Shutter Island

Filmen:
På samma sätt som man alltid har hävdat att Sagan om ringen-böckerna aldrig skulle kunna lämpa sig för filmmediet så har man sagt att Dennis Lehane mångfasetterade mästerroman Patient 67 (som den heter på svenska) är alltför berättartekniskt komplicerad för att kunna överföras till rörliga bilder. Hur det gick med Sagan om ringen-filmatiseringarna när dem väl blev av behöver man knappast nämna. Och frågan är om det inte är alla som fridlyste Patient 67 tur att krypa till korset. Å andra sidan kan de ha haft delvis rätt, för visst är det tveksamt om någon annan än Martin Scorsese hade rott iland ö-thrillern.

Och det är en Scorsese som avlägsnar sig ganska långt bort de gangsterfilmer han gjort sig känd för och istället flirtar med Hitchcock och film noir. Det är spöklika skuggor, regn som forsar ner från gråtunga skyar och väderbitna män i trenchcoats med plågade anletsdrag. Mest plågad av alla verkar agenten Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) vara. Inte nog med att han hatar vatten. Nu ska han dessutom utreda en märklig rymning från en fängelseanstalt för mentalt sjuka som, just det, ligger på en isolerad ö. Med en personalstyrka som inte är speciellt samarbetsvillig och läkare med konstiga nazikopplingar blir det inte mycket effektivt polisarbete gjort och Teddy tvingas snart gå en egen kamp mot sina mardrömmar och allt mer besvärande migrän.

Shutter Island utspelar sig under 50-talet, paranoians gyllene årtionde, och allt från klippning, musik och bildkompositioner arbetar för att förstärka det. Scorseses regi är så pass stilistisk att den gränsar till perfektion och när Teddys förflutna återges i tillbakablickar är det så svindlande vackert att bilderna hade passat på vilka konstmuseum som helst. Sedan kommer kanske inte det omtalade slutet som någon blixt från klar himmel, men det levereras lakoniskt och med ett obehag som få thrillers de senaste åren lyckats frammana. Man skulle mycket väl kunna säga att firma Scorsese/DiCaprio gjort en sinnessjukt kompetent film.

Bilden:
Bilden, levererat i 2.35:1 1080p/MPEG-4, är en riktigt imponerande transfer. Det är sådana här filmer som hemmabiosystemet är gjort för och det ges utrymme att fånga upp mer detaljer än vad bioduken mäktade med. Kontrasterna och klarheten i bilden är av hög kvalitet. Förutom att detaljrikedom är riktigt bra, notera till exempel hur man fångar upp varenda regndroppe, så har den ett härligt djup vilket gör att hela bilden nyttjas och bakgrunderna kommer till liv. De mörka partier blir aldrig suddiga eller utsmetade och överlag så har den superba fotot verkligen fått en transfer värd namnet.

Ljudet:
Ljudet, DTS-HD Master Audio, är inte av det högre slaget om man undantar de värsta ovädersstormarna. Men alla omkringljud fångas effektivt upp och vågbruset och andra olycksbådande ljud finns hela tiden närvarande i ljudbilden. Dialogerna är såklart högprioriterade och tappar aldrig i styrka och jag behöver knappast nämna att filmmusiken låter hur bra som helst. Ljudet jobbar effektivt till filmens fördel även om det inte låter särskilt "högt".

Extramaterialet:
Dessvärre blir det inget kommentarspår med Martin Scorsese som man ju hade sett framemot. Istället blir det två featurettes på 17 respektive 21 minuter där bland annat författaren till boken och skådisarna pratar om filmen. Trevligt och välgjort men visst hade man velat se mer extramaterial.