The Jungle Book

Filmen:
Disney ligger inte direkt på latsidan när det gäller att förvandla deras tecknade klassiker till otecknade diton. Askungen med Kenneth Branagh kom ifjol och om några veckor kommer en nyversion av Peter och draken Elliott, men det var framförallt Jon Favreau som snodde åt sig uppmärksamhet och hyllningar när han i början av året bjöd in oss i djungeln till Avatar-versionen av The Jungle Book.

Jag skriver Avatar-versionen för att det är lite så det känns när man tittar på filmen vars samtliga scener består av omgivningar och karaktärer (minus människo-Mowgli, förstås) som återskapats i datorer med en fotorealistisk look. Det är så snyggt och så oerhört välgjort att det känns tveksamt om någon ska klara av att konkurrera med den om de tyngsta Oscarstatyetterna på den tekniska fronten när galan går av stapeln i början på nästa år. Men det förtar också lite av stämningen när allting är så nära, så nära att se verkligt ut bara för att sen hamna i samma fälla som många TV-spel gjort genom åren där hjärnan reagerar över att det är någonting som inte riktigt stämmer (i det här fallet är det mest att karaktärer och omgivningar många gånger ser lite väl släta och perfekta ut - typ som Brad Pitts botoxade nylle).

Men nu låter jag ju förstås mer gnällig än vad som egentligen var tänkt. Jag gillade nämligen The Jungle Book och det ganska så rejält. Det är en oerhört kärleksfull adaptation av den tecknade filmen som växlar snyggt mellan spänning och allmänt myspys som när Bill Murray klämmer till med en härlig tolkning av klassiska dängan Bare Necessities trots att han sjunger ungefär lika bra som en bättre begagnad cykelpump. Alla som förväntar sig en identisk film som den tecknade gör sig dock bäst i att förbereda sig på att Favreaus version trots flera mysiga inslag är betydligt mörkare än originalet och således en gnutta mer trogen den litterära förlagan. Här är det stor risk för mardrömmar hos minstingarna så fort Idris Elba öppnar truten i rollen som skrämmande Shere Khan och råkar man dessutom ha en gnutta ormskräck finns det risk att Kaa-sekvensen kommer skapa kallsvett trots Scarlett Johansson hypnotiska röst.

Favreau växlar snyggt mellan dessa mörkare moment och de mer glädjesprudlande ögonblicken som när söta vargungar sätter hjärtan i brand hos tittarna eller då Baloo gång på gång visar varför alla borde ha en björn som polare. En stor anledning till att allting klaffar så bra beror såklart på det fina skådespeleriet, i såväl röstform från alla djuren som det "vanliga" som debutanten Neel Sethi bjuder på i huvudrollen som Mowgli. Sethi hör lyckligtvis till kategorin barnskådisar som inte försöker spela enbart på sina små hundvalpsögon och i övrigt noll komma nollnoll inlevelse, utan ger Mowgli både hjärta och själ med en lika delar energisk som trovärdig prestation.

Extra imponerande blir det när man tänker på att han under inspelningen mest fick skådespela runt bland figurer i gröna pyjamasdräkter och filtklädda omgivningar i väntan på att CGI-nissarna skulle röra om i grytan efter inspelningen. På röstfronten är det idel högkvalitativa insatser med mysiga Ben Kingsley och Murray som Bagheera och Baloo (att vänja sig att inte höra Beppe Wolgers kräver dock lite tålamod), Lupita Nyong'o som kärleksfulla vargmamman Raksha och inte minst två ljuvliga elakingar i form av Elba som Shere Khan och Christopher Walken, för min del filmens absolut bästa insats, som apkungen Louie med ett svängigt musiknummer och en närmast maffiabossliknande tolkning av den gigantiska apan.

The Jungle Book är en spännande, underhållande och stundtals sorglig film som med undantag för några scener som kan vara lite väl läskiga för de allra minsta definitivt lämpar sig för hela familjen.

Bilden:
Ojojoj. Referensklass är ett uttryck som ofta används när det kommer till att bedöma bildkvalitet på Blu-ray och gissa vad? Det kommer användas även i denna recension eftersom bilden på Blu-rayutgåvan av The Jungle Book är så inåt helskotta fantastisk att det inte går att göra annat än att bara älska den av hela sitt hjärta. Skärpan är otrolig, färgerna oerhört livfulla och svärtan ingenting annat än strålande med lysande skuggor och tunga svarta toner som ramar in berättelsen på ett underbart sätt.

Bilden är i formatet 1.85:1.

Ljudet:
Även här är det läge att kasta ur sig ett referensklass och stå bakom det till 100 %. Det finns inte ett endaste litet ögonblick i The Jungle Book där den här följsamma ljudmixen inte skapar en ljuvligt immersiv upplevelse som får det att kännas som att man befinner sig mitt i djungeln. Högtalarna jobbar i perfekt samspel, basen är tung och stark och dialogerna är klockrent uppfångade.

Extramaterialet:
Förutom ett underbart charmigt kommentarspår med Favreau som definitivt rekommenderas att lyssna på, så är det ganska fjuttigt med extramaterial. Ett par kortare featurettes som inte känns särskilt intressanta , tyvärr. Kommentarspåret höjer dock betyget åtskilliga snäpp.