Vad får du om du mixar The Last Guardian med Brothers och innehållet från en normalstor festivaltoalett? Du får ett troll med rastaflätor samt den kanske mest handikappade spelmekaniken vi stött på sedan Superman 64. Du får Troll and I. Och du behöver såklart inte ens fundera på huruvida detta är något att lägga pengarna på. Istället ska du springa så långt bort från denna sanslösa smörja som du bara kan. Du bör fly. Snabbt. Vår varning hade inte kunnat vara mer övertydlig om vi så skrev det på din näsrygg. Spring!
Troll and I är ett tredjepersonsäventyr och debutspelet från studion Spiral House. Det utspelar sig kort efter andra världskrigets slutskede och du kopplar grepp om en liten tonårspojke vid namn Otto vars liv endast består av spillror efter att han mist sin familj i en våldsam skurkuppgörelse. Morsan är borta, killen söker efter en kompis som kan hjälpa honom att palla högt placerade paradisäpplen och vips dyker det ovan nämnda rasta-trollet upp, med sina utstående fiskögon och bisarra springstil. Trollet gillar pojken (av oklar anledning) och tycker att de bör slå följe genom ett äventyr där utvecklarna norpat spelmoment från Uncharted, Tomb Raider och The Last Guardian, och blandat friskt till vad som enklast kan beskrivas som ren och skär frustration. Troll and I är nämligen farligt nära ett riktigt risigt PS2-spel än ett stekhett matinéäventyr till Playstation 4 och det finns så många tekniska blunders här att det nästan är svårt att försöka sammanfatta.
Redan under de första minuterna, under själva tutorial-biten, blir det snabbt uppenbart vilka problem Spiral House haft med att försöka skapa de mest grundläggande beståndsdelarna som en titel av den här typen kräver. Tanken är lära mig som spelare de mest basala grunderna i hur man spårar och dödar diverse djur (för att kunna mata sig själv och rasta-trollet). Ingen feedback ges, vare sig del handlar om ljudledtrådar eller synliga moment som kan underlätta för spelaren att begripa exakt vad som krävs för att komma till nästa del av tutorial-delen och rent spelmekaniskt liknar det mest en enda stor gegga av hårdfört knappdödande. Jag hamrar och hamrar på X och lyckas till slut genomföra exakt vad spelet ber mig att göra. Det känns hafsigt, ofta skrattframkallande dumt.
Troll and I är helt och hållet designat för att avnjutas i co-op, och så länge du spelar tillsammans med en kompis finns det faktiskt en del pussel som fungerar ganska bra, tro't eller ej. Otto är duktig på att smyga, rör sig tyst och är väldigt liten medan rasta-trollet är raka motsatsen. Han är jättestor och jättestark och kan slå sönder stora stenbumlingar, något som nyttjas i diverse pusselmoment där man helt enkelt måste hjälpas åt. Detta går att "avnjuta" i split-screen och är väl i stort det enda med Troll and I som inte framkallar våldsamma kräkningar. Om du däremot försöker spela ensam, måste du hoppa mellan de olika figurerna, vilket fungerar vidrigt dåligt.
Otto känns lite som om Nathan Drake och hans rörelser/förmågor skulle vara programmerade av en sjätteklassare. Det finns drag av Drake här men allt är så slafsigt, dåligt genomfört och proppat av tekniska tillkortakommanden att det helt enkelt inte går att ta Troll and I på allvar. Varje gång Otto och Rasta-trollet stöter på spelets fiender visar sig mekaniken från sin allra sämsta sida då hela kalaset känns platt, ytligt och slarvigt utfört på grund av o-precisa animationer och bedrövlig fysik. Fiendernas hitboxar är så märkligt utplacerade att det ibland nästan känns som ett medvetet aprilskämt.
Mycket av detta skulle kanske gå att ha överseende med om det inte vore för att checkpoint-systemet och den svårighetsgrad som Spiral House bakat in i Troll and I är så förbannat skoningslös (och korkad). Usel spelkontroll innebär att du som spelare kommer att ramla och dö cirka 6000 gånger och ingenstans tar spelet ansvar för hur dåligt det verkligen är, istället är det du som spelar som bestraffas för allt. Och det är såklart helt sjukt irriterande. I 99% av fallen då jag dött har det handlat om usel mekanik och horribel design snarare än välgjord trial & error som satt mig på prov, och det är givetvis inget som jag kan blunda för.
Tillkommer grafiken som, som sagt, doftar PS2 lång väg. Texturerna är geggiga, modellerna hopplöst fula och buggarna många. Clipping-bekymmer av den här pariteten har jag nog inte sett på över tio år och flertalet gånger har Troll and I (till Playstation 4) hängt sig mitt i ett pussel eller mitt under en pågående laddningsskekvens) vilket i sin tur lett till att min konsol hängt sig, något som jag aldrig tidigare upplevt i något annat spel till PS4.
Presentationen med det tillhörande soundtracket är det enda i det här bedrövliga spelet som inte stinker fränt av gammal blöjhink och det finns liksom inget annat sätt att säga det på än att konstatera att Spiral House och deras debutspel lyckats göra 2017 års hittills sämsta spel, alla kategorier.