Christine

Filmen:
Jag kanske borde inleda denna text med att säga "varning för spoilers" för det är omöjligt att tala om filmen "Christine" utan att avslöja hur den slutar. Men som så många andra filmer jag personligen fattat tycke för så är det resan till dess slut som är det viktiga.

Denna verklighetsbaserade rulle fokuserar på de sista månaderna i journalisten Christine Chubbucks liv, och hennes emotionella stadie när hon tog livet av sig under en direktsänd nyhetssändning 1974. I denna film finns ingen annan skurk än Christines mentala ohälsa, hennes känsla av otillräcklighet, depression och konstant höga prestationskrav på sig själv.

Speciellt depressionen visas i denna film på ett ovanligt subtilt, och därför snyggt sätt, på ett sätt som är mer verklighetstroget än vad de flesta filmer visar. Christine tar motgångarna hårdare än vad de flesta av oss skulle göra, och när hon misslyckas är det näst intill förödande. Det faktum att hon heller inte framställs som den mest "lätthanterade" individen blir dessutom grädden på moset för denna karaktärs destruktiva liv. Med det menar jag inte att hon medvetet förstör för sig själv, snarare tvärt om, det finns en slags konstant desperation i Christines handlingar, från hennes ovilja att ge upp sina mål och drömmar till hennes skepticism när hon blir bjuden på en dejt av mannen hon trånat efter i månader. Hon har ett slags tyst skrik omkring sig i varje scen, trots att hon ofta, men långt ifrån alltid, är väldigt lugn, och det är därför man inte heller kan tala om denna film utan att lyfta fram Rebecca Halls fantastiska rolltolkning av denna komplexa karaktär.

Hall gör sitt livs hittills bästa roll som Christine, och hennes känsla för nyanserat och subtilt skådespel är häpnadsväckande. I allt från röstläge och ansiktsuttryck till kroppshållningen som liknar en tafatt tonåring, obekväm i sin egen kropp, förkroppsligar Rebecca Hall nämligen det som Christine går igenom, både invändigt och utvändigt. Man ser gång på gång hur Christine, nästan panikartat, söker bekräftelse och ledtrådar hos andra när det kommer till hur hon ska agera, och hur hon gång på gång misslyckas i sina försök att leverera en önskvärd och förväntad reaktion. Jag tänker faktiskt gå så långt som att säga att det är denna skådespelarinsats som bär filmen, för medan manuset är bra, finns det för mycket som inte utvecklas tillräckligt för att jag ska vara helt nöjd med resultatet.

Samtidigt är denna film visuellt riktigt imponerande, och det märks att det lagts mycket tid åt att återskapa en genuin känsla av tidsperioden utan att överdriva, kritisera eller förlöjliga den. Detta scenografiska landskap bidrar i sin tur till den underliggande känslan som genomsyrar samhället vi ser framför oss. 70-talet var på många sätt en baksmälla från 60-talet, en tid då Watergate skakade världen, kvinnorättsrörelsen var på frammarsch och vardagen införlivades i en känsla av cynism jämfört med det relativt bekymmerslösa, fria decenniet före. Detta är dessutom en tid då journalistiken blev allt mer sensationsfixerad, något som driver handlingen framåt. Christine är nämligen extremt ovillig att kuva sig inför denna framväxande trend, och man kan därför tolka hennes självmord som den ultimata protesten mot denna utveckling.

Bilden:
Färgerna är neutrala och verklighetstrogna, och medan bildskärpan är helt okej måste jag erkänna att jag märkte av att bilden ibland kunde bli lite mörk. Jag tror däremot att detta gjordes medvetet för att förstärka det mörker som Christine känner att hon lever i, och därför fungerade detta stilistiska beslut väldigt väl i just denna rulle. En annan sak jag lade märke till var hur vissa scener fokuserade bilden på ett någorlunda ovanligt sätt. Då Christine och George står i biljardrummet på en 4 juli-fest fokuserar kameran nämligen på hennes ansikte trots att det är han som talar. Denna annorlunda gestaltning tvingar i sin tur tittarens fokus till Christine, och hur obekväm hon känner sig i situationen. Det känns med andra ord som att dessa val, som jag vanligen skulle kritisera, bidrar till handlingen och tittarens relation till huvudkaraktären, och därför ser jag egentligen inga större problem med detta.
Bildformatet är 1:85:1

Ljudet:
Soundtracket införlivas på ett naturligt sätt i filmen då låtarna ofta blir en del av handlingen genom att karaktären lyssnar på radio. Dialogerna är även genomgående tydliga, men det är i bakgrundsljuden som denna films DTS-HD Master Audio 5.1 briljerar. Dessa försvinner nämligen aldrig, och medan jag kan förstå att vissa tycker att det kan vara irriterande att tydligt höra ljudet av exempelvis en fest i bakgrunden trots att två karaktärer pratar med varandra, anser jag att detta ger filmen en mer verklighetstrogen känsla. Och i denna balansgång mellan dialog i förgrund och miljö i bakgrund tycker jag att denna rulle står ut i mängden.

Extramaterialet:
Bara några bortklippta scener, så inget spektakulärt här direkt. Ingen av scenerna känns heller livsviktiga för handlingen så man kan förstå varför de försvann, men tre stod ut ändå ut i mängden. I dessa fick vi som tittare nämligen se Christines desperata längtan att knyta an till andra, och hur hon ofta misslyckas med det vilket gav ännu mer insikt i karaktärens kamp. Personligen hade jag faktiskt gärna haft åtminstone en av dem kvar i filmen.