Perfect Woman

När jag såg den första trailern för Perfect Woman var jag helt övertygad om att det var ett skämt. Som en fejktrailer för ett spel som inte existerar eller någonsin kommer existera gjort som ett projektarbete av en gymnasiestudent som går sin andra termin på mediaprogrammet. Men spelet existerar. Det släpptes på Xbox One, en riktig konsol, förra veckan. Och ännu mer bisarrt är att jag i slutändan fick spela det. Redaktör Mäki kom gormandes; "fridens liljor, vem vill recensera Perfect Woman? Det ser heltfestligt ut". I ren panik försökte jag pracka på det på vår in-house-skåning Aldin men det var förgäves. "Låter som ett perfekt spel för Oliver", menade Lisa. "Tänkte just säga det", nickade Andreas.

"Haha! Oliver..." väste Kim förnöjt som den eländiga fjollträskare han är, uppenbarligen lite väl skadeglad.

Perfect Woman är ett litet spel gjort av det inte jättestora utvecklingsteamet på två pers som går ut på att, i rollen som en kvinna som strävar efter att vara perfekt, göra viktiga livsval under specifika punkter i hennes liv. Du kommer följa denna, icke namngivna kvinna från det att hon gör sina första spasmiska rörelser inuti sin förälders livmoder till den dagen hon dör, och förhoppningsvis ha gjort bra val längs vägen. Och nu när jag läser det här stycket en gång till så låter det faktiskt inte så dumt. I ett bra spel hade konceptet kunnat bli något som är värt din tid. Det här är dock inte ett bra spel.

I realiteten är det inte mycket till val du gör. Systemen som utgör Perfect Womans spelmässiga stam är så enkla i utförande men samtidigt så diffusa och förbluffande i sin logik att jag finner det svårt att veta hur jag ska förklara hur spelet fungerar.

Jag antar att jag kan börja med att säga att det enda du faktiskt får göra som spelare är att ställa dig i obekväma poser för att matcha vad du ser på skärmen - lite som ett diaboliskt Hål i Väggen. Glömde jag att nämna att Perfect Woman är ett Kinect-spel? Nåväl, Perfect Woman är ett Kinect-spel, ett sådant som utgår från att ingen har några möbler i sitt vardagsrum. Det är aldrig en trevlig upplevelse att behöva möblera om sitt spelutrymme, knuffa undan soffor och ställa upp bord på högkant mot väggen och om jag inte redan hyste agg mot Microsofts lika svindyra som överflödiga kameraleksak innan gör jag det nu.

Sägas ska väl dock att Perfect Woman åtminstone inte är ett helt trasigt spel. Kinecten registrerar dina rörelser och det översätts till skärmen i viss mån. Det fungerar inte väl - precision kan man glömma med en gång, spelets rörelsemodeller är primitiva och jag känner fortfarande av gårdagens spelsession i mina leder - men spelet är ett mer eller mindre funktionellt sådant. Och det är väl den ena av de två tvivelaktiga komplimanger jag har att ge till Perfect Woman.

Den andra är att spelet är kort. Tack och lov, liksom. Det tar inte mer än tio minuter att komma till eftertexterna och även om det tydligt är tanken att man ska spela om det flera gånger så är det inte mycket du missar om du lägger av efter den första rundan. Jag har nämligen spelat det fyra gånger och under de fyrtio (surrealistiskt långa) minuterna hade jag fått min beskärda del upprepning och sinnesprygel.

I spelet kommer du, som tidigare etablerat, få göra livsval för din kvinna inför nyckelpunkter av hennes liv. Fyra val presenteras, alla med olika svårighetsgrader. Mitt första val, som nioårig flicka, var mellan prinsessa, "supertalangfull sångerska", gängledare eller barnarbetare (!!) och jag valde givetvis det sistnämnda. Jag presterade uselt med att posera och spelet utgår då från att jag inte är någon vidare barnarbetare. Faktum är att det är så spelet bestämmer allting i spelet, oavsett det handlar om att vara utbränd hemmafru, en "mamma som är arg på sin dotter för att hon blivit man" eller terrorist (jag hittar inte på, allt detta är faktiska val spelaren får göra) - oavsett vad du försöker åstadkomma handlar det helt och hållet om att vara bra på att posera i enlighet med skärmen.

Om man har kraften, eller kanske snarare bristen på kraft, att bortse från grafiken som ser ut att ha gjorts under en kväll i MS Paint, musiken som angriper ditt hörselsinne med tristess och repetition och faktumet att mycket av spelets innehåll är rätt smaklöst så är Perfect Woman fortfarande rent skräp av den enkla anledningen att det aldrig någonsin är kul, spännande eller ens utmärkande.

Under min tid med spelet hade jag svårt att sluta tänka på hur mycket av en komplett imbecill jag måste ha sett ut som för vem som helst som råkat få en glimt av mig, ståendes med ett ben obekvämt uppe i luften, en arm över huvudet och nästan på väg att tappa balansen och trilla ner med mitt svettpärlade plytet i det dammiga golvet där mitt bord för en timme sedan hade stått - som en skadeskjuten flodhäst på yogakurs. Jag hade också svårt att skaka loss den mentala bilden jag hade av Mäki, som säkerligen måste ha garvat sin finska läpp av sig bara av tanken på Oliver i en motvillig dejt med "den perfekta kvinnan".

Jag kan fortfarande inte tro att det här spelet finns. Men det finns, och det är det sämsta spelet jag har recenserat under mina tre och ett halvt år på Gamereactor. När det bästa jag kan säga om ett spel är att det åtminstone är över fort vet du att det är illa. Jag vill bara få väck det ur mitt liv, radera alla spår av det och ställa tillbaka mina möbler så jag kan fortsätta med mitt liv.