Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Splatoon 2

Splatoon 2

Efter att ha missat det första bläckkriget på Wii U slänger sig multiplayerveteranen Oliver Thulin hungrigt in i Switch-uppföljaren för att testa seriens potens på marknaden...


Jag har varit ett fan av Nintendo sedan urminnes tider och det är därför det har varit så ledsamt att se dem hamna på efterkälken på senare år. Wii var visserligen en kommersiell succé, inte minst tack vare dess blygsamma prislapp och kontrollmetod som stod ut ur mängden, men det var ungefär där som de tappade mig lite. De kunde inte längre mäta sig med konkurrensen på ett tekniskt plan och många av den generationens mest influensrika varumärken sken med sin frånvaro på Nintendos format av den anledningen. Wii U var en fortsättning på samma marknadsstrategi och står sig som den minst använda och minst intressanta konsol jag ägt.

Men nu är det 2017. Switch är verkligen en genomtrevlig konsol och spelen de fokuserar på nu är fräscha på ett sätt som de inte varit på länge. Spel som Arms och Splatoon, som rör sig i kölvatten som den japanska jätten inte riktigt simmat i förut, skvallrar för mig om att nytt blod har fått göra sitt avtryck och detta märks även i deras mest ikoniska serier. The Legend of Zelda: Breath of the Wild är större och mer ambitiöst än något Nintendo tagit sig an förut (vilket resulterade i en av de bästa spelupplevelserna jag haft på flera år) och Super Mario Odyssey ser ut att bli något av ett kreativt nirvana.

Detta är en annons:

Min poäng är att Nintendo känns hetare än de gjort sedan Gamecube släpptes för mig och jag kunde inte vara gladare. Nästa storspel att inta Nintendos senaste konsol är Splatoon 2, som jag har tillbringat ungefär två veckor med. Jag missade originalet till Wii U, lite på grund av att det inte kändes särskilt hett att spela en tävlingsinriktad multiplayer-shooter till just Wii U. Jag var dock ombord för tvåan så fort jag fick min Switch och jag insåg hur väl jag trivdes med enheten. Konceptet med Splatoon är nämligen briljant. Det är som sagt, i sin kärna, ett multiplayerspel där matcherna kan bli lika hektiska och tävlingsinriktade som i valfritt Call of Duty-spel men istället för att fylla varandra med bly splattar spelarna varandra med färgat bläck. Banorna ska täckas med så mycket av ditt lags färg som möjligt och med ett knapptryck kan du sömlöst förvandla dig till en bläckfisk som graciöst kan simma genom sitt bläck. Det är så typiskt Nintendo på ett underbart sätt.

Splatoon 2
Splatoon 2 fungerar väl som en inkörsport för folk som inte spelade originalet. Precis som i Mario-spelen finns det inte mycket till story att tala om här ändå.

Eftersom att jag är en nybörjare (men kanske mest för att multiplayerservrarna inte hade kommit igång ännu) tog jag mig an enspelarkomponenten först, utan att ha en aning om vad som väntade mig. Jag får snabbt förklarat för mig att onda Octolings (som inte ska förväxlas med de goda Inklings, squid och octopus är två olika saker) har kidnappat (eller "squidnapped", som de säger) deras älskade "Zapfish" som råkar vara staden Inkopolis främsta energikälla. Det blir således spelarens jobb att rädda den och återge hoppet till staden. Det blir snart tydligt för mig att kampanjen är strukturerad ungefär som ett Mario-spel, där jag rör mig från bana till bana i en hubbvärld som kulminerar i en bossfajt innan jag tar mig vidare till nästa värld.

De flesta banorna fokuserar på en särskild spelmekanisk idé eller finurlig bandesignsgimmick som vänds och vrids på i kombination med klurig fiendeplacering för att hålla dig på tå och varje bana slutar med att du erhåller en liten zapfish, inte helt olikt hur Mario får en stjärna när han klarar en bana i exempelvis Super Mario Galaxy. Kampanjen fungerar väl som förberedelse inför multiplayerdelen då det tvingar dig att spela med olika typer av vapen baserat på bana. Detta förhindrar dig från att bli alltför beroende vid ett visst vapen så att du blir lite mer flexibel såväl som håller upplevelsen fräsch genom spelets gång.

Splatoon 2
Alla vapen har sina egna tilldelade sekundära och specialvapen och det är viktigt att lära sig vad deras användningsområden är om du vill vara effektiv på slagfältet.

Jag älskar verkligen vapenutbudet i Splatoon 2. Du börjar med en rätt traditionell men ändå formidabel pistolliknande bläcksprutare men introduceras med jämna mellanrum till nya, lite fiffigare alternativ. Jag gillar rollern, som du kan använda för att snabbt lämna ett brett bläckspår efter dig och skrattade högt när jag fick lägga vantarna på den "destruktiva sloshern" - som bara är en hink full av bläck. Här finns också mindre fantasifulla men inte mindre effektiva bläckskjutande varianter av krypskyttegevär, miniguns och granatkastare. Jag fastnade snabbt för det nya vapnet "splat dualies" som är en bläckskjutare i varje hand vilket ökar skjuthastigheten. Med dessa vapen är man lite rörligare i strid också, då ett tryck på hoppknappen under eldgivning låter din karaktär göra upp till två snabba kullerbyttor åt valfritt håll. Jag gillade även bossarna som trots att de aldrig blev särskilt svåra att besegra ändå lyckades underhålla med lustig design och fiffiga tillvägagångssätt.

Splatoon 2
Splatoon 2
Splatoon 2
Detta är en annons: