Sly Cooper: Thieves in Time

Spelad version: PS3/PAL

Sly och hans gäng är tillbaka i ett nytt, episkt äventyr! Sidorna ur boken Thievius Raccoonus raderas ut och nu måste Sly & gänget åter samlas för att rädda Cooper-släktens arv från att bli förstört för evigt. Res genom tiden, möt och axla roller som Slys förfädrar när du spelar för att återvinna historien för att rädda deras framtid.

Det här är den fjärde delen i Sly Cooper-serien, men det första spelet jag provat, då det blev en Playstation Plus-titel i april 2014, och jag haft det liggandes i korgen sen dess. Det tog mig dessutom ganska lång tid att klara av, men mer om det längre ner i texten. Sly Cooper: Thieves in Time tar vid direkt efter tredje delen, vad jag förstår. Sly låtsas lida av minnesförlust för att kunna vara tillsammans med polisräven Carmelita, flodhästen Murray tävlar med gängets skåpbil & sköldpaddan Bentley uppfinner en tidsmaskin. Men så när orden börjar suddas ut från Sly Coopers familjebok Thievius Raccoonus måste gänget samlas.

Nu börjar en jakt genom tid och rum som för Sly & hans kompisar till feodala Japan, vilda västern, istiden, medeltida England och antika arabvärlden, innan allt slutar där det börjar: Paris. Det blir som ni förstår ganska hattigt med många olika tidsepoker, många olika karaktärer som man spelar och med en historia som är både invecklad och fånig på samma gång. Det finns vissa passager som är roliga, och smygandet fungerar rätt bra, men sen finns det annat som inte jag gillar lika mycket. Bentleys hackanden till exempel, laddningstider som är många & långa och några danssekvenser som dras ut i oändlighet...

Grafiken är mysig, snygg & känns "tecknad". De nya spelutvecklarna Sanzaru Games har förvaltat Sucker Punsch arv bra och skapat fantasifulla banor & sinnrik fiendedesign. Mellansekvenserna är välproducerade, underhållande och skojiga, tråkigt bara med laddtiderna som sagt.

Ljudet är även det trevligt. Alltifrån den jazziga titelmusiken, de knasiga effektljuden och de överagerande röstskådespelarna. Faktiskt så är Nolan North (Mr Nathan Drake) med på ett hörn som boven LeParadox, men det hörs knappast genom den falska, franska accenten och överspelet. Nu gör det ingenting, då alla ligger på samma uppskruvade nivå, men det blir en känsla av barn-teve utav det hela.

Spelkontrollen är för det mesta bra, men det finns några passager som sagt, då man skall hacka datorer som sköldpaddan Bentley som inte fungerar så bra. Särskilt när man skall styra en kula med rörelse-sensorn i Dual Shock 3, vilket är ren tortyr, enligt mig. Men inte heller när man skall styra skepp eller en vilt skjutande Bentley i nån sorts sidoscrollande rymdskjutare, känns det godkänt.

Hållbarheten är hög. Varje tid & karta har ett antal jobb, en boss-strid, 30 flaskor, 12 skatter & en massa masker, i form av katthuvuden, att samla in. Det luriga är att vissa skatter når man bara i unika kostymer som man samlar på sig i olika tidsepoker. Så man måste gå tillbaka till tidigare kartor om man vill samla allt. Detta är tidskrävande, men samtidigt både tillfredställande & roligt. Det tog mig hursomhelst över 30 timmar att klara & samla det mesta och då jag spelar väldigt sporadiskt tog det mig ca 5 månader innan jag kände mig mätt på spelet.

Sammanfattningsvis: Under PS2-eran var det Jak & Dexter och Ratchet & Clank som gjorde upp om topp-placeringen i plattformsgenren, med Sly Cooper och hans vänner på en stabil bronsplats. Nu när jag äntligen testat Slys fjärde installation förstår jag varför, det är bra och stabilt men saknar finish i laddningstider & kontrollen är i vissa spelmoment för dålig.