Svenska
Gamereactor
recensioner
Victor Vran

Victor Vran

Jorden är förlorad och monster från helvetet hemsöker gatorna. Vi har beväpnat oss med svärd och hagelgevär för att försöka rädda världen...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Victor Vran påminner vid första anblick om vilken film, bok eller annat popkulturellt som existerat inom fenomenet kallat fantasy. Jorden har inte gått under, men är förlorad. Resterna av mänskligheten som ännu inte fallit offer för de övermänskliga, aggressiva djävulskapen på gatorna har dragit sig tillbaka och huserar tillsammans i belägrade slott. De få som fortfarande vandrar de dödas alléer är så kallade Hunters. Jägare vars uppgift är att försöka hitta överlevande och se till att skelett, demoner och spindlar inte intar frizonerna. Victor är inte bara ute eter att rädda det som räddas kan, hans bäste vän Adrian (också han jägare) har försvunnit när han var ute - därför ger sig Victor ut för att leta efter honom. Det är alltså personligt. Frågan är bara vart han är, och med tanke på att dessa varelser finns bakom varje hörn och sällan är ensamma, är frågan hur mycket tid Adrian har kvar. Om han ens har någon tid kvar.

Victor Vran
Ett rollspel av den gamla skolan.

Som du säkert listat ut vid det här laget handlar det här spelet i kort om att slakta monster av olika skepnader och storlekar. Detta görs bäst med ett svärd eller gevär i handen. Du börjar med ett enkelt svärd men ju längre du kommer och i sann rollspelanda, låser du upp fler och bättre vapen. Vissa funkar bättre om du ska mota bort ett gäng ilskna spindlar då de tar mer skada av just den lien, medan andra är bättre anpassade för benknäckning. Sen finns det olika variationer av vapen som tar mer eller mindre skada. Sen finns det även specialattacker som passar om du har målat in dig i exempelvis ett hörn. En av mina favoriter är "Whirlwind" som är just liens S i rockärmen. Allt som behövs är att du rör dig runt fienderna du avser att dräpa så kommer vinden, om du har tur, göra jobbet. Det finns en hake dock, du kan inte använda dessa krafter obegränsat utan de måste laddas upp efter varje tillfälle. Så tänk efter noga...

Victor Vran
Röstskådespeleriet är otroligt bra.
Detta är en annons:

Det har funnits stunder då jag önskat att dessa lite kraftfullare attacker skulle fungera mer eller mindre hela tiden, för det är inte sällan du kommer vandra runt i gravkammare och kryptor där den klaustrofobiska skulle börja klättra på väggarna snabbare än kvickt. Som grädde på moset är dessa inte heller tomma utan fyllda till bredden av apokalypsens lakejer. Har du arbetat upp något kallat "Overdrive" som, när mätaren blir full, tillåter dig kalla in ett regn av vad som närmast kan liknas vid eldbollar, är du i och för sig hyfsat säker. Dessa kommer om de träffar rätt vara till stor fördel om du avser minimera antalet fiender.

Victor Vran
Den mysiga spelvärlden är en ren fräjd att utforska.

När det kommer till uppgraderingar finns det såklart också ett fullt utvecklat system där du klättrar nivå efter nivå. Ju mer du klättrar desto mer låser du upp, vana trogen. Efter varje avklarad nivå så får du möjlighet att lägga till ytterligare ett "Destiny Card", vilket helt enkelt är en plats i ditt "färdighetsträd". Det finns olika kort, med olika egenskaper. Exempel är "The Bishop" och "The Guardian" som i princip ger dig olika förmågor, som mer liv eller möjligheten att slå lite hårdare. När vi ändå pratar om val så är det just dessa "val" som brukar karaktärisera rollspel. Du får ex antal uppdrag av olika personer som alla vill att du ska utföra precis deras uppgift först. I det här fallet är det dock tvärtom. Istället för flera som man väljer så är det ett i taget.

Så ett uppdrag i taget, när du väl är ute på detta, hur står sig det grafiska? Hur ser världen runt omkring dig ut? För det första påminner grafiken mig om i princip alla miljöer som någonsin existerat i allt som det stått "Dracula" och "Medeltid" på (på samma sätt som storyn). Smågotiskt, stenrikt och dystert är vad jag skulle beskriva det som. Dystert då färgerna varierar mellan mörkgrönt, svart och grått mestadels. Banorna centrerar sig kring gråa gravkammare av sten, mörka skogar med gröna träd och bruna stigar. Så jag skulle inte ge mycket för kontrasten, variationen på färgerna, i alla fall inte i skogarna (i städerna är det lite annorlunda, men mer om det senare). Men när man börjar trolla med knäna, då är det både snyggt och mycket mer färgglatt. Gult, rött, vitt och blått är vad som bjuds. En jättespindel kan göra ett utfall och där han landar indikeras den enorma skakningen med ett gult fält. Där man träffar en fiende med säg ett svärd får man först se ett blått sken när klingan svingas, vitt när man träffar och om du till och med skulle ta kål på stackaren - en grön explosion.

Detta är en annons:
Victor Vran
En smidigare kamera hade varit önskvärt.

Som jag tidigare sa så är det sällan en fiende åt gången, och sällan en som attackerar åt gången. En boll med eld som är gul kontra ett skott som är blått, samtidigt. Det blir stundvis många färger som samsas om skärmen och då det sker är det snyggt att titta på. Mindre dystert är det inuti slottet, eller "The HUB" som spelet själv kallar det. Där går det mest i guld. Det är även här på pricken likt valfritt rum ur valfritt slott ur valfri medeltidsroman, film eller teater. Stenväggarna och golven går i grått och är här och där täckt med guldmynt och skattkistor. Generellt vill jag hävda att det hela passar in i berättelsen. Dystert utanför där monstren stryker, hemtrevligt och ljust inuti det säkra tillhållet. Sägas ska också att grafiken inte på något sätt är dålig, men så länge ingen magi flyger så är det rätt likt runt om i skogarna. Staden däremot, är lite mer färggrann då man valt att måla några hus röda, istället för gråa. Också lamporna med sitt gröna sken lyser upp en aning.

När det kommer till ljudet måste jag slå ett slag för röstskådespelarna, mer bestämt berättaren. Andrew Wincott gör rollen som den något sarkastiska men stämningsfulla "Voice". När jag först hörde honom kom jag att tänka på en annan, lagom brittisk gentleman. Jag hade precis kluvit ett skelett på i två då jag kom fram till en korsning. Vägar åt tre olika håll. Jag svär att rösten mycket väl kunde ha sagt "When Stanley came to two open doors, he entered the door on his left." Det var farligt nära samma tonläge, samma namn (ja, han sa faktiskt "Stanley" innan han kom på sig och ändrade till Victor) och sa till mig att jag skulle ta den högra vägen. Jag tog den vänstra. Bortsett från denna häftiga referens till The Stanley Parable så passar också rösten in på berättelsen. Lite lågmäld, men inte särskilt allvarlig. Här har vi det som enligt mig hindrar den från att sitta som handen i handsken. Om den hade varit allvarligare rakt igenom hade det passat historiens ton. Det är fortfarande när allt kommer omkring en historia om en förlorad värld och kamp för hoppet. Inga lätta grejer med andra ord.

Victor Vran
Victor Vran är balanserat, responsivt, actionpackat - och lämpat även för nybörjare.

Men då det finns andra karaktärer som är lite av små narrar (varje hov har åtminstone en) så fungerar det hela i slutänden. Gång på gång har jag dragit på smilbanden då rösten kommenterar det som händer. Bara en sådan sak som att han kallar vår huvudperson "Vicky" istället för Victor är nog. Sen tycker tydligen rösten det är gulligt gjort av honom att ge sig ut efter sin vän. Utöver berättarrösten gör även de andra röstskådisarna ett bra jobb. Även huvudrollsinnehavaren värd att uppmärksamma lite extra. Doug Cockle, ringer det några klockor (om inte, det är samma herre som gör rösten åt ingen mindre än Geralt från The Witcher 3: Wild Hunt)? Som något surmulen och rakt fram jägare passar han perfekt. Victor är inte mycket för småprat om det inte ger något, men drar då, då en kommentar på det som sker runtomkring. Övrigt ljud är inte fy skam heller. Besvärjelser, skott och diverse rörelser låter bra, balanserat där varken basen eller diskanten tar överhanden. Ljudet är klart och tydligt, ljudet är bra.

Victor Vran
Kräver värre dator än systemkraven antyder.

Det är i det tekniska som en av mina få funderingar ligger. Jag har inte hittat så många buggar eller irritationsmoment under min tid med Victor Vran, vilket känns som något man strävar efter... Men en sak som jag stört mig på till och från är skärmuppdateringen. Min PC möter systemkraven med råge, men skärmuppdateringen vill sig inte högre än 47. Och när den sjunker är det inte med ett par stycken, utan ganska precis tio. Jag har sett ett fall från 47 till 37, en kort stund uppe på 60 innan den ramla ner igen. Att ha detta i ett spel där det händer mycket på skärmen samtidigt är ungefär lika skönt som att ha ett myggbett inuti näsan. Utöver det så fungerar det andra snudd på smärtfritt. Kameran, som är isometrisk (sitter strax ovanför Victor), styrs enkelt med höger musknapp. Styrs som i roteras, som i tryck ner sagda knapp och dra musen i önskad riktning. Sikte sköts gnom att dra muspekaren över dömd fiende och klicka vänster. Slag, skott eller besvärjelse. Kameran är i regel snäll och ställer sig på rätt plats, till skillnad från vissa Assassin's Creed...

Detta fungerar alldeles utmärkt och jag hade aldrig problem med att få in den där ödesdigra träffen. Tillgång till inventarier, encyklopedier (det glömde jag säga, det finns detaljerad information om i princip allt) och special attacker sker genom tangenterna. Förrådet med prylar eller information om det du just mött når du genom I- eller J-tangenten, samtidigt som specialattackerna aktiveras via Q eller E. Om du föredrar går det också att spela med handkontroll. Sist men inte minst rör du dig med de klassiska W-, A-, S- och D-tangenterna. Som sig bör.

Victor Vran
Kudos för ett intressant level-system.

Det är dags för domslut. Det är dags för summering. Till skillnad från renodlade rollspel där du får mer än ett uppdrag åt gången, och följaktligen ganska fort får en enorm logg, är här ett i taget vilket ger en mindre omfattande upplevelse. Sett ur uppdragsperspektiv. Det finns fortfarande mycket att göra, monster att ha ihjäl, antika krus att slå sönder (när inte Antikrundan tittar) och mynt att samla. Så det väger upp. Det inte är i samma klass som The Elder Scrolls V: Skyrim men tillräckligt för de som letar efter en väg in i rollspelens värld, eller bara är ute efter ett lite lättare lir där det är mer handgemäng än transportsträckor, om ni förstår vad jag menar. Om du känner dig träffad, då är nog Victor Vran något att kika närmare på. Balanserat, responsivt, actionpackat. Inte allt för sällan har jag rätt roligt tillsammans med Victor, hans svärd och "The Voice".

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Bra röstskådespelare, atmosfäriskt, omfattande, lättillgängligt, härlig spelvärld, föredömligt buggfritt
-
Instabil skärmuppdatering, stundvis repetitivt, för snabb kamera.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

1
Victor VranScore

Victor Vran

RECENSION. Skrivet av Andreas Blom

Jorden är förlorad och monster från helvetet hemsöker gatorna. Vi har beväpnat oss med svärd och hagelgevär för att försöka rädda världen...

2
Victor Vran på väg till Nintendo Switch

Victor Vran på väg till Nintendo Switch

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Haemimont Games Diablo-inspirerade rollspel Victor Vran är på väg till ytterligare ett format (finns sedan tidigare till PC, Playstation 4 och Xbox One), nämligen...

0
Satirisk kortfilm med Victor Vran släppt

Satirisk kortfilm med Victor Vran släppt

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Victor Vran: Overkill Edition släpptes för en månad sedan till PC, Playstation 4 och Xbox One - och för att uppmärksamma det lite extra har nu Haemimont Games och...



Loading next content