Snacka om att vara sen till festen

Vissa band får man nys om väldigt mycket senare än vad man borde. För egen del hamnar artister som Pearl Jam och Dave Matthews Band på den listan (den senare kan jag tacka herr Hegevall för). Det är väl inte någon stor grej egentligen, huvudsaken är att dessa guldkorn smyger sig fram till en till slut ändå.
Det är precis vad som har hänt med Faith No More.

Jag har alltid varit medveten om Mike Patton, Mike Bordin, Roddy Bottum och de varierade gitarristernas existens och har såklart lyssnat på och uppskattat deras mest uttjatade alster Epic samt Midlife Crisis, men det är inte förrän de senaste veckorna som jag kommit att verkligen inse precis hur fantastiskt bra dessa herrar verkligen är.

Att kalla Patton excentrisk är lite utav en underdrift. Den mannen är rakt igenom skogstokig på bästa tänkbara sätt. Något han visat i vartenda ett av hans projekt (Mr. Bungle, hans samarbeten med John Zorn, Tomahawk. You name it). Just Faith No More hör väl till det mest jordnära och lättilgängliga han har hostat ur sig. Det betyder dock inte att det på något vis är tråkigt. Tvärtom. Det hoppas friskt mellan olika genrer såsom deras alt-rock rötter i och med plattan The Real Thing. Ett sound de finslipade till perfektion med deras mästerverk Angel Dust medan de samtidigt började fiffla runt med lite nya idéer.
Dessa idéer blommade ut på King For a Day... Fool For a Lifetime där punkiga influenser samsades med såväl jazz som renartat kaos. Det händer alltid någonting intressant. Det går aldrig att förutsäga vad som ska komma härnäst. Det enda man vet är det kommer med största sannolikhet vara helt jävla fantastiskt bra!
Bara lyssna på nedanstående exempel:

Angel Dust:
Land of Sunshine
Be Aggressive

King For a Day... Fool For a Lifetime:
Evidence
Get Out
The Gentle Art of Making Enemies