Days of War

Allt går i cykler. Allt gammalt blir till slut nytt, igen. Annars skulle Jonas Mäki aldrig kliva in på redaktionen i blommiga banlon-blusar och kraftigt utsvängda jeans och annars skulle inte actiongenren kunna återanvända gamla meriter som om de vore toppfräscha, 100% originella superidéer. Men ja, nu ska vi inte låta bittra här. Vi gillar ju att bli överraskade av exakt det vi bett om, i flera år dessutom. Och sedan 2013 har vi (och ni) tjatat oss svettiga angående en stilsäker återgång till allt vad Andra världskriget heter. Vi har längtat efter att få återvända till Bastogne, denna gången i 1080p, 60 bilder per sekund och med en fulladdad M42:a i nävarna. Och det kommer vi att få göra, redan till hösten.

Det är dock ingen av de stora speljättarna som lovat att slunga oss tillbaka till 40-talets Nazi-Tyskland utan indiestudion Driven Arts som för tillfället arbetar benhårt med kommande actionfesten Days of War. I samma veva tror vi oss veta att Call of Duty ska återvända till Vietnamn-kriget i höst och att Medal of Honor också är på väg tillbaka till 1942 medan helsvenska Battlefield 1 besökte första världskrigets blodiga skyttegravar redan förra året. Allt gammalt är nytt, som sagt. Igen. Och vi har klämt, känt och luktat på "early access"-versionen av kommande Days of War för att se om det kan brösta upp sig mot genrens giganter eller lär bli en snabbt bortglömd indiefnysning baserad på lite väl högt ställda ambitioner?

Det är ganska enkelt att se var mycket av inspirationen till Days of War härstammar från. Nej, det handlar varken om Battlefield, Call of Duty eller Medal of Honor utan snarare Valves eget Day of Defeat. Det som först skvallrar om detta är de små, stiliga ikonerna som svävar ovanför varje soldats huvud för att på ett pedagogiskt sätt berätta för spelaren att detta är en fiende, eller en allierad. 16 vs 16-spelare trängs i de mycket hektiska men ändå välstrukturerade multiplayermatcherna Days of War och en av banorna som finns med i "early access"-versionen är "Omaha Beach" vilket naturligtvis var en avgörande del av den vändning som USA:s intåg i kriget innebar. Att lira som allierad på den här banan har dock varit ganska ordentligt frustrerande under vår korta men naggande smaskiga testperiod. Så fort vi kliver ut från båten och ned i det ankelhöga havsvattnet får vi tugga tysk maskingevärseld med hela anletet, något som upprepas cirka 162 822 gånger innan vi tvingas tänka om och hitta ett bättre sätt att attackera strandhelvetet på.

Att lira som vilt vrålande nazze på den här banan innebär såklart att man börjar med ett såväl strategiskt som tekniskt övertag men så snart de allierade trupperna tagit sig uppför stranden och in i bunkrarna jämnas oddsen ut och det blir snabbt riktigt köttigt och riktigt roligt. De andra två banorna som inkluderats i den version av Days of War som jag klämt på utspelar sig båda två i trånga stadsmiljöer. Strid i tätbebyggelse, med andra ord. Och här fungerar upplägg och mekanik aningen bättre än på stranden, faktiskt.

Banorna är väldigt stora, det finns gott om skrymslen, möjligheter, gömställen och punkter där man antingen kan lägga ned sin svettiga soldatlekamen för lite heltrevlig snipereld eller där man helt enkelt måste hålla koll så att ingen fiende-tysk intar positionerna. Samtliga spelare börjar matchen strax utanför stadskärnan och Driven Arts har gjort ett bra jobb med bandesign där bubbla-korridor-tänket nyttjats till perfektion. Days of War har även förgyllts med en dynamisk dygnscykel samt ett vädersystem som gör att en likadan match med samma spelare, på samma bana kan skilja sig åt rätt mycket jämfört mot tio minuter tidigare. En regnig natt inuti en fransk, pittoresk liten by, är naturligtvis något helt annat än att skjuta tyskar under strålande sol en klar, molnfri tisdagseftermiddag - även om arkitekturen är densamma.

Jag skulle dock inte ha något emot att den här delen vidareutvecklades rätt ordentligt då hela grejen med dygnscykel samt väder känns aningen klent utnyttjat i early access-versionen av spelet. Bara tanken på att attackera Omaha Beach nattetid, i en ösig åskstorm, får det att vattnas i munnen på samtliga här på redaktionen. Detta skulle såklart kunna skapa oändliga mängder variation om det implementerades på ett heltäckande sätt. Hoppas bara att utvecklarna har tid att färdigställa systemet och använder det fullt ut i den färdiga produkten.

När det gäller själva spelbarheten och känslan i vapnen finns det en del saker som måste bli bättre i Days of War under de kommande månaderna. Bland annat tyngden i mekaniken, som idag saknas. Soldaterna känns för spattigt lätta och vapnen för fjösigt tunna. Ljudet, som också är tunt och metalliskt, gör inte saken bättre - heller. Detta handlar naturligtvis om en mycket begränsad (och ansträngd) utvecklingsbudget och givetvis kommer vi inte att kunna förvänta oss samma audiomässiga vapenbriljans som i Battlefield 1, men vi hoppas ändå att Driven Arts hinner bulka till ljudeffekterna en hel del innan hösten.

En annan aspekt av Days of War som helt enkelt måste bli bättre inför premiären är de givna delmålen under varje multiplayermatch, dessa är idag alldeles för otydliga. Det saknas fokus och pedagogiken i upplägget saknar en del finslipning, något som gör att vissa matcher känns direkt yrsliga och med bristande överskådlighet. För att kunna tillgodose spelare som vill använda sig av taktik och grundläggande militärstrategi och inte bara locka till sig taktlösa avtryckarknarkare måste Driven Arts polera den här delen av Days of War rätt ordentligt under det kommande halvåret. Om de hinner - återstår att se. Jag tror inte att releasen kommer att ske i höst utan snarare någon gång nästa år, men den som lever får (såklart) se.