Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
Pixels

Pixels

Adam Sandler fortsätter att förpesta filmvärlden med ännu en skräpfilm som svärtar ner hans en gång i tiden så underhållande meritlista...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Filmen:
För varje år som går känns det allt svårare att greppa det faktum att Adam Sandler en gång i tiden faktiskt var med i roliga filmer. Det har varit en mörk period ända sedan 2004 (när 50 First Dates hade premiär) där de enda egentliga glädjemomenten har varit Sandlers röstinsatser i de båda Hotell Transylvanien-filmerna och hysteriskt underhållande Click som alltjämt placerar sig i toppskiktet över hans roligaste filmer. I övrigt: mörker och elände, pest och kolera, utan minsta lilla tillstymmelse till underhållning.

HQ

Filmer som You Don't Mess with the Zohan, Grown Ups 1 & 2, Jack & Jill och Blended skulle alla i en perfekt värld klassificeras som allvarliga brott mot mänskligheten av krigstribunalen i Haag snarare än den komedistämpeln de av högst oförklarliga anledningar fått kastade på sig.

Pixels då? Hjärtligt välkommen in i gänget bland bottenskrapet. Den här sorgliga ursäkten till komedi tar konceptet från den briljanta kortfilmen Pixels från 2010 om hur New York invaderas av mystiska arkadbitskoner som förvandlar omgivningarna till pixlar - och adderar rikliga mängder bajshumor, skrikhumor och en helt bunt av Sandler-bekantingar som dyker upp i det ena urtrista inhoppet efter det andra.

Detta samtidigt som handlingen utökats till att låta USA:s president bestämma sig för att kalla in sina gamla kompisar som en gång i tiden var duktiga på arkadspel för att kämpa mot utomjordingarnas pixelvapen och rädda världen trots att det garanterat finns ett par hundratusen personer mer lämpade för att ta sig an detta. Men det är klart. Om man nu börjar leta efter logik i Pixels och hur karaktärerna agerar (presidenten verkar till exempel inte veta vad han sysslar med och Sandler är allmänt obehaglig mot sina kunder), så får man leta i all oändlighet utan att komma fram till någonting vettigt.

Peter Dinklage är ett nytt ansikte till Sandler-universumet, men gör inte mycket vettigt ifrån sig som en Billy Mitchell-kopia med en accent som pendlar mellan jamaicansk och högljudd hallick från valfri Blaxploitation-rulle om vartannat. Faktum är att Dinklage är en av de sämre inslagen i Pixels som redan är fylld till bredden av horribla skådespelarinsatser och karaktärer som enbart framkallar huvudvärk. Sandler använder åtminstone sin vanliga röst istället för att i vanlig ordning låta som en efterbliven och väldigt gnällig fyraåring, vilket ju är bra, men gör å andra sidan varken från eller till i sammanhanget. Speciellt inte när han verkar gå på sådan enorm autopilot att han låter som en robot mellan varven.

Detta är en annons:

Att sen Chris Columbus med många fina filmer i bagaget står bakom det här skräpet är kanske det mest sorgliga av alltihop. Här finns inte den minsta lilla tillstymmelse till det härliga berättande som Columbus förgyllt sina tidigare filmer med, utan istället bjuds vi på en identitetslös sörja som lika gärna hade kunnat regisserats av en talgoxe.

Pixels har rätt snygga CGI-effekter och nostalgifaktorn över att se vissa spelfigurer är bitvis rätt mysig. Det ska den ha. Men i övrigt finns det verkligen ingenting positivt att tillägga till den här gapiga stinkbomben där humorn inte sällan består av trötta sexskämt, det absurda i att Kevin James är USA:s president och Sandler som verkar hitta på replikerna lite hur som helst längs vägen i vad som känns som evigheter utan att komma fram till någon rolig poäng.

Den här kan du med gott samvete hoppa över.

Bilden:
Med tanke på hur mycket färgglada spelfigurer och kläder från Sandlers garderob som dyker upp i Pixels, så är det glädjande att den här underbara Blu-raytransfern verkligen får färgerna att komma till liv med varma och behagliga färger som är rena ögongodiset. Svärtan är stark, skärpan klockren och det finns inga spår av vare sig smuts, mjukhet eller annat elände på bildfronten.

Detta är en annons:

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Pixels har med ett Auro 3D-spår för alla som sitter med rätt rigg för att njuta av det, medan andra istället får "nöja" sig med ett DTS-HD Master Audio 7.1-spår. Vare sig du väljer Auro 3D eller det andra alternativet bjuds det på ett oerhört högljutt och förvånansvärt balanserat ljudspår som verkligen fångar upp kaoset runt karaktärerna på ett lysande sätt. Dialogerna är något burkiga emellanåt, men vägs upp av surroundeffekterna och den fina musikmixen.

Extramaterialet:
En featurette som fokuserar på de olika spelfigurerna, en på tok för kort featurette om Pac-Manskaparen Toru Iwatani, en lika kort featurette om en snubbe som fick högsta poäng på Space Invaders och vann en plats i filmen samt en gräslig musikvideo med Good Charlotte.

03 Gamereactor Sverige
3 / 10
+
Gapig och fylld med trötta sexskämt, men vinner några poäng på nostalgi. Bild- och ljudkvalitén gör också sitt för att höja helheten en gnutta.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Pixels

Pixels

FILMRECENSION. Skrivet av Erik Nilsson Ranta

Adam Sandler fortsätter att förpesta filmvärlden med ännu en skräpfilm som svärtar ner hans en gång i tiden så underhållande meritlista...



Loading next content