Maze Runner: The Scorch Trials

Filmen:
The Maze Runner fick oförtjänt dålig kritik när den släpptes. Åtminstone om du frågar mig. Det som kallades en fisljummen Hunger Games-kopia var i själva verket en betydligt mer underhållande och intressant YA-filmatisering än vad någon av de fyra Hunger Games-filmerna lyckades bjuda på. Jag skulle inte gå så långt att jag kallar den bra, men den var i alla fall tillräckligt underhållande för att det inte skulle kännas som bortslösad tid framför TV:n.

Uppföljaren, Maze Runner: The Scorch Trials, är inte heller så pjåkig. Borta är den gigantiska labyrinten och istället tvingas karaktärerna från den första filmen springa omkring i ökenlandskap med elakingar hack i häl och övergivna byggnader fyllda av Last of Us-doftande svampzombies utspridda lite här och där. Det är fartfyllt och på sina håll relativt spännande, men också med tydliga problem som mittenfilmer oftast brukar ha. Som känslan av att det mesta är en enda lång transportsträcka inför den avslutande delen. Här är det många lösa trådar som aldrig följs upp och som medvetet lämnas kvar för att tas om hand i den kommande filmen, Maze Runner: The Death Cure, som har premiär under nästa år.

Det gör att de känslomässiga insatserna blir så mycket lägre eftersom det snabbt blir uppenbart att säcken inte kommer att kunna knytas ihop. Fast å andra sidan är det inte så mycket till känslomässiga insatser att prata om. Det finns en liten kärlekstriangel mellan Thomas och två tösabitar (varav den ena är en nykomling och den andra Kristen Stewart-kopian från första filmen) som framstår ungefär lika romantisk och naturlig som en romkom mellan Leif GW Persson och ett trästaket. I övrigt känns det mest som att filmen tar sin titel lite väl mycket på allvar. Karaktärerna springer nämligen ofantligt mycket. Gång på gång. Det är den ena scenen efter den andra där folk skriker "SPRING!" så halsmandlarna nästan flyger ut för att sedan låta skådespelarna visa att konditionsträningen innan inspelningarna gett resultat.

Tanken är god och det är klart att spänningen ökar en aning när karaktärerna har läbbiga figurer lufsandes efter sig, men det blir också lite tjatigt i längden. Många gånger fungerar spänning så mycket bättre när man bygger upp den långsamt, vilket visar som allra tydligast i scenerna där karaktärerna tillåts utforska ett ställe i lugn och ro, men hela tiden med en känsla av att någonting hemskt snart kommer att inträffa.

Kvalitetsskådisar som Lili Taylor, Aidan "Littlefinger" Gillen och självaste Giancarlo "Gus Fring" Esposito höjer nivån på skådespeleriet rejält, men i övrigt bjuds det på samma halvdana prestationer som i förra filmen med unga skådespelare som mer valts ut för sitt utseende än skådespelartalang. Och ja, Kristen Stewart-lookaliken Kaya Scodelario är lika stirrig och nollställd även denna gång.

Maze Runner: The Scorch Trials är en underhållande och hyfsad spännande mellanmjölksrulle som trots den påtagliga känslan av att det hela är en transportsträcka inför den avslutande delen håller jämna steg med föregångaren.

Bilden:
Inledningsvis, i scenerna som utspelar sig inomhus i sterila labbmiljöer, så imponerar inte bildkvalitén nämnvärt. Skärpan känns mjuk och färgerna är lite väl överdrivna, men när väl karaktärerna kommer ut till ökenlandskapen börjar det hända trevliga saker på bildfronten. Detaljrikedomen ökar avsevärt, färgerna känns mer balanserade och svärtan är sådär mörk och tung som man så gärna vill ha den.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
I en film där stora delar av berättelsen kretsar kring karaktärerna som springer, gapar och slåss för sina liv är det förstås föga oväntat att ljudmixen är fylld till bredden av dånande ljudeffekter som får tapeterna att lossna från väggarna. Men det här DTS-HD Master Audio 7.1-spåret imponerar även i de lugnare partierna med en fyllig och nyanserad ljudbild fylld av subtila inslag som tar till vara på samtliga högtalare på ett förtjänstfullt sätt. Det stora minuset är musiken som på sina håll har vissa problem med nivåerna, men i övrigt är det här riktigt bra.

Extramaterialet:
Lite drygt en timme av diverse featurettes, bortklippta scener, gag reel och ett halvdant kommentarspår som inte gör så mycket mer än att trycka på uppenbara saker som händer i bild.