Assassin's Creed: The Ezio Collection

Ezio Auditore da Firenze fångade många spelares hjärtan när han gick från tjejtjusande yngling till stenhård lönnmördare under loppet av några få år i det andra spelet ur Assassin's Creed-serien. Även om Altaïr var den första huvudpersonen, så hade han lika mycket utstrålning som en hög tegel och det var med Ezio som historien tog fart på allvar och knöt ihop det hela snyggt med segmenten från nutiden med Desmond, Rebecca och gänget. Med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att Ubisoft väljer att släppa de remastrade delarna i en samling som fokuserar just på den italienska charmören och hans förehavanden under sent 1400-tal både i Italien och det vi idag kallar för Turkiet.

Berättelsen om Ezio startar i Italien och kort efter mordet på större delar av sin familj axlar han farsgubbens roll som lönnmördare. Det börjar med enkel hämnd som mål men utvecklas i takt med att spelet fortskrider till något mycket mer komplicerat. Assassins, Templars, forna civilisationer och artefakter kallade "Pieces of Eden" blandas i ett virrvarr av personliga intriger och maktspel. Samtidigt som detta utspelar sig inuti maskinen som kallas för "Animus", måste de nutida lönnmördarna konstant hålla sig undan för det elaka superbolaget Abstergo - vilka är nutidens tempelriddare. Allt detta startade med det första Assassin's Creed och pågick genom tvåan och dess efterföljare och det var faktiskt intressant. Efter det tappade Ubisoft tråden en aning och att starta exempelvis Assassin's Creed: Syndicate och försöka hänga med i storyn är inte särskilt enkelt längre. Här briljerar Assassin's Creed II fortfarande och med Brotherhood och Revelations känns Ezios berättelse otroligt välutvecklad, med både en stark början och ett tydligt avslut.

Om du vill djupdyka i dessa spel hänvisar jag till recensionerna av Assassin's Creed II, Assassin's Creed: Brotherhood, och Assassin's Creed: Revelations. Den här recensionens fokus ligger givetvis på samlingen i sig och hur dessa spel har remastrats, hur de håller idag och om Ezio Auditore da Firenze fortfarande är lika silkeslen i truten.

Det har faktiskt gått hela nio år sedan Assassin's Creed II släpptes och snudd på oräkneliga uppföljare har sedan dess sett dagens ljus. Många skulle hävda att den andra delen i serien gjorde allt som det första spelet misslyckades med i form av variation och speldjup, då det fanns mer och bättre sidoaktiviteter att syssla med, fler rustningar att låsa upp och större urval av vapen att dela ut dödsdomar med. Idag känns upplägget och framförallt spelkontrollen ytterst föråldrad. Ezio rör sig som italiensk småbil i rusningstrafik med samma svängradie som valfri lyftkran och själva parkouren fäller ofta krokben för sig själv genom att erbjuda styltig klättring och ologiska lösningar.

Det är såklart extra uppenbart för någon som har spelat senare delar i serien och egentligen inte så märkligt, men det känns verkligen att det faktiskt har gått hela nio år sedan Assassin's Creed II släpptes. Spelbarheten förfinas givetvis i både Brotherhood och Revelations, där det sistnämnda faktiskt känns helt okej att spela ur gameplay-perspektiv. Revelations har alltid varit min personliga favorit i spelen med Ezio i huvudrollen, då det känns mest slipat, och här har Ezio som karaktär växt och allt kulminerar i ett spel överlägset både tvåan och Brotherhood sett till berättande och spelmekaniker.

Inkluderat i samlingen utöver de tre spelen och alla expansioner finns också de två kortfilmerna Embers och Lineage som utvidgar storyn före och efter Assassin's Creed II. Dessa är inte särskilt kvalitativa i min ringa mening men lägger till lite extra kött på benen för den som vill grotta ner sig i olika karaktärers motiv och handlingar.

Det är en besvikelse att Assassin's Creed: The Ezio Collection inte körs i 60 bildrutor per sekund (körs i stabil bilduppdatering på 30 bilder per sekund), visserligen stödjer det full HD med 1080p men de borde verkligen ha ökat bilduppdateringen på samma gång för att få det att kännas ännu fräschare. Överlag handlar det mesta av remaster-arbetet om nya texturer, bättre ljussättning och mer detaljerade karaktärsmodeller. Äventyret stödjer dynamisk 4K-upplösning på Playstation 4 Pro, som är den konsolen jag har spelat på och framförallt färgerna har fått nytt liv.

Både Brotherhood och Revelations upplever jag har renare bild än tidigare och effekter som soljus och rök gör sig bättre än i originalversionerna, i fallet Assassin's Creed II känns det däremot som att mycket gick fel. Xbox One-versionen har sagt vara risig, men även till Playstation 4 känns tvåan grynig, opolerad och ojämn. Framförallt ögonen och munnarna på karaktärsmodellerna är akut skrattframkallande och Ezio går från att se ultraseriös ut till någon som har fastnat med plytet i en liten köttkvarn. Dessa problem är som sagt mest påtagliga i tvåan men det finns spår av dem även i de andra spelen.

Ljudbilden och musiken är dock intakt, Ezio är fortfarande samma pratkvarn som tidigare och dialogerna levereras med samma mix av engelska och italienska. Musiken är precis lika vacker och medryckande som jag kommer ihåg den och passar tidsåldern, handlingen och geografin utmärkt.

Ezio är i mitt tycke de främsta företrädaren för Assassin's Creed-serien med sitt ikoniska utseende, och allt som allt är det en samling komplett historia att uppleva. Tyvärr känns det föråldrat och styltigt, och framförallt Assassin's Creed II upplevs som en dålig remaster överlag. Dessutom saknas helt multiplayerkomponenterna som fanns i originalen, vilket är synd då många kanske missade dem helt första gången. Har du aldrig spelat spelen innan kanske det kan vara kul att uppleva den bäst berättade Assassin's Creed-historien, men när det enda som erbjuds är 1080p med 30 bildrutor per sekund kan du lika gärna spela originalen via bakåtkompabiliteten på Xbox One om du redan har dem.