Att sparka igång Grand Theft Auto III på sin smartphone eller tablet är, förstås, som att öppna en historiebok. Rockstars första 3D-version av sitt gangsterepos skakade trots allt om en hel hög; både spelarna som fick glädjefnatt av innovationerna, och moralväktarna som såg rött av våldsamheterna. Att tekniken gått så långt att hela Liberty City pressats ned i en pryl liten nog att förvara i munnen, är ett mindre mirakel värt att reflektera en stund över. Att pynta 38 kronor för en så enorm produktion känns nästan som ett skambud.
Handlingen och upplägget lär varje gamer känna till. Anonym hjälte sätts dit av sin käresta, hamnar på kåken, och lyckas sedan ta sig till frihet och till gatorna i legendariska spelstaden Liberty City. Här väntar en gangsterstory kryddad med biljakter, maffiabossar och femme fatales, men självklart också en enorm lekstuga där du kan ha nog så kul bara genom att stjäla bilar, lyssna på olika radiostationer, köra på civila, reta upp poliser och skapa totalt kaos för att få ytterligare en stjärna till din Wanted-mätare.
10 år har gått sedan Grand Theft Auto III släpptes till Playstation 2 och i jubileumsutgåvan serveras vi en väldigt omsorgsfullt ihopsnickrad portning av originalet. Även om det märks att detta är ett gammalt spel i grunden (med pop-ups och allt annat det innebär) är putsningen tydlig. Texturer och karaktärsmodeller ser vassare ut och, inbillar jag mig åtminstone, radiostationerna hörs tydligare än någonsin. Mycket kan som bekant hända simultant på skärmen, men under mina testsessioner (på Iphone 4 och Ipad 2) har det flutit på fint.
Det är inte bara uppfräschningen som sätter ett litet leende på mina läppar, även starka nostalgikänslor och förstås det anarkistiska upplägget gör förstås sitt. Att få släppa loss sin inre vettvilling och bara gå lös på omgivningen är fånigt roligt, och när det nu kan göras på en lång, tråkig bussresa (en av mina jultraditioner, för övrigt) känns simulerat trafikkaos på något märkligt sätt tilltalande. Mellansekvenserna är fortfarande anmärkningsvärt välgjorda och satiren karaktäristisk för Rockstar.
Detta hade varit perfektion, om en bärande vägg i bygget inte varit så ostadig. Spelkontrollen. Virtuella joysticks är inte, och kommer aldrig att bli en värdig ersättare för ergonomin och mångsidigheten hos en riktig handkontroll, och trots föredömligt många inställningsmöjligheter (du kan ändra storlek och placering på knapparna) är styrningen lite väl ofta en röra. Jag räknar till elva olika touch-knappar på skärmen samtidigt när jag kör bil, till exempel. Det är mycket för tummarna, som inte sällan slinter. Det är också rätt fult. Här finns förstås inget motstånd för tummarna, vilket alltid gör navigering i en 3D-värld jobbig, och även om promenaderna är lite bättre än bilkörningen är ingen av dem riktigt tillfredställande.
I strider används ett autosikte, vilket kan bli rejält frustrerande när det är folktätt på skärmen. Jag har skjutit mindre farliga gangsters före de med enorma automatvapen, bara för att de förstnämnda råkat stå närmre. Ännu värre blir det när min hjälte prioriterar att skjuta civila som irrat sig fram i bild. En ganska taskig kamera som kräver att man lyfter fingret från viktigare knappar får mig också att sakna det stationära originalet.
Kombinera allt detta med en del (förhoppningsvis snart fixade) buggar som får spelet att krascha totalt, några storyuppdrag som känns fullständigt omöjliga med touchkontroll (Bomb Da Base har nästintill tömt mitt Ipren-förråd) och du har en titel som trots sitt enorma omfång och egentliga underhållningsvärde blir lite av en pina att spela många gånger.
Men det är varvat med goda portioner njutning. Njutning av att återigen sätta igång uppdraget The Exchange. Njutning av att stjäla en illröd sportbil av en rik spoling och sedan demolera den i ett rekordlångt trickhopp. Njutning av den stilbildande anarkin. Sammanfattningsvis är Grand Theft Auto III dock en underhållande och läckert illustrerad historiebok - utan tvekan. Men ställ in dig på att bläddra i den med boxhandskar.