Perception

Spelvärlden har skämt bort oss skräcktorskar med fantastiska överlevnadslir under de senaste åren, Red Barrels imponerade med den isolerade och panikframkallande mentalsjukhus-trippen i 2013 års Outlast, Capcom förde klassiska serien Resident Evil i en helt ny riktning som lämnade spelare i skräckframkallade tårar tidigare i år och Creative Assemblys Alien: Isolation från 2014 gav spelarna konstanta rysningar med den mästerligt programmerade, oförutsägbara perfekta organismen. The Deep End Games, studion som består av flertalet spelveteraner med storspel som Bioshock och Dead Space i bagaget, försöker med Perception att nå upp till samma nivå som de tidigare nämnda mästerverken, men snubblar på vägen.

Perception låter spelaren axla rollen som Cassie, en blind kvinna som turligt nog innehar kraften att se sin omgivning genom att använda ekolokalisering likt Ben Affleck i en viss mindre omtyckt Marvel-rulle från 2003. Spelaren får veta att Cassie, kvinnan med kraften, haft mardrömmar en tid och att hon måste ta sig till det specifika huset mardrömmarna utspelar sig i för att få dessa att sluta. Hur hon får reda på exakt vart huset i fråga ligger, hur nämnda kåk ser ut eller hur hon tar sig dig är oklart men hon tar sig dit utan problem. Perception använder sig alltså av världens mesta skräckkliché för att påbörja sagan och det resulterar i mer frågetecken än inlevelse.

När Cassie väl står där vid ytterdörren till hennes drömmars spökhus får spelaren bekanta sig med spelmekaniken och någonting som står ut är ekolokaliseringen. Då Cassie inte kan se sina omgivningar använder hon sig av ljud för att navigera dessa. Ljuden i fråga kan till exempel vara hård vind, vinande ljud från trasiga rör och element, Cassies egna fotsteg, klockor och ljudet av hennes blindkäpp när den stöter emot valfri yta. Den sistnämnda ljudkällan styr spelaren själv med högra avtryckaren på kontrollen och detta kommando kan användas konstant om spelaren så vill. Ljuden manifesteras i pulserande vita och blå konturer mot svart bakgrund på möbler, golv-, vägg- och takytor som låter spelaren navigera sina omgivningar innan konturerna dimmas av och mörkret åter tar över. För att se krävs alltså ljud och ju mer oväsen som förs, ju klarare blir omgivningarna.

Utöver de pulserande konturerna finns ett fåtal olika speciella konturer, eller landmärken om man så vill, som visas i en klar grön färg. Bland dessa landmärken har vi exempelvis större dörrkarmar och eldstäder. Dessa finns för att guida spelaren vilket är välbehövligt med tanke på att det är lätt att gå i cirklar när alla konturer ser någorlunda likadana ut när inga färger syns till. Ytterligare någonting som hjälper med Cassies lokalisering är objektiv-hjälpen som spelaren lätt får upp på skärmen med ett tryck på vänstra avtryckaren. Denna objektiv-hjälpen drar Cassies blick till det föremål som spelet kräver att du som spelare interagerar med för att komma vidare, vare sig det är en dörr som måste öppnas eller ett objekt som måste inspekteras.

Så när du lärt dig att navigera, röra dig och se med hjälp av Cassies superkrafter släpper spelet dig lös för att utforska den massiva herrgården, du knackar på varpå Cassie utbrister "Jag vet att ingen är hemma, men jag knackar ändå" innan hon öppnar dörren och tar klivet in i sin mardröm helt ensam. Spelet för dig genom korridorerna och promptar dig att interagera med föremål för att se andra individer knutna till herrgården och få en insikt i dessas öden och lösa osammanhängande mysterier. Gällande dessa mysterier är dock en speciell aspekt riktigt välgjord.

Då Cassie inte kan iaktta sina omgivningar har hon sin telefon med sig genom hela hennes tid i spökhuset och denna telefon agerar hjälpreda. Hittar Cassie ett pappersark (som givetvis är ett viktigt sådant var gång någonting plockas upp, blind tur antar vi) kan hon scanna arket med sin lur och skicka den scannade bilden till en individ som, efter att ha ringt upp går igenom vad som står eller har avbildats på pappersbiten via telefon. Detta är, förutom underliga samtal till Cassies förmodade pojkvän, några av de ytterst få dialogsekvenser spelet bjuder på, där resterande är andars 20-sekundersdialoger eller Cassies tomma babbel (som spelaren för övrigt kan välja att tona ned på i startmenyn innan spelet startas, vilket får oss att tro att utvecklarna inte heller tyckte nämnda babbel var av värde).

En bit in i spelet får du stifta bekantskap med spelets huvudskurk, "The Presence" (som gestaltas på olika sätt i olika kapitel, ena stunden är skepnaden ett spöke, en annan är skepnaden en besatt docka med skjutvapen) och det är här Perception tappar fokus totalt. Detta illvilliga väsen dras till oljud och rusar för att ta död på Cassie om hon pangar med blindkäppen för frenetiskt eller springer för länge på ekande, hårda ytor (eller både och). Har du lyckats få det ruggiga spöket efter dig skiftar de vita och blå konturerna istället i blodrött och du uppmanas gömma dig. Det finns ett begränsat antal dedikerade gömställen men det märks ganska snabbt att du som spelare inte behöver gömma dig i dessa för att undkomma en säker spökdöd (som för övrigt enbart tar dig tillbaka till din senaste checkpoint), det räcker med att du hukar dig och fortsätter att gå. "The Presence" är alltså lätt att hålla sig borta ifrån och nämnda läskiga filur känns krystad, som att utvecklarna från början tänkt sig en promenadsimulator i ett spökhus men ångrade sig efter att spelet blev färdigt och tryckte in ett monster för sakens skull.

Sammanfattningsvis bjuder Perception på ett par unika idéer strödda över några timmar (och ett gäng olika kapitel och handlingar) i ett spökhus. Tyvärr är handlingen föga intressant, kåken som är klädd i en enda färg för blinda Cassie är lätt att tappa bort sig i av just den anledningen, röstskådespeleriet är som bäst mediokert och det illvilliga spöket som drar omkring i herrgården (som enligt mig inte ens borde varit med i spelet) är både lätt att hålla sig borta och ta sig ifrån. Med allt detta sagt finns en hel del potential här, idéerna är många och flera av dessa är bra, det är bara synd att så mycket av potentialen sjabblats bort.