Dope

Filmen:
Regissören Rick Famuyiwa fick rejält med kärlek på diverse filmfestivaler runtom i världen under fjolåret med filmen Dope, men precis som i fallet med många andra indierullar som kommer från ingenstans och dränks i hyllningar från en i stort sett enig kritikerkår lever den inte riktigt upp till förväntningarna.

Det finns dock fortfarande väldigt mycket att tycka om med Famuyiwas hajpade ungdomsskildring. Som den första timmen där tonen på ett mycket läckert sätt balanserar någonstans mellan Wes Anderson och 90-talsrullar som Boyz n the Hood. Vi får följa huvudpersonen Malcolm, en nörd som tillsammans med sina två bästa vänner snöat in sig på 90-talets hiphopmode och tillhörande musik, när han försöker ta sig genom vardagen i en förort till Los Angeles. En vardag som uppfriskande nog inte kantas av droger och skottlossningar, utan om att umgås med vännerna och försöka få så bra betyg i skolan som möjligt.

Problem uppstår när Malcolm kommer i kontakt med en lokal knarklangare, kärar ner sig i en tjej med koppling till nyss nämnda langare och strax därpå råkar få ett gigantiskt paket med droger nedstoppat i sin ryggsäck under en fest. Det leder till en hel del tråkigheter för gänget, men också en del oväntade möjligheter.

Jag vill så gärna älska varenda sekund av Dope. Famuyiwa har en lekfullhet i sitt berättande som får varenda scen att bubbla av energi och skådespelarna är helgjutna i sina respektive roller (inte minst Shameik Moore i huvudrollen som Malcolm), vilket gör den första timmen till en alldeles magisk upplevelse. Det är en fin ungdomsskildring där Malcolms förälskelse i sockerpaketet Zoë Kravitz och det bekymmerslösa umgänget med vännerna (deras punkband är en höjdare) smittar av sig med ett gott humör.

Men sen tappar den. Rejält. Från det att Malcolm och kompani tvingas fatta ett beslut gällande drogerna blir det plötsligt betydligt mindre Wes Anderson-mys och istället mer generisk ungdomsfilm som inte passar berättelsen fullt så väl. Skratten blir färre och karaktärerna blir allt mindre intressanta.

Och slutrepliken, som garanterat inkluderades i hopp om att avsluta så slagkraftigt som möjligt, förstör en hel del av den fina känslan som filmen byggt upp under sina 103 minuter. Jag har inget emot att karaktärer bryter den fjärde väggen, så länge det sköts på ett snyggt sätt och tillför någonting till berättelsen.

Men när Famuyiwa som i det här fallet försöker göra ett ställningstagande gentemot diskriminering faller det hela på sitt eget grepp då frågan som kastas ut mot publiken helt saknar logik och mest känns korkad - för ja, den frågan ställs till alla som söker, oavsett hudfärg (här blir det givetvis lättare att greppa ifall du sett filmen och faktiskt förstår vad jag syftar på).

Dope är på det stora hela en mysig och underhållande komedi med suveräna skådespelare som dock hade mått bra av att finslipa manuset en hel del för att inte tappa så mycket när halva filmen återstår.

Bilden:
Dope ser riktigt bra ut på Blu-ray med de välbalanserade och kraftiga färgerna som det stora utropstecknet. Nyanserna som kommer till liv på karaktärernas 90-talskläder och de olika attiraljerna från samma årtionde bombarderar ens sinnen med så många härliga färgexplosioner att hälften vore nog. Skärpan är även den vass med strålande detaljrikedom och en svärta som håller en hög nivå genom hela filmen.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som fångar upp såväl dialogerna som hiphopdängorna alldeles utmärkt, men också skapar en ljuvlig ljudmatta där precisionen är på topp och utnyttjar samtliga högtalare i mixen på ett imponerande sätt. Dope är inte bara läcker rent visuellt, utan låter också fantastiskt bra.

Extramaterialet:
Två extremt korta featurettes på drygt tre minuter styck som tar upp lite om karaktärerna och om musiken som dessa karaktärer nördat in sig på. Rätt ointressant, tyvärr.