Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
Django Unchained

Django Unchained

Quentin Tarantino levererar ännu en blivande klassiker. Den Spaghetti-western-influerade Django Unchained utstrålar bisarr kreativitet som en Salvador Dali-tavla med temperamentet av en nyskild van Gogh på jästa drycker

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Filmen:
Ekot från okynnessmattrande knallpulverpistolerna har sedan länge ebbat ut över det vilda-västern-lika landskapet i den spanska Tabernas-öknen. Spanjakerna har lagt sombreron och livet som mexikanska statister bakom sig, medan de gamla hjältarna, en efter en, gått ur tiden. De tappra få som fortfarande lever kan privilegierat sola sig i stjärnstatus från en Baden-Baden-stol på ett av Silvio Berlusconis många moralbefläckade poolpartyn. Vi snackar Spaghetti-western-eran. En tid då italienarna bytte till Hollywood-vänligare namn och levde ut sina vildaste fördomar i en cowboy och indianer-lek där bara fantasin och den strama budgeten kunde sätta gränserna.

HQ

Nästan ett halvt sekel hade passerat när det proklamerades att en aptitlig Spaghetti á la Tarantino skulle upp på menyn, och det var många med mig som såg fram emot möjligheten att få smörja kråset en gång för alla. Ganska snabbt in i filmen står det dock klart att det aldrig blir mer Spaghetti-western-känsla i Tarantinos tappning än det lovande introt och tonerna av Luis Baclovs "Django". Lite ströspridda influenser och det faktum att rättvisan skipas utan vidare betänkligheter genom en rykande revolverpipa räcker tyvärr inte för att återskapa känslan. Innan jag ens hunnit oja mig över besvikelsen finner jag mig dock som uppslukad i en karaktäristisk Tarantino-rulle, späckad med klockrena karaktärer, smarta dialoger och vansinnigt underhållande action.

I denna blivande klassiker, som lånat titeln från Sergio Corbuccis före detta bannlysta western-dänga, får vi stifta bekantskap med den tyska tandläkar-torpeden Dr. Schultz (Christoph Waltz) som köper loss den hämndlystna slaven Django (Jamie Foxx) under något kontroversiella former och gör honom till sin blodtörstiga prao-elev. Tillsammans reser dom land och rike runt och håvar in fläskiga skottpengar, innan dom slutligen styr kosan mot slavmarknaden i Greenville, Mississippi där Djangos fruga ska ha auktionerats ut. Spåren leder till ett plantage som något missvisande går under det olustiga namnet "Candyland", där slavarna inte bara tvingas arbeta, utan också slåss på liv och död för deras perverterade husbondes höga nöjes skull.

Att konstant underhålla publiken under tre timmar är ingen lätt uppgift. Men sen är det också ytterst få behärskar konsten att skriva manus som Quentin Tarantino. Jag själv, som tenderar att framstå som "ett stycke värsting"-scenen ur Stockholmsnatt personifierad i princip vilket socialt sammanhang jag än finner mig i, förstår om någon, vidden av att kunna knåpa ihop ett manus så späckat med svincoola karaktärer och potentiella citat som det här. Dr. Schultz kan med sin originalitet och sitt fascinerande sätt att föra sig på, vara den grymmaste prisjägaren någonsin på vita duken. Monsieur Candie, med sina smutsiga tänder, är definitivt omöjlig att inte avsky och var du inte emot slaveri innan, så kommer du definitivt tänka om och sky allt vad slavar heter efter att ha stiftat bekantskap med hans usla Onkel Tom-sidekick - Stephen.

Men Tarantino är inte ensam om att ro denna fenomenala produktionen i hamn. Till sin hjälp har han en handfull högpresterande skådespelare där dom utmärkande faktorerna stavas Christoph Waltz och Leonardo DiCaprio - mannen som tidigare gled på räkmackan att vara flickidol, men sedermera blev tjock i ansiktet och istället tvingades förlita sig fullt ut på sin makalösa skådespelartalang. Vidare övertygar dessvärre inte Jamie Foxx något nämnvärt i rollen som Django vilket resulterar i att en av filmens nyckelkaraktärer blir ödesdigert ointressant. Detta i kombination med att ytterligare Spaghetti-Western-känsla efterfrågas, bidrar till att Martin håller hårt i sin åtråvärda tiopoängare och nöjer sig med att belöna denna kavalkad av läckert våld, smart humor, grym dialog, coola karaktärer och tjusigt bildspråk med en stabil men ack så sursmakande nia.

Detta är en annons:

Bilden:
Django är rakt igenom en solid produktion, och när det kommer till det visuella så har man definitivt inte legat på latsidan. Arbetet belönades med en Oscars-nominering för bästa foto, och att inte uppleva dess skönhet i High-Defenition är på gränsen till oansvarigt. Som oftast när Sony står för finsnickeriet så är det felfritt, även om de filter man pyntat på med för att finna Spaghetti-western-känslan emellanåt motarbetar formatet. En stabil utgåva utan några noterade brister där den grymma skärpan och färgåtergivningen utmärker sig som mest.

Django Unchained visas i formatet 2.40:1 och upplösningen är 1080p.

Ljudet:
Även här skördas det höga poäng. DTS-HD Master Audio-mixen står för en omvälvande ljudupplevelse, laddad med off-screen-ljud och särskilt fräsiga panoreringar när det brakar loss. Dialogen är fortlöpande välbalanserad och behaglig. Det säregna soundtracket är visserligen en storsäljare i sig, och för det mesta svinbra, men att blanda Hip-hop-beats i Vilda västern känns mer Will Smith än Tarantino enligt mitt eminenta tycke.

Extramaterialet:
Extramaterialet är lite snålt. Man hade ju hellre sett mer av Tarantinos infallsvinklar än någon excentrisk tant som syr tröjor och klänningar. Förutom Sharen Davis kläder bjuds vi på stunts, en hyllning till en avliden medarbetare och lite reklam. Surt sa räven...

Detta är en annons:
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
En blivande klassiker i sann Tarantino-anda. Levereras på en Blu-ray från Sony med riktigt bra bild och ljud.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Django Unchained

Django Unchained

FILMRECENSION. Skrivet av Martin Karlsson

Quentin Tarantino levererar ännu en blivande klassiker. Den Spaghetti-western-influerade Django Unchained utstrålar bisarr kreativitet som en Salvador Dali-tavla med temperamentet av en nyskild van Gogh på jästa drycker



Loading next content