Svenska
Blog

Alien (på vita duken) begravdes med Covenant

Jag såg Alien: Covenant för en tid sedan och tänkte att "jag måste ju ändå bli bättre på att blogga" (jag vet, jag har varit världens absolut sämsta bloggare) så här kommer ett gäng riktigt arga tankar om Ridley Scotts senaste totala skitfilm i Alien-serien.

Första Alien-filmen från 1979 är och kommer förbli en av de, enligt mig, bästa filmerna någonsin.

Det var en visuellt makalös film med lång men händelserik karaktärsuppbyggnad som skapade en fantastisk dynamik mellan karaktärer, en fängslande handling och otroligt skådespel som bjöd på den klockrenaste skräckupplevelsen någonsin - och sedan dess har det gått nedför. Visst, serien har väl klarat sig över dödens ribba men efter Covenant tror jag inte att serien går att rädda, åtminstone inte den på stora duken. Man vet att det gått åt helvete för Scott när Creative Assembly, som aldrig gjort ett lir av Alien: Isolations kaliber innan, skapade en bättre Alien-upplevelse än skaparen av Alien (och det skriver jag inte för att underminera Creative Assembly, utan för att ge Scott en känga. Alien: Isolation är ett mästerverk).

Så åter till Ridley Scotts senaste skitfilm i Alien-serien. Jag såg, som sagt Alien: Covenant för en tid sedan och hatade i stort sett varje sekund och för de av er som undrar; ja, det är ena jävlarns spoilers ahead. Alien: Covenant börjar med en rejäl smäll, som jag uppskattade, till en början. Rymdkolonister är nedfrusna i hypersleep (tänk Mass Effect: Andromeda) och skeppets yttre havererar. Flera kolonister dör och vår huvudperson (som visar ungefär 3 ansiktsuttryck under hela filmen) vaknar, märker att hennes make är fast i sin fryskapsel och BOOM, helt plötsligt brinner han. Filmen tar alltså sin start med tragedi som jag som tittare, av någon anledning ska bli upprörd över? Tråkigt, James Franco brann upp, alla är ledsna - vänta nu, varför skickar de upp par på ett rymduppdrag? Jag fattar, de vill väl att de ska kunna ligga fram nya kolonister när de kommer fram men ni har ett gäng embryon i frysen på skeppet, dra ut med massa främlingar så skippar ni liksom chansen till TOTAL PANIK OMBORD när någon, överhuvudtaget, dör.

Men ja, åter till filmen. Någonting hörs i radion, någon sjunger "Country Roads", Covenants stenhårda Ripley-kopia (sarkasm, herregud, håll dig till Harry Potter-spinoffs) protesterar högljutt av någon anledning. Där nere hörs någon sjunga en låt från hemplaneten och planeten i fråga har syre och H20 men dit vill INTE Ripley nummer 2, för hon är smart, alternativt kan se in i framtiden efter att hennes man Franco dog i lågor. De åker ner till planeten, såklart - för vem fan skulle inte det och hittar genast ett Engineers-skepp, ni vet, de där ostbågarna från Prometheus, men ingen verkar bry sig speciellt mycket. De går in i skeppet och hittar alien-rasens utstyrslar varpå vår huvudperson utbrister "wow, they were giants". Jaha, så det var mer intressant att de var större än dig än att de faktiskt fanns? Någon andas in blompollen, går hem till skeppskapseln igen och sprängs. Oj då, vad tråkigt, jag har ingen aning om vem han som sprängdes var men ajdå. En Xenomorph som ser ut som en muterad snorbuse tar sig ut ut ryggmärgen på John Doe och börjar genast visa upp sina snabba, feta ninja-flips - "Jaha?" tänker jag, och gråter inombords. "Så det här är en sån där actionfilm?" frågar jag och får snabbt ett svar, fler snorbusar flexar sina genomskinliga pyttemuskler och hoppar runt som rabiessmittade kattungar i gräset utanför kapseln.

Sen går det utför. Igen. Huvuden kapas, tjejer blir penetrerade av Xenomorph-svansar i duschen och den så kallade "perfekta organismen" skallar rutor som en gorilla med hjärnparasiter. Scott, nu vill jag inte mer, lämna skeppet och lämna det till Creative Assembly, helst nu, helst igår.

Alien (på vita duken) begravdes med Covenant

Ja, den styggelsen var ju cool.

HQ