En man som heter Ove

Filmen:
Hade mina tvivel på Roffe Lassgård i huvudrollen som den gubbkepsrockande surgubben Ove när Fredrik Backmans underbara bok skulle bli film och under den första styltiga scenen i filmen där Ove bråkar med ett biträde på en blomsterbutik kändes det som att det stora tvivlet hade gott om belägg. Sen händer någonting magiskt.

Lassgård kommer in i rollen på ett perfekt sätt. Ger kött och blod till Backmans underbara surgubbe genom en hjärtvärmande och härligt gubbsur tolkning som får en att både brista ut i gapskratt och snörvla med fuktiga ögon/kinder om vartannat. Ove är en rekorderlig surgubbe, men Lassgård lyckas också lyfta fram det stora hjärtat som han bär omkring på. Fina scener där han hjälper folk med diverse problem bryter av fint mot hans aversion mot Volvoägare och bortforsling av felparkerade cyklar. Holm växlar snyggt mellan hysterisk komedi och mer lågmält drama, inte minst i tillbakablickarna som mejslar ut relationen mellan Ove och hans fru, men också visar tiden innan han blev den där vresiga gubben som muttrar högt och hårt åt alla.

En tid fylld av kärlek och sorg.

Ida Engvoll (vilket genombrott hon lär få efter den här underbara insatsen) är så älskvärd som Oves fru Sonja att hon stjäl många scener hon medverkar i, medan Filip Berg inledningsvis har det lite svårare att övertyga som den unga Ove, men hittar sen fotfästet och lyckas i scener som den under parets första middagsdejt locka fram stora känslor och borde rimligtvis locka fram ett kollektivt "naaaaaaaaw" hos alla som tittar. De har en finfin kemi sinsemellan och känns allt mer klockrena i sina respektive roller ju längre filmen går.

Kul också att kungliga Erik Ståhlberg, som spelade sliskiga psykopaten Peter Lundholm i TV3-såpan Vita lögner (en serie som desperat skriker efter en DVD-release), dyker upp i en kort biroll under en av tillbakablickarna. Att han inte fått fler och större roller är ett av de största mysterierna inom svensk filmindustri.

Tillbaka till Lassgård. För även om tillbakablickarna är fina och hjärtvärmande/hjärtskärande, så är det Lassgårds magiska prestation som Ove som är filmens stora hjärta och själ. Det var längesen Lassgård, som alltid varit en av våra främsta skådespelare, ägde en filmroll på samma sätt som han gör med Ove. Det som hade kunnat bli en platt porträttering som enbart fokuserar på att göra Ove så arg som möjligt blir istället en mångbottnad tolkning av en man som vänder taggarna utåt, men innerst inne har ett hjärta av guld - något som såväl katter som grannar och kebabhaksanställda blir varse om under filmens gång.

Man skrattar och man gråter, men framförallt mår man bara så himla bra. En man som heter Ove är feelgood av den främsta sorten och en finfin filmatisering av Fredrik Backmans underbara bok. En film som med all rätt blivit en publiksuccé på bio och som förhoppningsvis fortsätter att regera på topplistorna även bland DVD- och Blu-ray-utgåvorna.

Se den du också!

Bilden:
Inte heller här finns det särskilt mycket negativt att yttra om Ove och hans eskapader. Det skulle i så fall vara att skärpan under vissa partier känns något mjuk, men i övrigt är det detaljrikt med läckra färger och en stark svärta.

Ljudet:
Det här DTS-HD 5.1-spåret behöver ju inte jobba ihjäl sig direkt då det är en ganska så dialogtung film där ljudbilden ofta håller till i de främre högtalarna i mixen, men under vissa partier brakar det loss ordentligt och hela mixen vävs in i ett underbart samspel fyllt av precision och kraft. Dialogerna är genomgående bra, vilket knappast brukar vara vanligt i svenska filmer där ljudmixen oftast dränker dialoger med alldeles för höga bakgrundsljud och musik.

Extramaterialet:
Ingenting.