Ride 2

Förra året kom Milestones hett hypade motorcykelfest Ride. Det såg på förhand ut att bli den ultimata motorcykelupplevelsen på den här generationens konsoler men mottogs ljummet av såväl spelpress som spelare. Det hindrar inte utvecklaren från att dundra ut uppföljaren Ride 2 som inte riktigt lyckas rätta till några av problemen som var uppenbara i det första spelet.

I Ride 2 finns allt du kan förvänta dig från ett spel som innehåller någon typ av fordon du ska åka snabbt på idag. Karriärläge, onlinetävlingar och snabbrace. Sedvanligt är det karriärläget jag startar med och det är det klassiska upplägget som erbjuds här; starta karriären som rookiefjant, jobba sig uppåt, tävla med de stora grabbarna. Under karriärläget får du allteftersom du jobbar dig uppåt tillgång till medel för att uppgradera dina hojar för att göra dem bättre, i ärlighetens namn behöver du aldrig göra detta om du inte vill då du ständigt tjänar så pass mycket pengar att du kan köpa dig nya och bättre vrålåk varje gång du går upp en rank i ligan. Onlineläget verkar fungera väl då det går att hitta någon att spela med, vilket jag har haft problem med under min tid med spelet, men de tävlingar jag har kört har flutit på fint.

För den som inte vill spela spelet som den simulator som det faktiskt är går det att pilla med inställningarna och sänka svårighetsgraden tills det att spelet faktiskt bromsar åt dig och det enda du behöver göra är att gasa och svänga. Det är exakt lika tråkigt som det låter och det är tydligt att Ride 2 är en simulator och bör spelas som en sådan. När alla assister är konfigurerade för att skapa en så realistisk upplevelse som möjligt så känns det autentiskt och spännande att luta sig ner mot den svarta, jättehårda asfalten i en snäv kurva samtidigt som jag gasar genom att pulsera R2-knappen (Playstation 4) försiktigt för att hålla jämn fart.

Fysiken är rakt igenom bra, viktfördelningen i kurvor är viktig och känns bra, hojarna är tunga åbäken som sig bör och det är faktiskt märkbar skillnad på olika klasser av de 190 (!) olika motorcyklarna i spelet. Fartkänslan känns dock aningen svag och de AI kontrollerande motståndarna är, precis som i Valentino Rossi: The Game, ordentligt mekaniska och åker på asfalten som om det faktiskt satt fast magnetiskt.

Presentationen, framförallt det grafiska i Ride 2 är klart godkänt, motorcyklarna är återskapade med otrolig detaljrikedom och håller mycket hög kvalité. Sträckorna du tävlar på är inte riktigt lika vackra att vila ögonen på men lyckas återskapa sina verkliga förlagor. När det gäller spelet presentation i övrigt lämnar den dock mycket att önska. Menyerna är onödigt krångliga och det krävs alldeles för många knapptryck för att utföra enkla saker vilket snabbt blir frustrerande. Den kvinnliga, hjälpsamma rösten framkallar även den ordentligt med huvudvärk hos mig, släng sedan in laddningstider där du hinner se gräset växa innan du får börja spela så är det ibland motvilligt att ens tänka på att köra en tävling.

Ljudet är alldeles för klent och jag saknar verkligen ordentlig effekt vid vrid från mina tvåhjulingar och avsaknaden av coola ljudeffekter ackompanjeras av horribla, loopade, låtar som skapar akut behov efter värktabletter hos undertecknad.

Bara i år har Milestone lyckats få ur sig Sébastien Loeb Rally Evo, MXGP2, Valentino Rossi: The Game och nu Ride 2. Det är många spel med olika former av motorsport på väldigt kort tid och då speciellt Valentino Rossi-spelet behandlar exakt samma sport (med flera) som Ride 2 känns det lite märkligt och blanda ut sina varumärken på detta sätt istället för att fokusera på att göra ett riktigt, riktigt bra spel istället. Det känns inte ens som om Milestone har försökt rätta till problemen som fanns i det första Ride-spelet utan mest putsat på grafiken. Visst finns det en solid grund här men allt som är runtomkring gör den inte särskilt njutbar.