Black Mass

Filmen:
Kidsen kanske inte vet det och många gammrävar kanske har glömt det helt och hållet. Men det fanns en tid för längesen då Johnny Depp faktiskt var en bra skådespelare och tog sig an betydligt mer utmanande roller än att enbart spela varianter på stupfull pirat med ögonskugga i sjuttioelva filmer på raken.

Black Mass är ett stort steg i rätt riktning. Depp är knappt igenkännlig bakom lager av smink, ett extremt högt hårfäste och Siberian Husky-blåa linser på ögonen i rollen som gangsterbossen Whitey Bulger. En skrämmande figur som styrde den undre världen i Boston med järnhand under 70- och 80-talet till stor del tack vare hans samröre med korrupta typer inom FBI som i princip lät honom agera fritt på den brottsliga banan, så länge han tillhandahöll information om andra ruskprickar. Depp gör en av sin karriärs bästa prestationer i rollen som Bulger. Han känns otroligt skrämmande med sina fruktansvärda humörsvängningar som sedan bryts av mot lugna familjemiddagar där han känns som vilken helylletyp som helst. Depp får honom att kännas som en tickande bomb man helst inte vill befinna sig i närheten av.

Synd bara att filmen i sig inte är mycket att hänga i julgranen. Crazy Heart-regissören Scott Cooper lånar friskt från Scorsese i såväl kameraåkningar som i musikvalen (är det lag på att alltid ha med Rolling Stones i gangsterfilmer?) för att ge filmen tidstypisk look, men på berättarplanet ekar det tomt. Det stora problemet är att manusförfattarna aldrig riktigt lyckas visa upp varför Bulger är eller snarare hur han blivit den skrämmande figuren som i stort sett varenda Boston-skurk hyser sådan enorm respekt för. Vi ser honom smälla i dörrar och ta död på ett fåtal personer under filmens gång, men vad som får honom att särskilja sig från en valfri gangster framgår aldrig. Faktum är att om det inte hade varit för Depps strålande skådespeleri, så hade karaktären varit ganska trist (vilket knappast torde vara möjligt med tanke på vilken skogstokig individ det rör sig om).

Det blir inte heller bättre av att filmen hoppar väldigt mycket fram i tiden, vilket gör att delar av berättelsen slarvas bort - som när Bulger förlorar en familjemedlem och det knappt ägnas en tanke åt detta innan vi befinner oss åtskilliga år framåt i tiden. Black Mass hade vunnit så enormt mycket på att låta saker ta sin tid och fokusera på färre saker istället för att försöka hinna med så mycket som möjligt under de två timmar filmen klockar in på. Allt känns väldigt ryckigt. Plötsligt är Bulger inblandad i en högt uppsatt affärsman död. Plötsligt dör en prostituerad som glappat lite mycket med truten. Plötsligt har FBI-agenten närmast Bulger fått upp ögonen för livets goda. Det finns så många outnyttjade möjligheter i Black Mass att det i slutändan känns mer frustrerande än vad det känns långdraget och ofokuserat.

Och hur kan man egentligen misslyckas med att få en sån här berättelse spännande? Det finns inget riktigt hot som ligger och sniffar Bulger i nacken under filmens gång. Inget som skapar en känsla av att minsta lilla fel kan göra att allting går åt skogen. Det gör att hela berättelsen under stora delar av filmen känns väldigt håglös och ointressant.

Det är på skådespelarfronten som Black Mass skapar ihop sina pluspoäng. Förutom Depps magiska insats i huvudrollen, så är det Joel Edgerton som skurkaktig FBI-agent och Jesse Plemons som Bulgers köttstycke till högra hand som imponerar mest med sina respektive tolkningar. Edgerton visar än en gång att han är en av filmvärldens just nu vassaste skådespelare och Plemons fortsätter visa att han är så mycket mer än en plufsig Matt Damon-kopia. Benedict Cumberbatch imponerar inte fullt så mycket med en väldigt knackig Boston-accent och kvinnorollerna är ett enda stort skämt där de inblandade inte ges något vettigt material att jobba med överhuvudtaget.

Black känns som en fem timmar lång TV-film där såväl spänning som intressanta karaktärsutvecklingar lyser med sin frånvaro. Det är en hoppig och slarvigt berättad historia om en av de mest ökända gangsterbossarna genom tiderna som i stort sett bara lever på det fina skådespeleriet. Den är värd att se enkom för Depps briljanta skådespeleri som visar att han fortfarande har det inom sig att äga filmer på det där sättet som han förgyllde så många produktioner med under 80- och 90-talet.

I övrigt? Inte mycket att skriva hem om.

Bilden:
Bildmässigt är det inte heller särskilt imponerande med en väldigt ojämn transfer där skärpan bitvis är alldeles för mjuk och ofokuserad, medan färgerna genomgående håller sig på en nivå. Svärtan är okej, men lider av ordentliga mängder brus på sina håll.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Inte heller här skrapar Black Mass ihop särskilt många pluspoäng. Den här DTS-HD Master Audio 5.1-mixen känns rejält platt i såväl de mer intensiva ögonblicken som i de lugnare dialogpartierna. Det enda som verkligen imponerar är musiken som har en härlig dynamik och tyngd i sig.

Extramaterialet:
Ett par halvdana featurettes som inte lämnar några bestående intryck.