Shadow Tactics: Blades of the Shogun

Stealthgenren har bjussat gamers världen över på flertalet annorlunda speltupplägg genom tiderna, men det är länge sedan vi sett ett som Shadow Tactics. Detta spel väcker nämligen en särskilt unik taktisk form av "stealth" till liv, inte allt för olik den Commandos-serien blev känd för. I grund och botten var dessa spel realtids-strategi, i vilka man som spelare skulle infiltrera en bas med sin lilla specialstyrka. Från ett fågelperspektiv var man tvungen att undersöka fiendevakternas rutter och styra sina styrkor åt dessas håll för att ta död på fienderna en efter en eller lura i bakhåll och neutralisera alla samtidigt.

Då ingen pausknapp fanns till hands blev "quick save"- och "quick load"-knapparna snabbt ens bästa vän. Öppen strid var rent självmord och tålmodighet samt strategi var därmed spelarens enda utväg. Det är denna typ av "stealth" som Shadow Tactics: Blades of the Shogun nu tagit till Japans Edo-period. Gillar du ninjor snabba som skuggor och extremt utmanande smygande så är detta spel för dig.

Shadow Tactics är både gammaldags och ovanligt fräscht samt ordentligt genomarbetat. Som i CD Rom-dagarna före Steam, där ett spel inte kunde förlita sig på stora uppdateringar, så har Shadow Tactics spelats felfritt sedan releasen i december. Tittar man på vår nuvarande generations släppta spel och dess release-stadier förtjänar detta en rejäl ros.

Som sagt befinner vi oss i Japans Edo-period - körsbärsträden blomstrar, rosa blad flyger omkring i vinden bland papperslyktor och extravagant utsmyckade träbyggnader pryder landskapet. Man följer fem karaktärer som strider för landets nytillsatta Shogun, som visat sig vara en stark och vis ledare. Shogunens lönnmördar-team består av samurajen Mugen. ninjorna Hayato och Yuki, snipern Takuma och den förföriska skönheten Aiko som diggar att mästerligt klä ut sig för att komma nära fienden och hugga denne i ryggen. Varje karaktär har sina särdrag, fördelar och begränsningar. Då spelaren inte kan välja vilka lönnmördare denne vill ha med på uppdragen så krävs en hel del kreativitet till att kombinera de olika färdigheterna på flertalet olika sätt. Detta är en av spelets absolut största utmaningar.

Medan storyn inte är speciellt överraskande så passar den perfekt till spelet och är nog engagerande från början till slut. Viktigast av allt är dock att det snabbt skapas ett band mellan spelaren och karaktärerna samt dessas inbördes förhållanden. Detta på grund av att man ofta hör dialog mellan de olika karaktärerna medan man spelar och lär känna dem genom nämnda dialogsekvenser. Då spelaren ser allt ovanifrån är karaktärerna sparsamt avbildade, därför är den välskrivna, minnesvärda dialogen otroligt viktig. Den konstnärliga stilen skapar även den engagemang.

Det är dock spelbarheten som är spelets absolut starkaste kort. Medan karaktärerna innehar flertalet intressanta färdigheter är ingen av dessa skapta för öppen, direkt strid. Rent generellt är det alltså smartast att ta död på vakterna obemärkt eller börja om från uppdragets början. Utlöser man ett larm så dyker fler vakter upp, dessa stannar permanent och håller utkik efter spelaren. Som tidigare nämnt händer allt i realtid vilket betyder att man inte kan pausa för att undersöka vakternas rutter för att planera det perfekta angreppet. Istället kan spelaren bli skjuten medan denne kikar längre bort på kartan.

Det är på grund av dessa oförutsägbara händelser som "quick save"-funktionen är viktig att använda. På så vis kan du snabbt ladda om om det inte går som planerat - vilket sammanfattar rejält många moment i Shadow Tactics. På grund av att karaktärerna dör om och om igen ganska ofta har utvecklarna implementerat en timer högst upp på skärmen som berättar exakt hur länge sedan det var du sparade senast. Spelet centreras därmed kring klassisk trial and error-spelbarhet, som många känner igen från Hitman, och belöningskänslan efter att en utarbetad plan lyckas är enorm.

Ett uppdrag kan ta flera timmar att klara då banorna är rentav enorma och alla områden är tätt befolkade av olika fiender som man inte har en chans mot i öppen strid. Beroende på vem man har på sin sida under uppdragen och vilka fiender som väntar på banorna måste man testa olika metoder. De flesta vakterna kan charmas ifrån sina poster med en förklädd Aiko, eller lockas till att ta en titt på något föremål som Mugen har planterat. Det finns dock några vakter som är svårare att ha att göra med. De så kallade "Straw Hats"-enheterna lämnar aldrig sina platser, vilket kan göra det svårt att komma igenom vissa områden. Samurajer kan däremot dö i svärdsstrid mot Mugen, alternativt huggas i ryggen. Dessa enheter ser dock igenom Aikos förklädnader, så den förföriska damen bör hålla sig borta från dessa.

Utvecklarna har lyckats kombinera banorna på otaligt olika sätt och här skiner spelet på allvar. Banorna är så komplicerat uttänkta att de kan ses som ett stort pussel man som spelare löser bit för bit. Det är alltså inte små sandlåde-banor som i Dishonored utan ett komplext system av vakter som kan få banorna att verka överväldigande till en början men som man långsamt börjar se mönstret i till slut.

Framförallt är det en förmåga som blir väl belönad i Shadow Tactics - timing. Timing är allt, när man ska gömme en karaktär i en buske för att vänta på en intet anande vakt, medan de andra karaktärerna har helt andra arbetsuppgifter. För att tillrättalägga detta (nu när man inte kan pausa spelet) har utvecklaren skapat ett så kallat "Shadow Mode", där man kan ge karaktärerna olika uppdrag som alla utförs samtidigt med ett enkelt tryck på Enter. Detta gör till synes omöjliga uppdrag möjliga, till exempel när två samurajer ska tas död på samtidigt utan att resterande vakter märker av det. Ofta är Shadow Mode dock mer förvirrande än välgörande men det kan också få en ur ett par tuffa situationer.

Vissa läsare kanske nu tänker att detta trial and error-gameplay låter frustrerande. Shadow Tactics är knappast ett spel för alla, men det är enligt oss mer belönande än frustrerande. När man under sitt sjätte försök på en bana äntligen lyckas är det otroligt tillfredsställande. Det är sällan ett spel får en att planera, fundera, testa och omvärdera olika strategier som Shadow Tactics och det är riktigt kul hela vägen igenom.

Det är också värt att understrykas att även om Shadow Tactics bygger på Commandos, som kan vara avskräckande, så är det relativt lätt att komma in i spelet. Detta kan bero på att, även om det styrs som ett RTS, så är det få stats och tekniska aspekter att hålla koll på. Det finns heller inget level-system eller liknande.

På grund av att spelet inte är överdrivet tekniskt utan mer actionorienterat än ett renodlat strategispel så är det givet att spelet har full support för kontroll även på PC för de av er som inte är förtjusta i mus och tangentbord.

På tal om styrning så är detta en av spelets få svackor. Visst, det är bra att man kan flytta kameran, men kameravinklarna är långt från bra. Detta gör att det kan vara svårt att flytta kameran precis dit man vill. Styrningen överlag fungerar och är rimligt lätt att förstå, men den är emellanåt något oprecis och klumpig. Det är till exempel lite för besvärligt när man vill kasta någon från en bro då du måste hitta den perfekta punkten för att faktiskt lyckas istället för att helt enkelt trycka på brokanten. Den besvärliga styrningen kan även betyda att man beordrar sin karaktär att ställa sig snällt bredvid en arg fiende istället för att slå ihjäl denne.

Det är även lätt att glömma vilken karaktär man faktiskt styr, vilket kan resultera i att man skickar helt fel karaktär tvärs över banan mot sin död. Trots att detta fel till stor del ligger hos spelaren så känns det som att spelet borde klargöra att man byter karaktär när detta sker.

Medan dessa svackor kan irritera så är spelet i sin helhet riktigt välgjort. Detta gäller inte minst det estetiska uttryck spelet förmedlar. Musiken gör sig otroligt bra och är en kombination av koto och andra klassiska instrument. Ljudeffekterna är även de riktigt bra och bidrar till stämningen. Det mest imponerande gällande ljud är dock att spelet har fullt röstskådespel på både engelska och japanska som båda är riktigt bra. Den japanska kan självklart ses som den överlägsna med tanke på spelets setting men det är alltid uppskattat med valmöjligheter.

Grafiskt är det också riktigt övertygande. Stilen drar tankarna till Okami då allt präglas av penseldrag från klassisk japansk konst. Denna stil är implementerad på ett smakfullt vis och den isometriska världen är otroligt detaljerad. Träden svajar i vinden, vakterna konverserar och floderna forsar. Det finns även civila på banorna vilket ger världen mer liv.

Banornas enorma variation är dock nog det som bidrar mest till inlevelsen. Du kan befinna dig i en tätbefolkad by med färgrika papperslyktor eller i en kall fästning på en bergstopp och varje plats känns friskt unik. Det är svårt att komma till en ny bana och hålla sig från att ta sig en titt omkring bara för att se banans design. Varje bana är heller inte enbart vacker att titta på utan har sina egna regler. På banor där det snöar kan du till exempel följa fotspår. Dessa kan både vilseleda och utnyttjas till att locka fiender i en fälla.

Bortsett från att spelets kameravinklar och styrning emellanåt är mindre bra så är även laddningstiderna med och bidrar till frustration. Första gången en bana laddas kan det ta flera minuter. Vissa kan även tycka att utvecklarna hade kunnat överväga en pausknapp. Detta hade underlättat i planläggnings-fasen men hade såklart även gjort spelet rejält mycket lättare. Detta ändrar dock inte det faktum att Shadow Tactics är riktigt mycket bättre än vad någon vågat hoppats på.

Nära på alla aspekter av en glömd genre har förbättrats. Samtidigt känns det nytt och färskt och den komplexa bandesignen serveras i snygg förpackning. Storyn och karaktärerna har ett överraskande djup och är alla minnesvärda. Spelet kräver tålamod och omtanke men detta gör bara triumferna än mer tillfredsställande. Fullpriset på cirka 400 kronor ger spelarna ungefärliga 30 timmar av smygande kvalitets-speltid och förhoppningsvis får vi fler av dessa spel i framtiden.