Hacksaw Ridge

Filmen:
Ingen kan klandra Gibson från att med Hacksaw Ridge ha skapat en film så beslutsamt perfekt inramad av allt vad supertraditionellt, über-amerikansk Hollywood-dramaturgi heter. Hans senaste produktion följer den idag rätt söliga 1A-mallen (tänk Michael Bays Pearl Harbor, fast med exploderande tarmpaket) för hur man enklast väcker känslor hos en sövande lättflirtad biopublik och i och med det har den gamla antisemiten med en ytterst välplanerad dunderflirt blidkat hela Tinseltown.

Att det nu snackas om att Mel fått mängder av erbjudanden om jobb från produktionsbolag och filmstudios som efter "slur"-incidenten 2006 svartlistade gubben (däribland Warner med Suicide Squad 2) och svor på att aldrig ens nämnas i samma mening, igen- säger det mesta. Han är intelligent den här gubben. Finurlig. Hacksaw Ridge var och är vägen tillbaka för den gamle Dödligt Vapen-skådespelaren och det vore såklart orättvist att kalla denna comeback för något annat än en omåttligt välorkestrerad sådan. Gibson är tillbaka, med besked, och efter att ha fått dubbla Oscars för den här filmen får vi lov att förmoda att han kommer att hoppa på det snordyra, ultraambitiösa vikinga-projektet Berserker härnäst.

Men ja, åter till Hacksaw Ridge - som prisats lite överallt. För filmen som sådan är så okristligt superamerikansk, så överdrivet patriotisk och förutsägbart manipulativ i sitt sätt att porträttera tro, övertygelse, individualism och religion, att det flera gånger under de 139 minuterna stod mig upp i halsen. Det finns dessutom tillräckligt med arketyper till karaktärer för att hela kalaset ska kännas som en enda stor karikatyr.

Men innan jag går händelserna i förväg här ska vi prata lite om handlingen, själva grundpremissen. Mel Gibson berättar här den "sanna" historien om Desmond Doss, vapenvägrare, ultranaiv och supergod (rakt igenom) som under Okinawa-striderna i Andra världskriget slungade sin beniga lekamen rätt in i hetluften utan vare sig vapen eller stöd från sina medsoldater. Tänk Jesus, fast utan skägg.

Doss blir ordentligt mobbad under militärträningen, misshandlad, utfryst och fängslad innan hans hjältemod på slagfältet, sakta men säkert, börjar förtjäna krigskompisarnas och överbefälhavarnas motvilliga respekt och beundran. Det har inför biopremiären pratats både högt och lågt om hur mycket av filmens händelser som verkligen hände, på riktigt, och med tanke på hur Gibson flera gånger poängterat att han låtit sig "inspireras" snarare än något annat, är den ton som Hacksaw Ridge erbjuder och den nästan likgiltiga individualism som Doss sprudlar av, ett resultat av hur man mest troligt pysslat med lagom stora doser historierevisionism, precis som det brukar se ut när Hollywood berättar "sanningssagor" från Andra världskriget. Detta blir rätt snabbt uppenbart när man läser lite om Doss, i verkligheten.

Karln räddade mången kompis, i rollen som krigssköterska, och vägrade mycket riktigt att bära en puffra. Resten, allt där i mellan, är påhittat, skarvat och broderat till den mildra grad att Kevin Costners "Postman" framstår som rena rama dokumentären.

Men att historien polerats till den ultimata berättelsen om godhet, trofasthet, hjältemod tack vare guds kraft, är kanske ingenting som jag hade opponerat mig mot om det inte vore för att den här filmen försöker så otroligt hårt att sprida sin enformiga gospel likt en svettig, amerikansk sydstatspastor. Doss tro på gud, hans övertygelse och hans förmåga att stå för sin religion och sin inställning till våld/lidande är ett mantra som upprepas så många gånger med så många olika manér och medel (för att inte tala om fjolårets mest platta och övertydliga tematik) att det under vissa stunder blir parodiskt. Gibson gör misstaget att utgå från att hans publik inte begriper de mest grundläggande av värdegrunder och hans porträtt av gudstro, blir i slutändan rätt larvigt.

Gibson har, i rollen som regissör, berättat historier med samma typ av sensmoral i omgångars omgångar. Braveheart, Passion of the Christ samt Apocalypto (och nu även Hacksaw) är alla centrerade kring hans egna tankar kring hur en mans moral och hans handfasta övertygelse hjälper honom att vinna frälsning - genom rätt rekorderligt lidande. Lidandet är massakeraktigt supervåldsamt och Mel använder sitt överdrivna grafiska våld som en byggsten i sitt berättande, något som han briljerat med flertalet gånger tidigare.

I Hacksaw spränger han soldatkroppar som om de vore smällkarameller och slungar runt kroppsdelar, tarmar och avkapade lemmar som om det vore rena rama Bad Taste-parodin och även om det glimrar till ibland, framförallt bär det kommer till klippningen, saknas den emotionella kraften och framförallt drivkraften för att jag ska bry mig eller för att jag ska investera något i det blodbad som här målas upp. Jag bryr mig helt enkelt inte i vilka som sprängs eller vilka som överlever eftersom karaktärerna aldrig blir ens det minsta trovärdiga, tvärtom. De känn som pappfigurer, som stora, svulstiga superklyschor som vandrar runt och vräker ur sig det som förväntas av dem. Och just därför har Gibsons övervåld aldrig samma effekt som i exempelvis Apocalypto där han knyter an till karaktärer med ett annat djup, med en helt annan mänsklighet.

Det sprutar referenser till bibelkaraktärer och i kombination med ost-doftande repliker, överspel från såväl Vince Vaugn (som är hemsk i den här filmen) som från Hugo Weaving och massor av omotiverat utdragen slow-motion blir hela kalaset inte sällan till en enda stor smet. Jag upplever ambitionsnivån som hög, den tekniska biten som bitvis rysligt skicklig men berättandet och bristen på självmedvetenhet som förkrossande för Hacksaw Ridge som blir till ett spektakel, i slutändan. En kalkon. För min del. Detta är lite som Independence Day-scenen där president Bill Pullman står på ett lastbilsflak och skriksjunger jänkarnas nationalsång samtidigt som han med kraftfulla tag vevar och slår i luften med en halvt-om-halvt uppbränd amerikansk flagga. Det blir larvigt, helt enkelt, och går inte ta på allvar, inte för en sekund.

När det gäller skådespeleriet är det Andrew Garfield som är den som utmärker sig, åtminstone om vi pratar i positiva ordalag. Han är helt enkelt riktigt bra även om Doss är en papperstunn karaktär som i princip bara går runt på sin, av gud utdelat, otroliga godhet som medmänniska. Även Luke Bracey (Point Break 2016), förvånansvärt nog, är bra medan Avatar-gubben Sam Worthington fortsätter att vara Hollywoods minst uttryckslöse/färglöse skådespelare.

Sämst genom hela filmen är dock ingen av dessa herrar utan istället Elrond/Red Skull-farbrorn Hugo Weaving i rollen som den alkoholiserade farsgubben. Hans sydstatsdialekt är märkligt dålig och hans utspel om sina egna erfarenheter från första världskrigets skyttegravar är snudd på plågsamma att bevittna. Scenen när Desmonds storebror slår sig ned vid familjens middagsbord och i samma veva som han rör potatismoset berättar att han bestämt sig för att frivilligt kriga för USA i Söderhavet, är den värsta cringe-festen jag bevittnat sedan Persbrandt skämde ut hela Sverige i ultrafiaskot Tre solar. Weavings roll här är berusad och irrationell när han fördömer sin sons beslut genom att låta sina egna hjärnspöken från deltagandet i första världskriget ta över, men det blir bara skrattframkallande dåligt.

Bilden:
Hacksaw Ridge är en av de där rullarna som filmats helt digitalt (med en rad olika kameror) men trots det ser super-analog ut, på ett bra sätt. Vi pratar om den där klassiska känslan av gammal, finfin 35mm-film och även om fotot är lite väl närbilds-tungt och skapar därmed en känsla av klaustrofobi, är bildkvaliteten fantastiskt, fantastiskt fin. Ration ligger på 2.39:1 och allt från den naturliga färgpaletten utan ansträngd grading till den minimala mängden brus som här finns gör det till en av årets hittills bästa BD-releaser.

Ljudet:
Makalöst! Om du letar efter rätt film att använda för att demonstrera kraften i ditt Dolby Atmos-hemmabiosystem är det Gibsons krigsdrama du ska införskaffa, och det snabbt. Detta är nämligen en av de bästa filmerna som någonsin släppts på Blu-ray sett till ren audiobriljans och härmed redaktionens nya referensexemplar. Höjdkanalerna i Atmos-mixen används såklart mest under krigsscenerna och då briljerar allt från panoreringar till övergripande dynamik. Musiken i filmen är överdrivet tungrodd och proppad av extremt känsloladdade stråkar (så pass att det blir på tok för mycket, ja) men ljudkvaliteten på musiken är briljant, rakt igenom. Då pratar vi rasande bra. Detta är dessutom en av få filmer under senare år som inte lider av den där märkliga obalansen där all dialog mixats för lågt och alla explosioner på tok för högt, tvärtom finns här en naturlig följsamhet i mixen som gör Hacksaw Ridge till ny herre på täppan.

Extramaterialet:
Det finns förhållandevis gott om kvalitativt extramaterial på den här skivan och då främst dokumentären The Soul of War: Making Hacksaw Ridge som varar i lite drygt en timme. Här får vi veta massor om arbetet bakom filmen samt träffa riktiga veteraner och höra Gibsons syn på kriget i allmänhet och slagen i söderhavet i synnerhet. Förutom denna finns den ytterligare en dokumentär på skivan som fokuserar på krigets fasor och även om det blir lite väl gråtmilt och pompöst under vissa stunder är det spännande att höra Mel prata om sitt bildspråk och sin skyhöga ambitionsnivå i ett sammanhang som detta. Vi hittar även en bunt bortklippta scener som är intressanta även om det snabbt blir uppenbart varför de friserades bort. I slutändan är mängden extramaterial bra.