Carpe diem

Jag skrev ett inlägg förra året som heter "Du slösar bort ditt liv när du spelar". Det inlägget tyckte jag mest var en kul grej - roligare än vad de flesta som kommenterade tyckte, av allt att döma.

Det var dock inte hundra procent skämt. Jag hade uppriktigt talat en föreställning om att man bör ägna sin tid åt "produktiva saker", även om jag i viss mån var medveten om att det i förlängningen innebär att man inte kan göra något alls, eftersom all produktivitet är meningslös om den inte förr eller senare slutar så att man kan njuta frukterna av denna. Spelande kan vara en sådan frukt.

Trots denna medvetenhet så har inte sanningen i resonemanget ovan slagit mig förrän nyligen - och det är bland de mest avkopplande insikter jag har haft. För er som alltid har befunnit er i frid med er själva i det avseendet (om ni existerar) verkar detta banalt - vad ska man leva för om inte för njutning liksom. Men för mig, som har en verklighetsuppfattning som har konceptualiserats till den grad att man kan ifrågasätta om jag har någon genuin kontakt med verkligheten överhuvudtaget, är det något mycket slående och starkt.

Det har gjort att jag uppskattar min fritid mycket mer. Förut har jag sett fritiden som ett hinder, eftersom den tycks vara ett irrationellt avbrott i produktiviteten. I bästa fall har jag sett den som ett medel för att jag ska kunna vara ännu mer produktiv. Nu ser jag det istället som att den har ett egenvärde, liksom de aktiviteter som jag benämner som "produktivitet" - med andra ord jobb/studier/bildning i allmänhet. Eller ja, om jag verkligen kan njuta av dem om man bortser från dess produktiva värden. Visst, vissa grejer måste man göra och man kan inte begära att allt är en fröjd. Det säger sig självt att om njutningen alls ska vara något så måste det finnas en motvikt som det kontrasteras gentemot. Men sådant som mitt arbete och mina studier måste ha ett egenvärde och inte bara ett funktionellt sådant.

Man talar ibland om "karriär" och det tror jag kan vara en fälla i det avseendet. Karriärsmål riskerar att urholka vägen till målet. På ett liknande vis kan studierna urholkas om jobbet som utbildningen är tänkt att resultera i befinner sig i fokus.

Detta är inget nytt, det vet jag om, men det fascinerar mig verkligen hur liksom neurotiskt praktiska vi är, eller JAG är om jag ska försöka låta bli att generalisera. Det första jag tänket när jag tänker på mitt jobb eller min utbildning är att det är trappsteg som ska ta mig någon annanstans. Detta tankesätt bör jag avvänja. Jag bör i högre grad inrikta mig på vad som är kul eller åtminstone fokusera på det som jag faktiskt gör.

Något nytt att ha ångest över, följaktligen.