Prey, alien-liret från 2006 gick hem hos många och här på redaktionen betraktas det som en riktig klassiker. Med solida betyg från spelpressen och en extremt trogen skara fans var det knappast underligt att Human Head planerade en uppföljare som skulle släppas till PC och förra generationens Microsoft-konsol, Xbox 360. Något mer underligt var dock det faktum att det spelet de jobbade stenhårt på i många år totalskrotades i ett sent stadium år 2014. Två år skulle sedan passera innan vi fick se röken av titeln igen och när den väl dök upp i spelnyhetsflödet hade Prey, något otippat, hamnat i händerna på den riktigt kapabla studion Arkane Studios som ligger bakom den brutalt snyggt designade och tillika superba Dishonored-serien.
Det faktum att Arkane Studios fick ta över efter det att Human Head, motvilligt, fick sitt arbete skrotat efter många års hårt arbete födde givetvis en hel del skepsis och det är svårt att neka till att tvivlen delvis varit befogade. Men med det sagt skulle man göra sig en enorm otjänst om man förväntade sig en uppföljare till 2006 års Prey när man slungar i skivan till 2017 års reboot. Arkane Studios Prey bör ses som en ny spelserie för att uppskattas till fullo - och då blir det genast roligare. Och det ska ju vara roligt!
Prey tar sin början genom att spelaren axlar rollen som antingen den kvinnliga (som var mitt val av karaktär) - eller manliga - vice-chefen/uppfinnaren hos Transtar Morgan Yu, syster till samma företags högsta höns Alex Yu. Efter att ha blivit väckt via högtalare rusar Morgan upp ur sängen, skippar kaffet, drar på sig sin rymdutstyrsel, hälsar på vaktmästaren utanför dörren och tar privathelikoptern till jobbet, dagen ska bli den första på vår huvudpersons arbete i rymden. Målet är att nå Talos 1, rymdstationen som ägs av storebrors superföretag Transtar och innan det att Morgan skjuts upp måste hon genomgå en rad tester ledda av Dr. Bellamy.
Efter att ha hälsat på och mottagit komplimanger av brorsan i lobbyn drar Morgan vidare mot testkammaren. "Spring, hoppa, kasta lådor" beordrar Bellamy, som om Morgan vore någon slags spelkaraktär, innan vi får sätta oss och svara på karaktärsstärkande frågor. Mitt i den urtrista testsekvensen händer någonting, Bellamy käkas upp av kaffet i hans kaffekopp och Morgan ligger chockad på golvet - tur är väl ändå att testkamrarna skärmas av från Bellamy och hans mördarbrygd med glas. Gas fyller rummet och Morgan drar till drömlandet, i bakgrunden hörs brorsan Alex prata tveksamheter med en labbanställd innan bilden blir svart.
Morgan vaknar åter, i samma säng som innan. Solen lyser och fåglar kvittrar utanför - men någonting känns fel. Efter att ha klätt på sig går vår huvudperson ut genom dörren och möts av en skräckinjagande vy, vaktmästaren hon hälsade på innan är stel och grå - stendöd. Efter att ha kikat på den döda kroppen en stund ringer någon som introducerar sig som "January". January berättar att det som hände i testkammaren inte var en dröm, Bellamy är död på riktigt och hans mördarjava kan verkligen suga livet ur folk. Som vilken vanlig person som helst säger Morgan inte ett ord, tar vaktmästarens enorma skiftnyckel, går hem igen och krossar balkongdörren som visar sig vara en simulationsskärm. På andra sidan gömmer sig testlabbet Morgan befann sig i tidigare och labbet visar sig vara belagt på Talos 1.
Spelarens uppdrag är att lista ut vad som hänt på rymdstationen, hitta ett sätt att stoppa de livsfarliga alien-organismerna och ta reda på vad Alex har med saken att göra. Längs vägen möter man ett gäng olika typer av Typhons, som är samlingsnamnet på mördarsubstansen i Bellamys kaffekopp. Dessa finns alltså i en mängd olika former och storlekar men de vanligaste kallas mimics och kan forma sig till i stort sett vilka objekt som helst. Spelaren attackeras alltså av allt från stolar till toarullar spelet igenom. Andra vanliga typhons är "Phantoms" och "Corrupted Operators".
När vi ändå talar om operators, dessa jetpack-utrustade datorer är, när de inte är korrupta, där för att hjälpa spelaren och andra ickesmittade människor på rymdstationen (sidouppdrag låter dig leta upp och hjälpa andra överlevare). Det finns en operator för varje dränerbar mätare, det vill säga "Science Operator" fyller din psi-mätare (som dräneras när du använder dina uppgraderbara krafter, men mer om det senare), "Engineering Operator" fyller din suit integrity (lagar hål i din rymddräkt) och "Medical Operator" fyller din livmätare. Ett annat sätt att öka på livmätaren är att käka mat, alternativt dricka läsk eller alkohol - precis som i verkliga livet. Du kan även laga din dräkt själv med hjälp av reparationskit som går att hitta runtomkring och du fyller din psi-mätare genom att använda psi-hypos. Hittar du så kallade chip-sets kan du även uppgradera din hjälm och din rymddräkt så att dessa blir bättre eller ger dig andra färdigheter.
Om du kan ta skada måste du väl även kunna åsamka skada, kanske du tänker och då har du, givetvis, helt rätt. Flertalet olika vapen finns strödda över Talos 1 och hittar du dem är det bara att börja kötta. Vissa är omöjliga att missa, som skiftnyckeln och iskanonen Gloo Cannon (som fryser fast fiender utan att skada dem, men som även kan användas till att skapa broar och stoppa diverse läckor) medan vissa måste letas upp. Samtliga vapen, utom skiftnyckeln, går även att uppgradera om man hittat ett vapenuppgraderingskit och hittar du ritningar kan du till och med bygga vapen och ammunition själv.
När vi ändå kommit in på snickra ergna grejer är det väl värt en djupdykning, Preys så kallade crafting-system är otroligt välgjort och enkelt att förstå. Redan under handlingens första del får du testa återvinnings- och tillverkningsstationerna. Återvinningsstationen låter dig, inte helt otippat, trycka ner alla prylar du inte vill ha från rymdryggsäcken ner i en låda och förvandla skräpet till material som du senare kan bygga saker med vid - du gissade rätt - tillverkningsstationen. Här kan du bygga allt från ammunition och vapen till och medicin och uppgraderingspoäng och allt med ett knapptryck i världens enklaste meny.
När det gäller uppgraderingspoäng har du möjlighet att bygga din karaktär precis som du vill från början. Du kan bygga Morgan som ett muskelmonster som kan lyfta undan bråte för att ta sig in i annars otillgängliga rum eller göra huvudpersonen till knäpptyst, smygande ultrahacker. Vill du vara vapenproffs eller superkraftfull typhon-hybrid kan du levla i andra färdighetsträd. Några av dessa färdighetsträd måste dock låsas upp genom att scanna fiender.
Nämnda fiender är, tyvärr, spelets största svaghet enligt mig. Trots att flertalet olika fiendetyper finns i spelet ser samtliga i stort sett likadana ut. Variationen är alltså nära på obefintlig, åtminstone sett till utseende. Utöver detta är dessa fiender otroligt tuffa att möta, vilket tyder på att Dishonored-utvecklarna hellre ser att man smyger genom spelupplevelsen. Detta är dock det enda jag egentligen såg som ett problem under mina 15+ timmar med spelet. Den otroliga bandesignen (som är semiöppen med metroidvania-element), det fantastiska crafting-systemet, den (trots att den liknar flertalet andra rymdskräckis-handlingar, läs Soma eller Bioshock) intressanta handlingen och de schyssta sidouppdragen höjer upplevelsen något enormt.
Arkane Studios imponerar rejält, återigen. Den här gången med ett skräckfokuserat rymdäventyr, en inkörsport för både Arkane själva och för de av er som inte riktigt klarar av ruggiga skräcklir och en solid actionupplevelse för resten. Lägg era Prey 2-förväntningar åt sidan och förvänta er ett riktigt bra scifi-kalas istället - med Prey lär Arkane Studios överträffa dem.