Space Hulk: Deathwing

Jag drömmer om det dagligen. En egen "power armor". Jag tänker att jag ska glida in på Coop, gåendes rakt igenom det alldeles för långsamma skjutdörrarna så glaset yr och hamnar rakt i de gamla tanternas perfekt permanentade hår. Jag ser mig själv armbåga mig fram till mjölken och plocka på mig hundratalet liter i famnen för att sedan passera kassalinjen (utan att betala) och endast grymta något när personalen skriker efter mig. Därefter tar jag mig ut på vägen, stoppar bilar med bara händerna, kastar omkring motorcyklister och välter bussar, allt detta medan jag lyssnar på en spellista som består av endast dödsmetall. Det är förstås en sabla tur att jag inte har någon sådan dräkt - inser jag nu.

Jag ska inleda den här texten genom att berätta att jag inte är extrem-insatt i Warhammer 40,000. Jag har givetvis kommit i kontakt med dess universum under åren men jag skulle aldrig titulera mig själv som ett fan eller expert av olika händelser, karaktärer eller agendor. Egentligen behövs det inte, eller det borde inte behövas, men jag kan inte skaka av mig känslan att Space Hulk: Deathwing faktiskt är skapat för Warhammer-fans, stundtals enbart.

Den första känsla jag får när jag startar spelet för första gången är att det känns gammalt - på ett bra sätt. Presentationen doftar retro, den där gamla doften som känns så himla bekant. Precis som Doom (2016) tidigare i år känns Space Hulk: Deathwing som ett gammalt spel i modern skrud med fräsig grafik och uppdaterad spelbarhet. Genom spelets "tutorial" tänds mina förhoppningar sakta för ett köttigt och episkt rymdäventyr ackompanjerat av gigantiska vapen och kladdiga monster. Redan under spelets första uppdrag inser jag dock att det är inte riktigt vad som erbjuds här.

Premissen är förhållandevis enkel och även om spelet faktiskt har svulstiga mellansekvenser att kika på finns det knappt någon story alls. Kort och gott spelar jag som en "Librarian" och jag har kommandot över en liten grupp Space Marines. Vårt uppdrag är att borda en så kallad Space Hulk som egentligen är ett kluster av rymdskepp och skrot som ofta gömmer hemligheter men även i många fall - dödliga fiender.

Ombord på dessa massiva skapelser ska jag och mitt team navigera trånga korridorer och ta oss från punkt A till punkt B och eliminera allt motstånd på vägen. Fienderna kommer i vad som känns oändliga vågor och här drar jag direkta paralleller till Left 4 Dead. Strukturen är liknande, fiendetyperna fungerar på i princip samma sätt och uppsättning karaktärer påminner starkt om Valves zombiefest. Tyvärr känns Space Hulk: Deathwing inte ens i närheten av lika engagerande, spännande och genuint roligt, inte en enda gång, faktiskt. Jag kommer dock på att jag spelar ensam och minns lite suddigt att Left 4 Dead faktiskt är roligare ju fler man är som spelar.

Sagt och gjort. Jag hoppar in i ett co-op-spel ett par andra skjutglada spelare och vi laddar in ett uppdrag som jag inte har spelat ännu. Det mesta är sig likt, trånga korridorer, stora uppenbara slagfält och kuslig stämning. Direkt blir det uppenbart att när jag är medspelare och inte ledare för gruppen inte kan se vad vårt mål är på kartan. Jag kan alltså inte navigera själv utan tvingas lita på att ledaren faktiskt tar oss i rätt riktning. En bagatell kan tyckas men likväl enerverande.

För att ta död på spelets fiender finns det en uppsjö av olika vapen. Allt från köttiga svärd till ilsnabba maskingevär och dessutom finns det rollspelsliknande färdighetsträd där olika krafter kan nyttjas. Krafterna i sig påminner om mycket annat som setts i spel innan, den obligatoriska elattacken finns givetvis med. Själva spelbarheten är det inget fel på, det är kul att skjuta aliens i ansiktet och ännu roligare med vänner, men spelets uppdragsdesign gör det svårt att känna sig manad att fortsätta framåt.

Audiovisuellt är Space Hulk: Deathwing på sin höjd dugligt. Det är inget fel på grafiken men den imponerar inte särskilt mycket heller. Ljuseffekterna är snygga på sina håll men oavsett objekt eller karaktär är texturerna rätt dassiga på nära håll. Själva designen har jag inte särskilt mycket till övers för heller, marinsoldaterna ser coola ut men monsterdesignen känns oinspirerad och spelets omgivningar är mörka och identitetslösa. Spelet dras med en hel del tekniska problem och enligt Steams användarrecensioner är jag inte helt ensam heller. Jag spelar spelet på en i7-processor med 16 GB ram och ett GeForce GTX 1080 och har problem med bilduppdatering och andra grafiska ojämnheter.

Ljudet passerar också godkänt men inte mycket mer. Ingenting sticker ut nämnvärt egentligen och precis som i fallet med grafiken är det inte dåligt på något vis utan snarare lättglömt.

Vill du ha någonting ösigt, köttigt och underhållande kan det finns något att hämta för dig och ett gäng kamrater i Space Hulk: Deathwing. Det behöver inte tänkas särskilt mycket och i korta stunder är det riktigt roligt Är du ett Warhammer 40 000-fan finns det dessutom en hel del för dig att grotta ner dig i vad gäller bakgrundshistoria, karaktärer och lore. Tyvärr lämnar den korkade uppdragsstrukturen och de tråkiga omgivningarna tillsammans med undermålig teknisk prestation och dassig grafik en hel del att önska och är du ute efter ett spel i genren finns det definitivt bättre alternativ.