Dishonored 2

Som den lönnmördarentusiast galning jag är, har jag alltid dragits till spel med just detta tema. Agent 47 guidade mig genom barndomen och vidare medan Ezio hjälpte mig att klara av vuxenlivet. Jag har sedan min pånyttfödelse som gamer i början på 2000-talet känt en otrolig kärlek för just denna actionsubgenre och för fem år sedan utannonserade Bethesda Dishonored. Det tog sekunder för mig att bli intresserad och med varje ord som sades om spelet växte sig nämnda intresse än större. Dishonored skulle bli ett actionlir med stilistisk design som du kunde klara av utan att döda någon - du kunde till och med klara dig undan fiendernas synfält som en skugga. Utöver att möjligheten fanns, blev du i spelet även belönad om du lyckades hålla dig undan stridssekvenser.

Med det sagt fanns möjligheten att, för de av spelarna som gillar blodbad och konsekvenserna av dessa, rusa ut i strid med svärd i ena handen och puffra i den andra och ta död på alla som stod i vägen. Spelaren blev aldrig bestraffad spelmässigt, det blev helt enkelt bara ett helt annat spel. Att spelutvecklare ger sina fans två vägar att gå i ett linjärt spel är självklart inget nytt men konsekvenserna av hur du spelade syntes överallt i spelvärlden - Låg lik efter lik kvar i rännstenen så översvämmades gatorna av råttor och flugor, pesten blev mer påtaglig. Spelare som istället skippade att lämna kroppar omkring sig fick röra sig fritt i en ren och gästvänlig stad (om man nu kan kalla en stad fylld till bredden av kallblodiga mördare gästvänlig, men ni hänger med på vad jag menar).

Dessa ovan nämnda möjligheter och konsekvenser stämmer in rätt bra även i Dishonored 2. Arkane Studios har tagit Dishonoreds koncept och byggt vidare på det. Spelaren får välja vilken väg denne ska ta för att nå sitt mål. Dessa vägar är otroligt många, än mer än i föregångaren och du kan ta dig genom stridszoner obemärkt eller slå dig fram. Även det faktiska målet kan vara olika för olika spelare. Det kan vara att antingen lönnmörda eller neutralisera banans huvudfiende. Bana nummer två (Jag vill inte ge er huvudinformationen i en recension, spring och spela!) gav mig möjligheten att antingen ta död på eller bota en forskare som blivit galen efter att ha förgiftats. Jag smög mig över liken i de mörka hallarna, hittade en skadad individ som förklarade att han hade ett botemedel i sitt labb. Allt jag behövde göra var att blanda ingredienserna i rätt ordning, smyga mig närmare forskaren och ge henne rätt dos. Den skadade mannen gick en dramatisk död till mötes innan han hann ge mig koden till kassaskåpet där doseringsinformationen fanns så jag fick leta upp koden själv, öppna kassaskåpet, tillverka botemedlet och rädda forskaren.

Jag hade lika gärna kunnat hugga henne med mitt hopfällbara svärd eller skjuta henne med en pil och varit klar sen. Hela uppdraget hade ändrats. Detta görs lika bra som det gjordes i ettan och det är dessa möjligheter som gör båda spelen så ofattbart bra. Med det sagt kunde de ha gjort mycket annat bättre.

Som jag förhoppningsvis väl förklarade i texten ovan älskade jag Dishonored. Jag lirade det flera gånger för att se skillnaderna och jag tröttnade inte en enda gång. DLC-paket köptes och spelades och jag har väntat snällt på uppföljaren sedan första spelets lansering - och antagligen haft lite för höga förhoppningar. Ha detta i åtanke i recensionens fortsättning.

Jag hade förväntat mig konsekvenser som förändrade spelvärlden, förbättrad stridsmekanik, finare animationer, mer röstskådespel (läs mer, inte bättre för de stora namnen från Dishonored gjorde otroligt bra ifrån sig) och framförallt - mer nyheter. Jag känner inte att jag fick nog mycket av något av detta, vilket dock låter mer negativt än det är.

Gällande skillnader från föregångaren har vi en stor (om inte den största) förändringen gällande karaktärsval. Redan på första uppdraget (för uppdragssystemet är detsamma) får du välja vem du ska spela som. Detta val kanske ses som ett viktigt val, men jag konstaterade snabbt att konsekvenserna inte är speciellt stora. Eftersom att jag spelat som den tyste Corvo först, valde jag snabbt att spela som den forna kejsarinnan Emily och jag konstaterade snabbt att dessa skillnader var försumbara. Det hindrar dock inte spelets handling från att greppa tag i mig. I tidigare trailerklipp såg vi en bitter Emily men vi fick aldrig svar på varför. Jag ska inte tala allt för mycket om vad som faktiskt händer i storyn men målet för Emily är att störta kejsarinnan som stulit hennes tron och handlingen är otroligt välskriven.

Jag funderade länge över Emilys relation till Corvo. På teckningar man hittade i den unga kejsarinnans höga torn stod "pappa" skrivet över Corvos skepnad, men fansen (alltså inte enbart jag) hade svårt att sätta punkt där. "Det kanske är symboliskt, en fadersfigur helt enkelt". Svaret på frågan kom snabbt, redan innan Dishonored 2-releasen. Corvo är Emilys far och relationen förklaras genast med blod. Trist, tänkte jag som velat se en djup relation utan blodsband som tråd, men vad gör man när historien redan är skriven?

Åter till ämnet, Emily blev min huvudperson och jag kastades in i äventyret otroligt snabbt. "Ta dig ut ur palatset" var spelets första mål. Jag tog mig ut, helt utan problem och träffade den första allierade karaktären Meagan Foster (som Sin Citys Rosario Dawson lånar ut rösten till). Jag funderade en stund om det var allt, jag spelade trots allt på Very Hard nu och jag brukar definitivt ha problem på nämnda svårighetsgrad. Dessa funderingar fortsatte genom samtliga uppdrag, med vissa få undantag.

Valet "döda eller inte döda" är dock detsamma. Du kan ta dig igenom spelets uppdrag på flera olika sätt - vill du ta död på alla kan du, som i Dishonored, göra det utan problem. Vill du hålla dig undan stridssekvenserna kan du utan problem se till att din karaktär inte blir sedd. Dessa val och hur de ändrar spelbarheten är i Dishonored 2 minst lika välskrivna och välgjorda som i föregångaren, om inte ännu bättre. Jag, som hellre spelar spel som en skugga (det har helt klart med min ograciösa vardagsrörelse att göra, för er som undrar) märkte snabbt av att jag fått fler möjligheter på banorna. Jag kunde utforska mer och jag kunde framförallt röra mig fritt då det fanns en hel del fler öde byggnader att röra mig i.

Att navigera dessa nya byggnader blev enklare med de nya krafterna Dishonored 2 gav spelaren. Spelar du Corvo får du leka med krafterna som han "välsignats" med sedan innan, men spelar du som den unga kejsarinnan får du en helt ny uppsättning färdigheter. Hennes krafter är visuellt mer ondskefulla och använder du dem i strid blir ondskan bekräftad. Vi kan ta kraften "Shadow Walk" som exempel - en kraft som på papper gör dig mindre synlig när du smyger förbi arga vakter. Om vakterna råkar se dig kan du attackera tillbaka genom att ta tag i fotleden på dem, höja upp dem och dra din skuggarm rakt genom hjärtat på dem.

Men det är inte bara Shadow Walk som är ny av dessa många krafter. Vi har domino, som du använder på tre fiender för att länka deras öden. Skjuter du en av dem med en sövande pil somnar de allihop. Kraften Doppelganger skapar vad den heter, en kopia av Emily som kan distrahera fiender. Till sist har vi Mezmerise som helt enkelt försätter din måltavla i trans. Utöver dessa har Emily även krafterna "Dark Vision" samt "Far Reach", kopior på pappa Corvos krafter "Blink" och "Dark Vision".

Samtliga av dessa krafter går, även i uppföljaren, att uppgradera. På banorna finns ett antal runor och så kallade "bonecharms" att hitta och dessa ger båda en fördel. Bonecharms ger spelaren en eller flera bonusar medan runorna låter dig uppgradera dina krafter.

På tal om krafter - spelar du som Emily får du möjligheten att helt tacka nej gällande The Outsiders kraftgåva. Du får då spela spelet helt utan dessa, vilket givetvis blir svårare om du tänkt spela genom Dishonored 2 utan att döda någon.

Nog om krafterna, hur känns spelet då, sammantaget?

Dishonored 2 är mer av samma, det är ett mycket bra spel (hade jag sett det som ett eget spel, inte en uppföljare hade jag gillat det mer) som trots det lämnar mycket att önska. Att spelet lånar från ettan är en självklarhet och att det inte förnyats för sakens skull kan givetvis vara bra, men jag känner inte att spelarna fick nog med nyheter. Bristen på skillnader känns lite som lathet. Utöver att Dishonored 2 inte ger spelaren speciellt mycket nytt är animationerna mediokra, grafiken är inte nog förbättrad (men räddas av den fantastiska designen), fiendefloran är inte speciellt mycket större än innan (men introducerar de otroligt obehagliga blodflugorna) och Corvos nyfunna röst hörs otroligt sällan.

Hade inte storyn varit berättad ur Emilys perspektiv när jag valde att spela som henne, hade det varit svårt att veta att jag spelade en annan karaktär. Och hade någon lagt en kontroll i dina händer mitt i ett uppdrag och sagt "spela" hade det varit omöjligt att särskilja Corvo och Emily. Krafterna hade lika gärna kunnat vara just nya krafter.

Med det sagt spelas Dishonored 2 nära inpå felfritt, jag har inte stött på en enda bugg och det flyter på otroligt bra.

Jag testade även spelet på en lättare svårighetsgrad och märkte snabbt att skillnaden mellan Easy och Very hard inte är speciellt stora när du spelar som smygande skugga. Jag kan dock konstatera att det är svårare att smyga sig genom banorna i uppföljaren. Arkane Studios har lyckligtvis lagt in en "quick save"-funktion som underlättar när du ska testa en teori som kan misslyckas.

Dishonored 2 är i slutändan ett fantastiskt spel. Den otroligt sömlösa spelbarheten, de intressanta karaktärerna och möjligheten att skräddarsy sin egen upplevelse väger tyngre än de få problemen som finns. Dishonored 2 är heller inte bara ett väldigt spel, det är en av de bättre uppföljarna jag spelat på länge.