Assassin's Creed

Filmen:
Det värsta är inte att behöva konstatera och avslöja för er alla att Assassin's Creed-filmen är riktigt kass.

Det värsta är att det faktiskt förvånar mig. Det här var ju filmen som skulle vända på steken och en gång för alla bevisa att TV-spelsfilmer mot alla odds kan bli annat än illaluktande skymfer mot betydligt bättre originalprodukter. Första trailern kändes smått magisk. Fassbender såg ut vara ett fynd i huvudrollen, actionscenerna bådade gott och den häftiga akrobatiken som förgyllt spelen verkade vara helt perfekt uppfångad även i filmform. Så, vad hände egentligen? Hur kunde något som såg så lovande ut på förhand mynna ut i ytterligare en generisk och misslyckad filmatisering av ett populärt TV-spel?

Först och främst gör den samma fel som många av spelen i Assassin's Creed-serien gjort genom åren. Att fokusera på fel saker. Jag tror ingen någonsin spelat ett Assassin's Creed-spel och efter det skanderat, högt och högtidligt för hela världen att höra, "Fy sjutton så underbara scenerna från nutiden var!". Det finns säkert någon som gör det, men majoriteten av spelarna känner nog igen sig i påståendet om att ingen (låt oss generalisera lite) tycker om de babbliga scenerna från nutiden där det ska försöka förklaras hur maskinerna som möjliggör för personer att medelst deras inneboende DNA kan låsa upp gamla minnen från sina förfäder och gud vet vad fungerar. Ingen bryr sig. Speciellt inte när det blir på bekostnad av minuter som istället hade kunnat ägnas åt magnifikt hukande, smygande och takhoppande lönnmördande som utspelar sig i mäktiga miljöer från dåtiden.

Assassin's Creed vaknar till liv varje gång som berättelsen går bakåt i tiden och låter Fassbender göra någonting annat än att se skitnödig ut i rollen som mänsklig försökskanin. Då känns det plötsligt som att Macbeth-regissören Justin Kurzel kommer på sig själv att "visstja, det är ju det här som alla vill se!" med ljuvligt koreograferade actionscener (som dock hade mått ännu bättre av att inte klippas i samma hysteriska tempo som i princip alla actionfilmer nuförtiden) bara för att minuten senare klippa tillbaka till samma gråa, trista och högst medelmåttiga frossande i laboratorium och annat elände. Man gör det inte heller enkelt för tittarna. Om man aldrig spelat något av spelen, så kommer det bli ett rent helvete att hänga med i handlingen emellanåt. Och även om du har spelat något av spelen, så är det inte alltid glasklart hur saker och ting hänger ihop - det hoppas ordentligt i tid och rum med ett manus som lämnar mycket att önska. Dessutom rejält med skämskudde på hur vissa saker och ting knyts ihop under berättelsens gång. Något som rör den fria viljan och ett äpple i synnerhet.

Och varför gjorde man inte Ezio till huvudperson i filmen? Snacka om att missa öppet mål.

På skådespelarfronten är det inte heller mycket att skriva hem om. Fassbender går på auto-pilot och gör inte mycket väsen av sig, även om han är lite mer levande och uttrycksfull i tillbakablickarna, medan Marion Cottilard och Jeremy Irons uppenbarligen skrev på bara för att kunna ha råd med en extra fet solsemester alternativt betala av stora spelskulder till ljusskygga individer.

Assassin's Creed är inte filmen som ändrar på den sorgliga trenden med TV-spelsfilmatiseringar som misslyckas fatalt med att fånga upp magin från sina respektive spelmotsvarigheter. Långt ifrån. Den placerar sig inte ens i toppskiktet, utan känns mest som en film som man glömmer bort i samma sekund som eftertexterna rullar och förmodligen aldrig kommer att se igen.

Bilden:
Bildmässigt bjuds det på en trevlig upplevelse med en skärpa som håller sig på jämna och höga nivåer genom hela filmen (så länge scenerna i fråga utspelas i ljusa miljöer) och en färgpalett som känns välbalanserad. Svärtan är inte fullt så lyckad. Det finns så många scener i filmen där mörkret ligger som ett täcke över karaktärerna och flera gånger blir det så svart att det är svårt att urskilja vad som händer i scenerna i fråga. Givetvis inget fel som ligger på Blu-rayutgåvan då det är stilval från regissören/fotografen, men ändock en grej som drar ned de i övriga fina intrycken en smula.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Det här DTS-HD Master Audio 7.1-spåret skulle man inte kunna klaga på ens om man försökte. Ljuvliga surroundeffekter med en bra balans mellan kraftfulla och mer subtila ljudeffekter, precisa panoreringar, en maffig bas och dialoger som hela tiden är lätta att urskilja - även i mer intensiva ögonblick. Musiken är även den välmixad.

Extramaterialet:
Lite drygt en timme av diverse bakom kulisserna-segment där det pratas om inspelningarna och ryggdunkas i sedvanlig ordning. Inte så värst intressant, tyvärr. Här finns också bortklippta scener och ett galleri, men inte mycket mer än så.