jag hur det konstant gnodde i bakhuvudet att jag egentligen borde återuppta min träning. Dessa tankar ledde till en överhängande ångest som inte skulle avbrytas förens jag tog tag i själva roten, som då var att ta träningen seriöst. Jag hade tillräckligt mycket fritid för att inkludera daglig träning men jag kunde inte riktigt finna motivationen att få det gjort.

Ungefär en månad senare hade dock min attityd vänt. Jag såg inte träningen som en jobbig syssla längre, utan mer som ett naturligt behov i mitt liv. Och jag tror innerligt att mitt tankesätt gentemot rollspel är den primära anledningen bakom detta. Jag tog ett steg tillbaka, skrev ned min status och mina mål igen, men denna gång behandlade jag min resa för att bli starkare på ett mer "spelifierat sätt". Att spelifiera verkligheten är något som jag hört mycket om inom arbetssfären samt inom utbildning, konceptet innebär i princip att öka individers engagemang och interaktion med sitt arbete för att slutligen åstadkomma mer jobb på ett njutbart och lekfullt sätt. Min personliga spelifiering av verkligheten applicerades som sagt till gymmet och det ändrade totalt mitt tillvägagångssätt. Likt min besatthet av siffror och statistik i rollspel kartlade jag varje framgång och hur jag skulle nå nästa mål. Och genom den mentaliteten upptäckte jag vad som funkade och vad som inte var effektivt mycket snabbare än tidigare. Mat och kaloriräkning blev en sifferlek, sömn blev en väsentlig "levelingprocess" och träningen blev en grind med progressiv utveckling, och varje gång jag blev bättre inom respektive komponent kände jag mig lite starkare och friskare. Ibland gjorde små justeringar en enorm skillnad för min utveckling och fysik, likaså kunde det leda till att jag skadade mig och det lärde mig vad som inte funkade och skulle undvikas i framtiden.

Parallellt med min träning fortsatte jag att spela Nioh, och det var under den perioden som jag började inse att min egna fysiska utveckling var grundad i hur jag spelifierade min vardag. I Nioh, när jag kände att min karaktär var för svag så gick jag till en lättare nivå och grindade fiender för att känna mig mer redo att hantera en svår boss. Jag använde exakt samma tankesätt när det kom till mina lyft. Varje gång jag mötte en platå i hur mycket jag kunde lyfta eller antalet repetitioner genomförda så tog jag ett steg tillbaka och gjorde min kropp van med en lättare vikt. Att släppa sitt ego och inte bli upprörd över att man inte är stark nog är mycket svårt, och det ledde i mitt fall till ett par ryggskador när jag först började träna och naivt försökte lyfta lika mycket som erfarna gymmedlemmar. Men jag tror att själva "rollspeltänkandet" fick mig att vara mer tålmodig när jag återupptog träningsrutinen. Det är alltid långsiktigt, jag vet att jag eventuellt skulle nå mitt mål och lyckas om jag bara tog min tid och höll min träning koncis. Det tog inte enbart ett par spelsessioner för mig att bli riktig självsäker i Nioh och verkligen förstå vilka av spelets attributer var viktigast för min karaktär. Mitt enda val var att gradvist experimentera och läsa mer om spelet för att få en större förståelse, och det är just det jag gjorde med träningen. När jag gradvist började nå mina mål i form av personlig viktuppgång och tyngd av compoundrörelser så blev jag mer självsäker i min egna förmåga att experimentera. För varje utveckling kändes det som en ytterligare erfarenhetspoäng applicerad i min repertoar, och varje gång jag nådde en ny nivå eller personligt rekord så blev allt hårt arbete värt det. Efter en tuff träningssession kände jag en liknande sensation som när jag överkom en svår boss i Nioh, men träningen bidrog även till utsläpp av endorfiner och generellt ökad lycka i mitt vardagsliv. Den upplevelsen blev snabbt ett återkommande belöningssystem som konstant fick mig att gå tillbaka.

Det finns något väldigt berusande med att föreställa sin fysiska utveckling inför de kommande åren, hur man kommer se ut och hur mycket starkare man potentiellt kommer att vara. Att ha motivationen att försöka förbättras långsiktigt är mentalt en mycket svår aspekt av träning, och jag är fortfarande i förvåning över att TV-spel, en aktivitet som är långt associerat ifrån träning skulle vara av så stor assistans för mig personligen. Jag har alltid försökt hålla mitt spelande inom min privata sfär, det skedde sällan att jag spelifierade mitt arbete eller mitt pluggande på något märkbart sätt. När jag däremot började tänka som jag gör under rollspel så märkte jag hur hjälpsamt det kan vara. Träning är en väldigt holistisk hobby, oavsett om du följer ett styrketräningsprogram eller muskelbyggningsprogram. Det är en trio som består utav viktlyftning, diet och sömn. Att konstant granska dessa beståndsdelar blir lätt rörigt utan en plan. Men att spelifiera min träning gjorde den mindre överväldigande och mer motiverande. När jag skapade min fysikprofil andra gången så var det inte längre en jobbig process. Jag justerade bara min tankegång att vara likadan som när jag planerar mina rollspelskaraktärer. Så om du är en väldigt systemsdriven spelare själv vädjar jag dig att ge träning en chans, det är inte bara en livsstil som förbättrar din hälsa, självförtroende, humör och utseende, utan det gör att du konstant har ett mål att sträva mot. Och om du känner att du aldrig varit den atletiska typen så bör du ändå ge det ett seriöst försök, jag befann mig i exakt samma sits då jag aldrig varit särskilt fysiskt aktiv bortsett från en väldigt sporadisk joggingrutin i ett par år. Jag trodde verkligen inte på min egna förmåga då jag såg gymmet som en plats för folk som levde för träning. När jag dock gav det ännu en chans efter en misslyckad start insåg jag hur väl "träningslivet" passade mig som gamer. Det var visserligen extremt tufft i början att förändra sin rutin, men när man överkommit tröskeln så blir det ett beroende, och det är ett beroende som för mig personligen blivit lika starkt som tv-spel.