Straight Outta Compton

Filmen:
En gång i tiden bar jag baggy-jeans med bakfickor stora nog att rymma två stycken tvåliters flaskor med Coca Cola. Mer hiphop än så blev jag aldrig under min uppväxt och har heller inte blivit mer på äldre dar. Ändå njöt jag i stora drag när jag kollade på F. Gary Grays hyllade biografirulle Straight Outta Compton om grabbarna i den banbrytande gangstarapgruppen NWA som på ett imponerande sätt fångar upp ilskan och frustrationen hos unga människor som tröttnat på att bli diskriminerade av myndighetspersoner på grund av sin hudfärg.

Jag hade på förhand väldigt dålig koll på NWA och visste egentligen ingenting vid sidan av att Ice Cube och Dr Dre var två av medlemmarna samt att låten Straight Outta Compton en gång i tiden parodierades i underhållande hiphop-parodin CB4 med Chris Rock i en av huvudrollerna. Efter att ha sett Straight Outta Compton är det förstås tveksamt hur mycket nytt man lärt sig då den i likhet med många andra biografer skönmålar en hel del och utelämnar andra saker. Som att Dr Dre tydligen haft en mindre smickrande historia med ett flertal fall av kvinnomisshandel bakom sig, vilket filmen helt utelämnar. Eller att en av de ursprungliga medlemmarna (Arabian Prince) inte ens nämns under filmens gång.

Men har man bara överseende med att den i likhet med andra biografier tar sig några friheter med vad som ska delges tittarna och inte, så finns här en stundtals riktigt bra film som funkar oavsett ifall du gillar hiphop eller inte. Den första halvan är bäst. Här finns en oerhörd energi och ett rejält driv som få andra biografier mäktat med. Det är fullt ös med Italian Job-regissören F. Gary Gray i högform när han växlar snyggt mellan rena actionfilmsmoment som det inledande knarkbråket och starka scener där karaktärerna på ett eller annat sätt trycks ner av människor i maktpositioner. Även när det rör sig om musikbitarna träffar Gray helrätt med sitt berättande. Det finns en nerv och stämning som går att ta på under flera av gruppens framträdanden under filmens gång. Scenen där polisen varnat bandet redan innan uppträdandet om att det kommer bli tråkigheter ifall de framför låten "Fuck the police" är ren och skär nagelbitarspänning.

Skådespeleriet är vid sidan av Grays fina regi en av de största anledningarna till att allting fungerar så bra. Corey Hawkins och O'Shea Jackson Jr (Ice Cubes son) är stabila som Dre respektive Ice Cube, men det är Jason Mitchell som verkligen stjäl varenda scen i rollen som Eazy-E. Efter att ha kollat runt på nätet efter lite klipp med de riktiga medlemmarna för att kunna jämföra prestationerna i filmen, så råder det liksom inget tvivel om att det är Mitchell som lyckas bäst med att efterapa personen han spelar i den här berättelsen - han både låter och ser ut som originalet. Riktigt imponerande. I övriga roller syns bland andra Paul Giamatti som i vanlig ordning levererar en bra insats, även om den nu stundtals känns skrämmande lik den karaktär han gjorde i Beach Boys-biografirullen Love & Mercy som även den släpptes ifjol.

Straight Outta Compton varvar snyggt mellan häftiga musiksegment och mer känslosamma scener där karaktärerna försöker handskas med det ständiga förtryck som de råkar ut för, men när halva filmen gått förvandlas allt det som varit så bra och så intressant till en väldigt slätstruken och ärligt talat rätt så trist musikbiografi av standardmodell. Saker och ting stressas fram eller hoppas över helt och hållet. Ice Cube går från att vara med i bandet till att vara på egen hand, utan att vi för den skull får se särskilt mycket från honom efter det att han hoppat av bandet. Medan Dre gör ett liknande avhopp som inte heller följs upp på ett tillfredsställande sätt. När det dessutom vankas AIDS-smitta hos en av medlemmarna i bandet och Tupac som dyker upp mitt i allt blir det plågsamt tydligt att manusförfattarna försökt få med alldeles för mycket på alldeles för kort tid.

Straight Outta Compton är uppe och sniffar på otroligt höga betyg under den första halvan av filmen med sin enorma energi, fina skådespeleri, känslostormar och grymma musikinslag - men tappar så oerhört mycket under sin andra halva som känns så urvattnad och så framstressad att slutresultatet blir "bra", men tyvärr inte mer än så.

Bilden:
Straight Outta Compton imponerar även på bildfronten med en oerhörd stabil skärpa som fångar upp varenda liten findetalj i såväl omgivningarna som på karaktärerna och plaggen de bär på sig. Färgerna är fantastiskt levande, medan svärtan bjuder på en mörk och härlig upplevelse där varken grådaskiga inslag eller annat tråk syns till. Det här är riktigt, riktigt bra.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här har vi den stora vinnaren. Det här DTS-HD Master Audio 5.1-spåret gör varenda musikframträdande under filmens gång till en ren njutning att lyssna på. Det känns som att befinna sig mitt i folkvimlet eller på scenen när grabbarna drar igång sina energiska konserter eller inspelningar. Riktningsdetaljerna är otroliga och panoreringarna jobbar på högvarv för att hela tiden sätta tittaren i fokuset. Dialogerna är bra, men det är framförallt musiken och de små, små ljuddetaljerna i mixen som imponerar.

Extramaterialet:
Här finns några bortklippta scener och ett par kortare featurettes som behandlar olika delar av inspelningarna, men det är kommentarspåret med regissören F. Gary Gray som verkligen är värt att titta och lyssna närmare på.