Tales of Berseria

Ett första intryck kan vara farligt. Varför? Efter att ha tillbringat 35 timmar med Final Fantasy XV ser kommande Tales of Berseria gammalt ut. På ytan, åtminstone. Under ytan hittar jag ett japanskt rollspel med till synes perfekt avvägt speltempo samt en lång, djup, välfylld och komplex historia som slukar mig hel.

Jag ska vara ärlig redan från start. Har aldrig tidigare spelat ett Tales of-spel från Namco och är därmed ingen särskilt bra mätare på hur Tales of Berseria står sig mot de tidigare 15 (!) delarna. Jag är dock en stor rollspelsfantast och älskar flertalet japanska spelserier och jag räknar med att jag tillbringat cirka 3000 timmar, totalt, i japanska rollspelsvärldar.

Tales of Berseria erbjuder inga överraskningar rent strukturellt. Snarare tvärtom. Det handlar om ett ultratraditionellt japanskt rollspel som spelas ur tredjepersonsperspektiv och som redan släppts i Japan. Storyn äger rum i samma universum som Tales of Zestiria men ett par hundra år tidigare. Här finns ruskprickar, demoner, monster och en konstant kamp om makt och möjligheten att styra.

Huvudkaraktären Velvet är en skön typ och hon samt hennes följeslagare styrs av spelaren på ett simpelt sätt, precis som i föregångarna. Velvet är en mångfacetterad och nyanserad karaktär som rör sig i mellanlandet mellan god och ond och det är sällan helt självklart att hon endast ska välja den enklaste eller minst brokiga vägen. Hon drivs av hämndbegär och striderna hanteras av ett realtidssystem som Namco valt att kalla "Linear Motion Battle". Det hela påminner mer om Soul Calibur än hur det brukar se ut i den här subgenren och det finns ett tempo i striderna som jag älskar.

Små fighter mot spelvärldens skurkar går ilsnabbt. Du kan med enkla medel kicka ihjäl en liten grupp fiender på några sekunder medan de större slagen kräver en smula mer strategi samt planering. Det krävs även att spelaren använder rätt healing-drycker under dessa strider samt på rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Sammanfattningsvis lovar den här biten av Tales of Berseria lika gott som själva storypartiet som verkligen skapat ett sug hos mig.

Sägas ska dock att animationerna under själva striderna lämnar en del att önska. Särskilt om man, likt jag, har suttit och njutit av Square Nix senaste under julledigheten. I jämförelse med Final Fantasy XV ser Tales of Berseria gammalt ut och när animationer avbryts för karaktären sedan, på ett rätt styltigt manér, ska kunna slunga sig in i nästa, saknar jag den där otroliga följsamheten som Final Fantasy XV erbjuder.

PC-versionen av Tales of Berseria är som sagt inget spel som kommer att få dig att skrika av vildsint förtjusning, åtminstone om vi enbart fokuserar på det tekniska. Det är inte särskilt snyggt och det finns en grötigt i spelets texturer som lämnar en del att önska. Detta gäller även grundläggande polygonmodeller och spelvärldens vegetation som inte kan mäta sig med Final Fantasy XV i det här skedet, men som vi alla vet handlar rollspel knappast om hur många polygoner buskarna består av utan om hur storyn berättas och om hur välskrivna karaktärerna är. Djup och nyanser väger ofantligt mycket tyngre än snygga gräsmattor.

Rent estetiskt känns Tales of Berseria bättre. Originellt och proppat av identitet. Karaktärernas märkliga utstyrslar känns roligt utflippade och personliga och spelvärlden är inbjudande unik. De anime-doftande mellansekvenserna är också väldigt välgjorda. Det jag hittills hört av de engelska rösterna känns det inte som att jag kommer att välja att spela igenom den färdiga PAL-versionen med dessa herrar bakom mikrofonen, istället kommer jag förmodligen att välja japanskt tal och engelsk text då de amerikanska röstskådespelarna låter felplacerat märkliga.

I slutet av den här månaden är det äntligen dags för Tales of Berseria att släppas och personligen ser jag fram emot att tillbringa massa tid tillsammans med Velvet och hennes följeslagare.