Tekken 7

Det råder ingen tvekan för mig om vad jag ska göra först i Tekken 7. In i arkadläget och spela med Akuma, den demonliknande Street Fighter II-besten som jag gjort livet surt för så många spelare med innan. För mig som har vuxit upp med Street Fighter II och framåt så ska det såklart bli direkt larvigt roligt att se hur han står sig mot Bandai Namcos extremt strykglada kämpar med bland annat Heihachi, Eddy Gordo, Marshall Law och King i spetsen.

De svettpärlor som av spänd förväntan trängt fram i pannan kyls passande nog ned av iskalla banan Arctic Snowfall, där pugilisterna ska göra upp. Mitt första möte blir mot nykomlingen Gigas, en absolut fruktansvärd gris, som hör till de bäst designade power-karaktärerna jag sett i ett fightingspel med tentakelliknande kablage som hänger och slänger från ryggpartiet. Men jag förfogar som sagt över självaste Akuma, så det finns ingen anledning till överdriven respekt.

Och det visar sig finnas fog för detta. Gigas är visserligen brutalt stark och oroväckande rapp med sina air juggles, men Akuma känns precis som jag hade hoppats på. Det är verkligen en Street Fighter-figur som nästan sömlöst först över till Tekken-universumet - och det fungerar faktiskt. Attacker där Gigas rusar mot mig avvärjs snyggt med Goshoryuken (drakslag), combos följs upp med Tatsumaki Zankukyaku (virvelsparkar) och det finns till och med rekorderliga Gohadoken (eldbollar) att ta till i arsenalen.

Som om inte det vore nog har Akuma tagit med sig EX-mätaren från Street Fighter IV för att kunna dundra iväg mer kraftfulla attacker vid behov och hans Rage-attack är inget mindre än Messatsu Gohadou. Första intrycket av Tekken 7 är kort sagt väldigt bra, det känns smidigt, har den där rappheten jag förknippar med serien och grafiken känns som en rejäl uppdatering sedan sist vi såg serien, vilket ju faktiskt var ett halvt decennium sedan med Tekken Tag Tournament 2.

Något Bandai Namco alltid lyckas oerhört bra med kontra andra utvecklare av fightingspel är att göra det roligt att lära sig spelmekaniken på egen hand. Det här med träningslägen är svårt att få till bra och det enda som egentligen kan utmana på den fronten är Killer Instinct. Men här finns betydligt mycket mer än så, och som vanligt erbjuds ett singleplayerläge som fullkomligen krossar allt konkurrenterna har att erbjuda. Det är svårt att inte dra paralleller till det vid lanseringen nästan pinsamt tomma Street Fighter V, och det känns nästan som att jämföra Doodle Jump med Super Mario 3D World.

Storyläget låter oss spela som och mot Tekken 7-gänget och även åtskilliga livlösa fiender som mest agerar kanonmat. Särskilt mycket till story är det inte heller, men Bandai Namco är väl medvetna om detta och berättar ostigt och ultrajapansk en historia med luckor så stora att Bob hade kunna dansa jitterbugg igenom dem. Det spelar liksom ingen roll för det blir roligt ändå att få se vilka ursäkter det finns att få klappa lite trut, och hur olika personer till synes förändrar hela världskrig bara genom att leverera några rundsparkar. Möjligen att det blir onödigt segt ibland då mellansekvenserna är direkt sanslöst långa och ofta inte heller går att pausa, men det är bara att lyfta hatten av för ett så ambitiöst spelläge som definitivt kommer roa Tekken-veteraner och lära nybörjare spelsystemet samt bekanta dem med alla ansikten.

För min egen del finns det ingenting i ett fightingspel som är viktigare är vanlig multiplayer dock. Allt står och faller med att det är roligt i åratal att dänga vänner och bekanta och köra nervpirrande matcher där minsta felsteg leder till förlust. Därför brukar jag bjuda över prygelentusiaster jag spelat fighting med sedan strax efter att mammutarna försvann för att få hårt men jämbördigt motstånd av folk jag vet kan sin fightinggenre.

Den för vanliga spelare största enskilda nyheten är något som kallas Rage Art. En svinstark attack som möjliggörs när du håller på att dö, lite som Critical Edge från Soul Calibur V för er som minns det. Där kändes det ofta malplacerat dock, men här har Bandai Namco fått till det perfekt. Attacken är precis så stark (tar knappt en tredjedel av motståndarens liv) att det ofta resulterar i ett klart övertag blir en strid på kniven, eller att det sker en härlig återkomst där underläget byts mot en snortight vinst.

Dessa Rage Art-attacker aktiveras tämligen snabbt och är relativt lätta att blockera, så helst ska du väva in dem i en combo när motståndaren inte har en chans att värja sig. På låg nivå eller när paniken infinner sig blir det dock lätt att man i desperation dundrar iväg sin chans att ändå gå segrande ur striden. Systemet är glasklart, lätt att förstå och kräver inte en massa mätare som lätt förvillar de som inte är så vana vid fighting och det här är en nyhet jag förutspår kommer uppskattas av de allra flesta när de får chansen att prova på det ordentligt. Dessutom ser attackerna väldigt spektakulära ut, vilket bidrar till att göra spelet extra snyggt.

En ny funktion som framför allt lär komma till användning bland de som kan sin Tekken är däremot Power Crush, ett slags kontringssystem som låter dig absorbera medelhöga och höga attacker för att sedan drämma till motståndaren själv istället för att fastna i en combo. Systemet fungerar inte med låga attacker och att misslyckas gör att man lämnar sin guard vidöppen. De som spelar Tekken genom att trycka på knapparna som om de spelade Track and Field kommer alltså kunna besegras lättare än någonsin och nu gäller det att ha koll på sina attacker och framför allt variera dem.

Detta fick jag erfara med min Tekken-favorit Bob som har ett par combos som jag slentrianmässigt brukar avfyra. Aldrig har det varit så lätt för motståndarna att tampas med detta som nu, och jag tvingas helt enkelt att vara mer på min akt och faktiskt fundera över vad jag håller på med. Att spela Tekken 7 känns annars lite som att cykla, det är en trogen gammal vän jag spelat flitigt med mer eller mindre jämna mellanrum sedan det första släpptes till Playstation i mitten av 90-talet.

Det är rappt, det flyter på bra och det märks att Bandai Namco filat på småsaker här och var. Tillräckligt mycket för att jag ska känna att det är ett nytt spel, men tillräckligt välbekant för att jag ska omfamna det ordentligt. Bland nykomlingarna hittar vi ovan nämnda Gigas som känns som ett klockrent tillskott. Han har den där råa och fullständigt brutala uppsynen vi sett hos bödlar som bland annat Fulgore och Goro, men även raka motsatsen i Lucky Chloe, en späd otaku-tjej som iförd kattkostym dansar runt och sparkar stjärt. Sedan finns såklart en Jack-7.

Här trängs också mer normala kämpar som Shaheen, en saudiarabisk ung man med bra tryck i sparkarna samt savate-utövande Katarina Alves som påminner lite om Miguel Caballero Rojo i spelstilen. De nya banorna är också genomarbetade och väldigt varierande och tar oss från ultrakulörta dagismiljöer på Kinder Gym till det livliga arabiska torget på banan Souq.

Överlag är grafiken dock inte fullt så imponerande som jag hade hoppats på. Tekken 7 har funnits i japanska arkadhallar i över två års tid och även om mycket är totalt omarbetat lyser åldern ibland igenom lite med en och annan fattig textur och aningen platt ljus. Att byta till Epics grafikmotor Unreal Engine 4 tycks dock inte ha förtagit något av spelet flyt eller genomjapanska känsla och i slutändan är det här fortfarande ett snyggt spel som dessutom är otroligt välanimerat.

För de som vill finns också halvt oändliga möjligheter att sitta svida om sina kämpar efter tycke och smak. Tycker du att Alisa behöver en grodhatt för att bli ännu sötare så erbjuder Bandai Namco verktygen för detta, och vill du hellre att hon ska ha en heltäckande dödskallemask så finns det med (liksom dödskallesmink om du vill kunna kombinera det motivet med ovan nämnda grodhatt). Frisyrer och hårfärger kan också stökas om och du kan påverka vad figurerna ska ha på sig och avgöra om det behövs mer eller mindre kläder.

Mycket kostar dock pengar att låsa upp och detta tjänar du genom att spela. Det finns även ett Treasure Battle-läge med loot-lådor för dig som vill snabbare vill ha många attiraljer tillgängliga. För min egen del är det inget jag riktigt bryr mig om, men gillar att kunna skräddarsy den namnbricka med ranking som syns vid mitt namn när jag spelar online. Jag låste raskt upp ett tjusigt motiv med pixelversioner av Alisa och Xiaoyu. Men det finns hur mycket som helst som kan ställas in och designas kring detta.

Efter en veckas frenetiskt Tekken 7-spelande är jag våldsamt sugen på mer. Klagomål som att grafiken kunnat vara mer avancerad rent tekniskt betyder egentligen ganska lite i en genre där folk fortfarande spelar Street Fighter II på hög nivå och har roligt med det, liksom otaliga andra fightingspel. Tillskottet av Akuma gör dessutom att Street Fighter-spelare och fans av 2D-fighting överhuvudtaget får en mer naturlig spångbräda in i Tekken-världen.

Min bedömning är att Bandai Namco träffat helt rätt och skapat ett spel som är lättillgängligt på det där sättet Tekken nästan alltid varit - och som gjort det så omtyckt - men samtidigt lyckats tillföra nog mycket förändringar och speldjup för att det ska kunna roa även proffsen i åratal framöver. "Jag måste få en returmatch först", har varit den vanligaste uttalade rubriken i det Mäkiska hushållet en tid, och lär så förbli lång tid framöver och det här är inget mindre än ett kanonspel.